v fält en så egen ging, att man insag, det man i linglen icko kuade påräkna välde äfver länkesätten, om än alla lärostolar vid ahademierna och aila predikstolar inom bierarkien satavetsgrant besattes med bloll legendläsare oci historiske. Inom några decennier skall hvarje häfdeforskare ja, hvarje bildad menniska förvånas, att någon funnits, som ett ögonblick misstagit sig om den verkliga betydelsen af hvad som föregick unler den s. k. fulkstriden, d. Vv. se furstarnes bemödanden alt störta Napoleon, eller, rättare sagdt, hvad man behagade kalla revolutionen.. Europa skali gråta blodiga tårar öfver sitt misstag; det skall förebrå sig, alt icke hafva begiipit skilnaden mellan det välde, som störtades, och det väde, som på dess ruiner upphjelpte; — skilnalen mellan en europeisk och en asiatisk suprenati. Den förra måste slutas med mannen, så om hela stammens historia nogsamt visar; den sednare gär, oberoende af deras tävkesätt och de talanger, som hetas herrska, sin utvidgningsbana framåt. Den är en naturnödvändighet och hämmas endast af materielt, yllre motstånd, endast af en ny slagtning på Catalauniska fälten. Den inre upplösningen, hvarom så mycket talas, är visserligen ofelbar; men när? For Frankväldetf hade den mist komma oförtörvadt; för Ryssarne inträffir den först då, när de slukat ti!l den grad, att de blifvit öfvermättade. Men det är just för de händelser, hvilka förestå under denna öfvermättning, som Europa bordt bäfva, och som hvar och en bälvar, hvars öga ser något längre än till ögonblicket. Märkvärdigt är imedlertid, att ingen af den ryska politikens för.varare trott mö lan värdt att kasta en enda blict på denna sidan af sahen. Alla hafva behandlat henne som ett politiskt hvardagsämne, som en vanlig tvist om större eller mindre iaflytaade af den ena eller andra nationen af samma stam. Nöjde med denna inskränkta ögonbliekså ist af frågan, hafva de uppställt en rad af siffror och fröjdats storligen, om desse någon gång givit det ringast gynnande utslag på deras sida (att de i allmänhet se betänkliga ut på andra sidan, det har i sednare tider blifvit nogsamt ådagalagdt). Och icke mindre hafva de fröjdats, om en blick på en geografisk karta gilvit vid handen tillfälls att framkasta en och annan tanke om cnaturliga gränsera och dylikt. Någon sorts högre och vilsträcktare åsigt af frågans verldshistoriska betydelse har icze förefallit dem ens nödig. Man frågar säkert: hvad borde då Europa — och serskildt Sverige — hafva gjort år 1842? Jo, just motsatsen af hvad det gjorde. — Men, säger man åter, detta hade varit förenadt med stora faror, med osäkeri.et, med möjliga förluster. — Aildeles, just så som det parti var, hvilket vi omfattade. Spelet var högt, gällde Europas och vår framtid; och hvem spelar högt spel, utan möjlighet att förlors? Så gjorde Gustaf Ado!f 180 år föru!; och så kafva alla stora män gjort, hvilka omskapat verldea och hämmat det räa våldet. Med ulgången bör man icke försöka att möta 0ss; den hade efter all mensklig beräkning blifvit helt annorJunda, om vi sett något längre än på ögonblieket och handlat annorlunda. Detta må man väl erkänna, då man just lagt så mycken vigt på, hvad vi vid den tiden betydde. Vidlyftigare vilja vi icke vara om denna 0obeiydliga litterära produkt. — Förf:s optimism och de fromma önskningar, i hvilka han ser verkligheter, äro af alldeles samma halt med alla dylika: drömmar och intet annat. Verklighelen synes vara honom alldeles främmande. Hans önskningar om det svenska statsshickets förändrande Mill likbet med det norska äro ganska vackra, men hans förhoppningar äro allt för songuniska. Mycket riktigt förklaar ban sig mot adelsinrättningen och det ärftliga elementet i lagstiftningen; men han hoppas dess afskoff.nde på allt för lösliga grunder. a Vi äro fullt förvissadec, säger han, aatt när svenska folket genom sina ombud inför thronen frambär det djupt hända behofvet af genomgripande förbältrivgar, (nvaribland börds ättens afskauffande är af honom räknad bland de förnämsta) det derifrån f7 mottaga ett svar, som bevisar, att thron? vafvare ölskar sitt folk och vill he mtida lycka., På det sednare vlolt på sättet, som anses beNorska fulkets aombude frambära or thronen, att Nurge icke ville hafva os; men ändock komma från athronena flera fö nyade förslag om dess införande. Således torde Svenska folkets ombud troligen intet gynnande svar hafva att vänta på en framställning om dess afskaffande, emedan vi ägi antaga, att H. M. är konseqvent, och icke i ett af sina riken tror en institution böra alskaff.s, som ban fianer så nyttig, att han arbetar på dess införande i det andra. Och hur s