dock icke förmått utföra hvad han ville! skall
mar förnämt invända. Men huru månge äro
icke de, som hvarken velat eller kunnat? Hel
honom, som åtminstone ville!
Är det fråga om, att se Ling för hvad han
är, och icke blott för hvad han haft till afsigt,
så kan man med skäl göra följande anmärk-
ningar emot honom. Han brister hufvudsakli-
gen deruti, att han icke i egentlig mening är
poet; han har icke sett sitt stora ämne (vi ta-
la om Asarne) med en skalds öga, utan äflats
att tilifredsställa ett helt och hållet fremman-
de kraf, den yttre faktiska historiens. Atmin-
stone kan man af hans Noter till Asarne ej
sluta annat. Han har i dem icke skämtat, u-
tan på fullt alfvar trott sig kunna till bistoriska
data förlika de strödda sago-uppgifterna. Han
tyckes icke hafva förstått, att den poetiska san-
ningen i sagan kan finnas fullkoralig och ren, fast
utan faktism. Taflan af ett land, skildringen af
dess folk, målningen af dess seder, kunna va-
ra korrekt riktiga, om ock de personer, som om-
talas, hetat annorlunda eller aldrig funnits, ja, om
sjelfva de händelser, som berättas, icke ens till-
dragit sig. Det är på detta sätt Dikt kan vara
något helt annat än Lögn; kan stundom vara
dess fullständigaste motsats och sanningens bä-
sta bundsförvant, den stora sanningens nemli-
gen. Ty vigtigare och större är en ren intui-
tion, en ren bild af ett helt folks lif, rikt och
sant framställd, än att veta om den föreställde
personen just hetat Oluf eller Ubbe; om han
bott vid Gripsholmsviken eller vid Granfjär-
den. Historien får icke sätta sig öfver dessa
betänkligheter — det är sant; men poesien får det.
Det är just också derföre, som poesien har i sin
makt, att komiwa den stora och för oss vigtigaste
riktigheten mycket närmare, än historien: såvida
skalden sjelf bar sinne (har divination)) nog,
att fatta och återgifva det, som i hvarje tid, i
hvarje land och hos hvarje folk utgjort det
sanna tillstånde!; om ock faktismen brister på
uppgifter af alla data dertill. Man måste der-
före icke så groft misstaga sig om vår mening,
som skulle vi åt poesien vilja inrymma rättig-
heten, att sanslöst och efter en blott nyck fly-
ga i alla regioner, om dem spå och måla allt
hvad infallet gifver vid handen, och likväl gå
med större anspråk, än den vid marken kry-
pande historien. För ingen del. Skalden är
icke utan band, fast han har andra, än historie-
skrifvaren; han har långt större och betydelse-
fullare. Ty att uppfatta och förstå det sanna
tillståndet i ett helt folk-lif, förutsätter mycket
mera ren kunnighet, än att säga, om ett visst fak-
tum händt eller icke, och, i förra fallet, huru-
dant historien vet det hafva varit; ty härtill
behöfves endast, att flitigt eftersöka allt hvad
derom blifvit i arkiverna bevaradt, och redligt
omtala det. Denna flit och denna redlighet ä-
ro aktningsvärda; men de åligganden, som hvi-
la på den sanna skalden, äro, jemte dessa (ty
han måste känna allt hvad historien vet), ännu
derutöfver någonting mycket mera. Hvad det-
ta autöfvera är, kan svårligen definieras; det
är skaldskapets hemlighet. Men denna hemlig-
het synes Ling icke hafva varit hemmastadd
uti.
Man har förebrått Ling, att ej förstå menni-
skan, och att i sitt verk ej gifva oss taflor af
det själens inre spel, hvarigenom först en mensk-
lig karakter skiljer sig från en annan. Man
har rätt. Hans karakterer äro inga. Det kom-
mer deraf, att Ling hade en för mycket gifven
och afgjord karakter sjelf. För att som skald
bli menniskotecknare och skildrare af lynnen,
måste man till en viss stor grad vara hvad i
det lägre språket kallas karakterslös, ech hvil-
ket i det bögre betyder rättvis emot alla slags
förhållanden. Den karakterslöshet, vi här tala
om, måste då likväl vara förbunden med den
orubbligaste fasthet i några vissa stora, på dju-
pet liggande moraliska grundkänslor, hvar-
förutan den nyssnämnda rättvisan icke blir af.
Allt sammanräknadt, fordras följaktligen en cka-
rakterslöshet af fast karaktera, hvilket natur-:
ligtvis låter som en stor motsägelse, och ånyo
är en af skaldskapets hemligheter. Ling var
icke hemma i den.
Det gifves en ärlighet, som är höjden af o-
ärlighet: dit hör, ibland mycket annat, påståen-
Då J 1 FR fran Am Hmn nd