alt åtminstone Hr Atterboms bidrag, om de än
kunnat blifva roliga nog för danska läsare, dock
säkert icke hade låckat många Svenskar att
köpa tidskriften; ty bär är man redan lycklig
nog att känna honom tillräckligt, och då man
ser hans namn, är man säker att veta lika
mycket förut, som efteråt, af hvad han skrifver,
eller rättare, bika litet efteråt. Hvad Biskop
Agardh angår, så har det stora begrepp, eller
rättare det hopp, Svenskarne hyste om nalur-
forskaren, märkligen minskats om belle lattri-
sten och statsmannen. fr Cronholm är föga
känd, säkert mindre än han förtjenar ; men hans
på forskning egentligen utgående författarskap
synes mindre lämpligt för tidskrviftslitteraturen;
det har åtminstone hittills icke synts egna sig
deråt. Att utg. icke denna gången kunnat få
något från Prof. Geijer, är dersmot skada för
arbetets debit inom Sverge. Äfven då man
icke kan instämma i hans satser, läser man
dock med slukande begärlighet hans genialiska,
id-rika framställningar. Vi skulle råda utgif-
varen att kultivera den bekantskapen och söka
skaffa sig från det hållet så mycket som möj-
ligt. Men, bedraga vi oss icke alltför mycket,
så turde det nog blifva något tunnsådt, i syn-
nerhet sedan den påräknade medarbetaren fått
se första häftet och det helas anda.
Ty — vi måste då ändtligen komma till ett
omdöme om det förevarande hältets innehåll —
och vi måste bekänna, att det i det hela före-
kommit oss af den natur, att företaget ingen
stor sympsti kan påräkna. De skandinaviska
folken äro med rätta stolta öfver sina förfäders
bedrifter, öfver sina traditioner, sin nationella
mytologi; men de efemera försöken, alt af alli
detta göra mera än ett vackert minne, att bringa
det döda åter till If, att låta det verksamt in-
gripa i handling och tänkesätt, sedan bildnin-
gen och verldsförhållanderne kastat oss in i en
krets, der vi måste vara Europeer och amal-
ginera oss och verka med de öfrige, eller ock
ga under, försöken, med ett ord, att af våra
fornminnen göra något annat, än de verkligen
kunna vara numera, i det skick, den civilise-
rade veriden är — dessa fåvitska försök hafva
gjort oss mera ondt än godt; gothomanien,
den svärmande, högfärdiga, exklusiva, barnsliga
nordiskhetenu, hvaraf det för ett par decen-
nier sedan blef en jargon, att göra ett sådant
väsende, har åstadkommit ingen annan verkan,
än att förrycka hjernan på några ynglingar och
göra en god del af den generation, som just
nu utgör männen i samhället, likgiltig, ja odug-
lig för de förhållanden, som vi måste begripa
och verka för, i fall vi vilja utgöra en inte-
grerande del af den civiliserade verld, sow är.
I statslära, i politik, i konst, ja i näringsfrågor
hafva dessa toma drömmar ledt minga goda
hufven (och många klena äfven, ja kanske än
flera) på afvägar och gjort dem alldeles odug-
liga för det närvarande. Hvad som var en
herrlig säd i diktens åker, blef ett qväfvande
ogräs i lifvets, dit det så lätt kom att stänka
öfver.
Att Danskarne med större och ihärdigare
kärlek kastade sig in i det framfarna, är ej
underligt, då de icke hade ett närvarande, för
hvilket det tilläts dem att tänka och handia,
ett fädernesland, i hvars angelägenheter de fingo
verisamt ingripa. Men Svenskarne fingo, be-
synnerligt nog, just ett närvarande fädernes-
land i samma stund, då de begynte vurma
med det forntida. Skälet, hvarföre det verk-
liga målet förbisågs, var utan tvifvel, att vi
blefvo så hastigt, så oförberedde inkastade i
ett nytt statsskick. Vi måste, för att tala lik-
nelsevis, be; synna lära första handgreppen i yr-
ket, sedan vi fålt borgarerält derpå. Häraf
förklaras den så kallade menlöshets-tidena, till
hvars förlängande fosforismen och gothomanien
oegement bidrogo. Danskarne deremot hafva
begynt lära sig handgreppen och taktiken på
förhand; och då den tid kommer, som ovil-
korligt måste komma, ja som är hardt rär, att
de fa deltaga i sina egna angelägenheter, skola
de dertill vara vida mer beredda och skickliga,
än vi voro år 1809.
I petsen för den moderna göthiskheten stod
säkerligen Grundtvig. Han var icke blott bland
de förste, som arbetade för densamma; han var
äfven den, som med största forskningen och ge-
nialiteten förklarade våra gamla myther. Den
antiqvariska ifver, som i 47:de seklet uppstod,
var — äkta antiqvarisk: en död massa af kun-
skaper, utan ens ett försök att ur mytherna ut-
taga någon ande, eller någon sammanhängande
mening. Att de voro ett helt, att de voro en
dikt, genomförd och Konseqvent, det anade