alt åtminstone Hr Atterboms bidrag, om de än kunnat blifva roliga nog för danska läsare, dock säkert icke hade låckat många Svenskar att köpa tidskriften; ty bär är man redan lycklig nog att känna honom tillräckligt, och då man ser hans namn, är man säker att veta lika mycket förut, som efteråt, af hvad han skrifver, eller rättare, bika litet efteråt. Hvad Biskop Agardh angår, så har det stora begrepp, eller rättare det hopp, Svenskarne hyste om nalurforskaren, märkligen minskats om belle lattristen och statsmannen. fr Cronholm är föga känd, säkert mindre än han förtjenar ; men hans på forskning egentligen utgående författarskap synes mindre lämpligt för tidskrviftslitteraturen; det har åtminstone hittills icke synts egna sig deråt. Att utg. icke denna gången kunnat få något från Prof. Geijer, är dersmot skada för arbetets debit inom Sverge. Äfven då man icke kan instämma i hans satser, läser man dock med slukande begärlighet hans genialiska, id-rika framställningar. Vi skulle råda utgifvaren att kultivera den bekantskapen och söka skaffa sig från det hållet så mycket som möjligt. Men, bedraga vi oss icke alltför mycket, så turde det nog blifva något tunnsådt, i synnerhet sedan den påräknade medarbetaren fått se första häftet och det helas anda. Ty — vi måste då ändtligen komma till ett omdöme om det förevarande hältets innehåll — och vi måste bekänna, att det i det hela förekommit oss af den natur, att företaget ingen stor sympsti kan påräkna. De skandinaviska folken äro med rätta stolta öfver sina förfäders bedrifter, öfver sina traditioner, sin nationella mytologi; men de efemera försöken, alt af alli detta göra mera än ett vackert minne, att bringa det döda åter till If, att låta det verksamt ingripa i handling och tänkesätt, sedan bildningen och verldsförhållanderne kastat oss in i en krets, der vi måste vara Europeer och amalginera oss och verka med de öfrige, eller ock ga under, försöken, med ett ord, att af våra fornminnen göra något annat, än de verkligen kunna vara numera, i det skick, den civiliserade veriden är — dessa fåvitska försök hafva gjort oss mera ondt än godt; gothomanien, den svärmande, högfärdiga, exklusiva, barnsliga nordiskhetenu, hvaraf det för ett par decennier sedan blef en jargon, att göra ett sådant väsende, har åstadkommit ingen annan verkan, än att förrycka hjernan på några ynglingar och göra en god del af den generation, som just nu utgör männen i samhället, likgiltig, ja oduglig för de förhållanden, som vi måste begripa och verka för, i fall vi vilja utgöra en integrerande del af den civiliserade verld, sow är. I statslära, i politik, i konst, ja i näringsfrågor hafva dessa toma drömmar ledt minga goda hufven (och många klena äfven, ja kanske än flera) på afvägar och gjort dem alldeles odugliga för det närvarande. Hvad som var en herrlig säd i diktens åker, blef ett qväfvande ogräs i lifvets, dit det så lätt kom att stänka öfver. Att Danskarne med större och ihärdigare kärlek kastade sig in i det framfarna, är ej underligt, då de icke hade ett närvarande, för hvilket det tilläts dem att tänka och handia, ett fädernesland, i hvars angelägenheter de fingo verisamt ingripa. Men Svenskarne fingo, besynnerligt nog, just ett närvarande fädernesland i samma stund, då de begynte vurma med det forntida. Skälet, hvarföre det verkliga målet förbisågs, var utan tvifvel, att vi blefvo så hastigt, så oförberedde inkastade i ett nytt statsskick. Vi måste, för att tala liknelsevis, be; synna lära första handgreppen i yrket, sedan vi fålt borgarerält derpå. Häraf förklaras den så kallade menlöshets-tidena, till hvars förlängande fosforismen och gothomanien oegement bidrogo. Danskarne deremot hafva begynt lära sig handgreppen och taktiken på förhand; och då den tid kommer, som ovilkorligt måste komma, ja som är hardt rär, att de fa deltaga i sina egna angelägenheter, skola de dertill vara vida mer beredda och skickliga, än vi voro år 1809. I petsen för den moderna göthiskheten stod säkerligen Grundtvig. Han var icke blott bland de förste, som arbetade för densamma; han var äfven den, som med största forskningen och genialiteten förklarade våra gamla myther. Den antiqvariska ifver, som i 47:de seklet uppstod, var — äkta antiqvarisk: en död massa af kunskaper, utan ens ett försök att ur mytherna uttaga någon ande, eller någon sammanhängande mening. Att de voro ett helt, att de voro en dikt, genomförd och Konseqvent, det anade