mmm MMMM RM ÖÖM M Ö ymMIMHM HM Mmm Mm mm — - - mm mmm mmm ÖÖUU UM OO MMMM ÖH I MMMM OA OO MUM cn n——9yrnrnfcltlH—s pb OnLO AM —- OMM ———
ironiska, efter dessa adjektiver här förmodligen
anses opassande; men någonting visar sig der
likväl, som, utom sjelfva storheten och helig-
heten i föredragets egentliga kärna, derjemte spri-
der omkring det hela ett eget och mildt nöje,
fängslande det lägre hos läsaren eller åhöraren,
likasom innehållets helgedom bemäktigar sig
det högre i hans själ. Hos Homerus finna vi
ock den fina ironi, som uträttar, att gudar och
gudinnor blifva uthärdeliga, ja angenäma att
höra och se. Hos Sturleson och nästan i alla
våra sagor möter oss en andedrägt af sådant i
ännu betydligare skala. Men Lings Asar sakna
ett så nödvändigt element. Ämnade att vara
grandiosa, hafva de endast lyckats att bli obe-
skrifligt tråkiga. Det kommer deraf, att de ä-
ro bara stora; hvilket utgör den minsta af alla
egenskaper. Äfven häruti upptäcka och beun-
dra vi Lings ärlighet: en biederman, som han,
har trott, att karakterer, dem man ville skil-
dra kolossala, borde man skildra kolossala. Men
en skald gör icke si.
När vi tala om Lings Asar, råka vi oupp-
hörligt in i antitheser, emedan få verk hysa så
många verkliga motsägelser. En vigtig anmärk-
ning emot dem angår bristen på framställnings-
konst; af allt hvad de förtälja, bildas nästan al-
drig någon tafla framför oss. Vi undantaga här-
ifrån naturshildringarne, deri Ling alltid står
som en stor mästare, men som till ingenting
hjelpa berättelserna om sjelfva Asarne. Det är
dem och deras händelser vi framför allt borde
se; men vi se dem aldrig. Orsaken ligger deri,
att Asarne blifvit — skulle man tro det? —
för korta. Det är då ett fel, som man minst af
allt tror dem förfallna till, när man står och he-
traktar den tjocka ryggen på bokbyllan. Men när
man slår upp och börjar läsa, så finner man
det. De flesta händelser äro så knopphändigt
berättade; långa resor så hastigt framfarna; fle-
re år blott ägare af ett par vers; att läsarer
minnes ingenting afalltsammans, ingenting ställer
sig för hans sinne; han hör ett clideligt aver-
biagex, stundom likt rassel af vapen, men oftast
likt ingenting. Oaktadt alla dessa hastigheter,
befinnes dock verket sjelf icke hastigt expedie-
radt, ty läsaren ser suckande, att icke mindre
än trettio väldiga, långsidiga sånger ligga på
hans bord. Ånyo tvingas vi, att häruti beun-
dra den Lingska ärligheten. Ty författaren tyckte,
naturligtvis, att hvarje enskildt parti i poemet
borde åt sig få inrymdt ett litet spatium; men att
deremot det hela, som omfattade alla småheter-
na, borde vara stort till vidden. Detta synes
temligen riktigt. Och likväl gör en skald icke
så. Han ger just åt hvarje enskildt parti en rik och
tillräcklig vidd, hvarigenom det lefver för läsa-
rens öga och själ; och sedan han frambragt en-
dast några få sådana, men väl utförda, står
derigenom en helhet fram, som nu alls icke be-
höfver vara lång. Härigenom sker, att styc-
ket sjelf blir litet till vidden, men hvarje dess
del stor — alldeles tvertemot Lings method.
Saken är den, att Ling i sina Asar ofta har
tusentals enskilda partier, af hvilka ingen bety-
der särdeles, men deras summa måste utgöra
ett ofantligt poem. En skald, deremot, anför
endast ett mindre antal saker, men hvarje
vigtig, och alla tillsamu. ans organiskt samman-
lefvande till ett helt, extensivt ringa, men inten-
sivt stort.
Gå vi igenom hvad vi sagt, så ser det ut,
som skulle vi i Asarne finna ingen enda för-
tjenst; ty ett poem, som saknar både menni-
skoskildring (det inre spelet), och händelseskil-
dring (det yttre spelet), måste just ej besitta
någon egenskap att tala om. Det är så ocksi.
Lings Asar hafva ingen förtjenst, mer än den,
att vara till. De utgöra den största svenska poeti-
ska tankes enfant perdu. Ingen skall läsa dem; och
likväl skola de för framtiden verka, hvad intet
svenskt poem hittills verkat. Detta låter fuli-
komligt som en gåta, och dock är det ingen
annan än den, som menskligheten i sin stora
arbetsmetlhod genom seklerna alltid företett.
Om Huss veta nationerna föga mer, än att han
brändes: men om Luther veta vi alle, att han
gaf oss seger. xX
TT AA TRY CMR TOT FINN TA YE ETT IYN FTSE ON TA