närmare utlåta oss i detta hänseende. RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. Hr tt. f. Polismästaren Hultbergs förklaring. Vi meddela här nedan, enligt löfte i gårdagsbladet, denna förklaring, med uteslutande af den första reciten af Advokatsfiskalsembetets slutpåstående: cDerutinnan har Hr Advokatfiskalen rätt att jag är öfvertygad att bafva anbefallt den ifrågakomne pryglingen; till följd bvaraf jag också rättvisligen blifvit ansedd såsom den der bör för samma åtgärd ansvara, och dertill är jag med största lugn beredd; öfvertygad att mitt ansvar blifver bestämdt inom gränsen af tydlig och beskrifven lag. Huruvida denna fått vara rättesnöre för slutpåståendet, beror derpå huru detta får tolkas. Efter att hafva omtalat huru ett bebandlingssätt, sådant som det ynglingarne Christan, Berglund och Lundberg genomgått, förbjudes, dels i 20 kap. 8 . missgerningsbalken, sådan den lyder i Kongl. förordningen den 20 Januari 4779 och dels specielt, med afseende å domare och befallningsbafvande, uti 17 kap. 37 . rättegångsbalken, hemställer Hr Advokatfiskalen, huruvida jag kan undgå ansvar, enligt sistnämnda lagrum, jemfördt med nyssberörde 20 kap. 8 S. missgerningsbalken och Kongl. brefvet den 12 November 4807. För min del har jag af denna bemställan, ehuru derutinnan anspeglats straffet för edsörebrott, visserligen icke kunnat bestämdt finna, att Hr Advokatfiskalen ansett, det jag för min åtalade handling borde straffas, såsom i sistnämnde lagrum stadgas eller med ett års fångelse och böter; men dä det blifvit påstådt, och till och med flere gånger offentligen, att Hr Advokatfiskalen å mig yrkat fästning, samt ordalagen uti Hr Advokatfiskalens framställning dertill kunna gifva antedning, tror jag mig icke vara obefogad att söka visa, det mitt ifrågaställde förfarande icke har egenskapen af edsöresbrott. På alla ställen uti lagen, der detta brott omtalas, förutsättes alltid och det ovilkorkorligen, att gerningen skall hafva skett med be:ådt mod och i afsigt att hämnas eller skada göra. Så t. ex. är förhållandet uti 46 kap. 8 S. jorgabalken, rörande den omtalade bandling af Lanrdtbo emot jordegare; 23 kap. 10 8. byggningabalken, i afseende på gäst, som gör våld å gästgifsaren eller beans hjon; 48 kap. 4, 5, 7 och 9 8S. missgerningsbalken, rörande våld emot den, som är å väg till och från kyrka och rättegång, mos vederdeloman eller vittne eller sakförare eller emot domare eller annan Konungens embetsman; 49 kap. 2 8. för den, som med våld tager fånge af dem, som honom gripit; 20 kap. 4, 2, 5, 7 och 40 88. för hemgång med fullt våld och skadande för den, som griper, bastar eller hinder någon oförvunnen; 214 kap 6 ., allt samma balk för den, som. sitter i försåt för en annan och gör honom skada med sår, blånad eller blodvite, samt uti 4 kap. 3 S. gtraffbalken, för våld emot skarprättare eller hans folk i och för deras förrättning. — Desse lagens rum, de enda, utom 20 kap. 8 S. missgerningsbalken, der edsörebrott omtalas, förutsätta alla, såsom jag här ofvan hade den äran antyda, att gerningen förut skall vara beslutad och öfverlagd och ske till följd af hämndbegär eller skadelystnad.i Att denna tolkning ofelbart är den rätta. synes också tydligen deraf, att lagstiftaren, när han stadgade straff för edsörebrott, belade det ibland annat med ärans förlust, som måste utmärka, att lagsiiftaren hos gerningsmannen förutsatte någon lömsk eller omoralisk grund för bandlingen, och den omständighet, att sistnämnde straff sedermera genom Kongl. förordningen den 20 Januari 4779 blifvit upphäfven, förändrar icke brottets art och natur. Så har också Kongl. Maj:t sjelf sett saken, såsom inhämtas af Kone!. brefven den 46 Februari 1737 och den 41 Semtember 1740; och det af Hr Advokatfiskalen åberopade Kong!. bref af 42 November 4807, kungjordt genom Kongl. Hofrättens universal af den 07 Januari 1808, är, emot hvad jag anfört, intet betisande, helst den derför till grund varande handling angick en Länsman, hos hvilken, i hans egerskap af en tilltalads vederdeloman, möjligen kan förutsättas enskild hämnd eller skadebegär och den der af sakens utgång kan vänta sig nytta eller skada, hvilket icke får präsumeras hos domaren eller befallningsbafvanden, utan måste tydligen bevisas; i hvilket fall domaren eller befallnivgshafyanden också med rätta bör straffas såsom edsöres brytare. Hvad mig angår, är det icke ens uppgifvet, mycket mindre visadt, att jag baft skadelust eller hämnd till ynglingarne Christan, Berglund och. Lundberg, och blotta tankan derpå lärer icke gerna kunna uppstå, enär jag icke ens sett någon af dessa ynglingar före den dag, då de till förbör hos Ofverståthållareembetet inställdes. Genom hvad jag här ofvan haft äran anföra, tror jag mig hafva ljusligen ådagalagt, att min åtalade åtgärd lagligen icke kan bestraffas efter 20 kap. 8 8. missgerningsbalken, sådan den lyder i Kongl. förordningen den 20-Januari 1779, utan lärer, i