v
fält en så egen ging, att man insag, det man
i linglen icko kuade påräkna välde äfver län-
kesätten, om än alla lärostolar vid ahademier-
na och aila predikstolar inom bierarkien sata-
vetsgrant besattes med bloll legendläsare oci
historiske.
Inom några decennier skall hvarje häfdefor-
skare ja, hvarje bildad menniska förvånas, att
någon funnits, som ett ögonblick misstagit sig
om den verkliga betydelsen af hvad som före-
gick unler den s. k. fulkstriden, d. Vv. se
furstarnes bemödanden alt störta Napoleon, el-
ler, rättare sagdt, hvad man behagade kalla
revolutionen.. Europa skali gråta blodiga tå-
rar öfver sitt misstag; det skall förebrå sig,
alt icke hafva begiipit skilnaden mellan det
välde, som störtades, och det väde, som på
dess ruiner upphjelpte; — skilnalen mellan en
europeisk och en asiatisk suprenati. Den för-
ra måste slutas med mannen, så om hela stam-
mens historia nogsamt visar; den sednare gär,
oberoende af deras tävkesätt och de talanger,
som hetas herrska, sin utvidgningsbana framåt.
Den är en naturnödvändighet och hämmas en-
dast af materielt, yllre motstånd, endast af en
ny slagtning på Catalauniska fälten. Den in-
re upplösningen, hvarom så mycket talas, är
visserligen ofelbar; men när? For Frankväl-
detf hade den mist komma oförtörvadt; för
Ryssarne inträffir den först då, när de slukat
ti!l den grad, att de blifvit öfvermättade. Men
det är just för de händelser, hvilka förestå un-
der denna öfvermättning, som Europa bordt
bäfva, och som hvar och en bälvar, hvars öga
ser något längre än till ögonblicket.
Märkvärdigt är imedlertid, att ingen af den
ryska politikens för.varare trott mö lan värdt
att kasta en enda blict på denna sidan af sa-
hen. Alla hafva behandlat henne som ett poli-
tiskt hvardagsämne, som en vanlig tvist om
större eller mindre iaflytaade af den ena eller
andra nationen af samma stam. Nöjde med
denna inskränkta ögonbliekså ist af frågan, haf-
va de uppställt en rad af siffror och fröjdats
storligen, om desse någon gång givit det rin-
gast gynnande utslag på deras sida (att de i
allmänhet se betänkliga ut på andra sidan, det
har i sednare tider blifvit nogsamt ådagalagdt).
Och icke mindre hafva de fröjdats, om en
blick på en geografisk karta gilvit vid handen
tillfälls att framkasta en och annan tanke om
cnaturliga gränsera och dylikt. Någon sorts hö-
gre och vilsträcktare åsigt af frågans verldshi-
storiska betydelse har icze förefallit dem ens
nödig.
Man frågar säkert: hvad borde då Europa —
och serskildt Sverige — hafva gjort år 1842?
Jo, just motsatsen af hvad det gjorde. — Men,
säger man åter, detta hade varit förenadt med
stora faror, med osäkeri.et, med möjliga förlu-
ster. — Aildeles, just så som det parti var,
hvilket vi omfattade. Spelet var högt, gällde
Europas och vår framtid; och hvem spelar
högt spel, utan möjlighet att förlors? Så gjor-
de Gustaf Ado!f 180 år föru!; och så kafva al-
la stora män gjort, hvilka omskapat verldea
och hämmat det räa våldet. Med ulgången
bör man icke försöka att möta 0ss; den hade
efter all mensklig beräkning blifvit helt annor-
Junda, om vi sett något längre än på ögonblie-
ket och handlat annorlunda. Detta må man
väl erkänna, då man just lagt så mycken vigt
på, hvad vi vid den tiden betydde.
Vidlyftigare vilja vi icke vara om denna 0o-
beiydliga litterära produkt. — Förf:s optimism
och de fromma önskningar, i hvilka han ser
verkligheter, äro af alldeles samma halt med
alla dylika: drömmar och intet annat. Verk-
lighelen synes vara honom alldeles främmande.
Hans önskningar om det svenska statsshickets
förändrande Mill likbet med det norska äro
ganska vackra, men hans förhoppningar äro allt
för songuniska. Mycket riktigt förklaar ban
sig mot adelsinrättningen och det ärftliga ele-
mentet i lagstiftningen; men han hoppas dess
afskoff.nde på allt för lösliga grunder. a Vi ä-
ro fullt förvissadec, säger han, aatt när svenska
folket genom sina ombud inför thronen frambär
det djupt hända behofvet af genomgripande för-
bältrivgar, (nvaribland börds ättens afskauffande
är af honom räknad bland de förnämsta) det
derifrån f7 mottaga ett svar, som bevisar, att
thron? vafvare ölskar sitt folk och vill
he mtida lycka., På det sednare
vlolt på sättet, som anses be-
Norska fulkets aombude frambära
or thronen, att Nurge icke ville hafva
os; men ändock komma från athronena flera
fö nyade förslag om dess införande. Således
torde Svenska folkets ombud troligen intet
gynnande svar hafva att vänta på en fram-
ställning om dess afskaffande, emedan vi
ägi antaga, att H. M. är konseqvent, och icke
i ett af sina riken tror en institution böra al-
skaff.s, som ban fianer så nyttig, att han ar-
betar på dess införande i det andra. Och hur
s -