dock icke förmått utföra hvad han ville! skall mar förnämt invända. Men huru månge äro icke de, som hvarken velat eller kunnat? Hel honom, som åtminstone ville! Är det fråga om, att se Ling för hvad han är, och icke blott för hvad han haft till afsigt, så kan man med skäl göra följande anmärkningar emot honom. Han brister hufvudsakligen deruti, att han icke i egentlig mening är poet; han har icke sett sitt stora ämne (vi tala om Asarne) med en skalds öga, utan äflats att tilifredsställa ett helt och hållet fremmande kraf, den yttre faktiska historiens. Atminstone kan man af hans Noter till Asarne ej sluta annat. Han har i dem icke skämtat, utan på fullt alfvar trott sig kunna till bistoriska data förlika de strödda sago-uppgifterna. Han tyckes icke hafva förstått, att den poetiska sanningen i sagan kan finnas fullkoralig och ren, fast utan faktism. Taflan af ett land, skildringen af dess folk, målningen af dess seder, kunna vara korrekt riktiga, om ock de personer, som omtalas, hetat annorlunda eller aldrig funnits, ja, om sjelfva de händelser, som berättas, icke ens tilldragit sig. Det är på detta sätt Dikt kan vara något helt annat än Lögn; kan stundom vara dess fullständigaste motsats och sanningens bästa bundsförvant, den stora sanningens nemligen. Ty vigtigare och större är en ren intuition, en ren bild af ett helt folks lif, rikt och sant framställd, än att veta om den föreställde personen just hetat Oluf eller Ubbe; om han bott vid Gripsholmsviken eller vid Granfjärden. Historien får icke sätta sig öfver dessa betänkligheter — det är sant; men poesien får det. Det är just också derföre, som poesien har i sin makt, att komiwa den stora och för oss vigtigaste riktigheten mycket närmare, än historien: såvida skalden sjelf bar sinne (har divination)) nog, att fatta och återgifva det, som i hvarje tid, i hvarje land och hos hvarje folk utgjort det sanna tillstånde!; om ock faktismen brister på uppgifter af alla data dertill. Man måste derföre icke så groft misstaga sig om vår mening, som skulle vi åt poesien vilja inrymma rättigheten, att sanslöst och efter en blott nyck flyga i alla regioner, om dem spå och måla allt hvad infallet gifver vid handen, och likväl gå med större anspråk, än den vid marken krypande historien. För ingen del. Skalden är icke utan band, fast han har andra, än historieskrifvaren; han har långt större och betydelsefullare. Ty att uppfatta och förstå det sanna tillståndet i ett helt folk-lif, förutsätter mycket mera ren kunnighet, än att säga, om ett visst faktum händt eller icke, och, i förra fallet, hurudant historien vet det hafva varit; ty härtill behöfves endast, att flitigt eftersöka allt hvad derom blifvit i arkiverna bevaradt, och redligt omtala det. Denna flit och denna redlighet äro aktningsvärda; men de åligganden, som hvila på den sanna skalden, äro, jemte dessa (ty han måste känna allt hvad historien vet), ännu derutöfver någonting mycket mera. Hvad detta autöfvera är, kan svårligen definieras; det är skaldskapets hemlighet. Men denna hemlighet synes Ling icke hafva varit hemmastadd uti. Man har förebrått Ling, att ej förstå menniskan, och att i sitt verk ej gifva oss taflor af det själens inre spel, hvarigenom först en mensklig karakter skiljer sig från en annan. Man har rätt. Hans karakterer äro inga. Det kommer deraf, att Ling hade en för mycket gifven och afgjord karakter sjelf. För att som skald bli menniskotecknare och skildrare af lynnen, måste man till en viss stor grad vara hvad i det lägre språket kallas karakterslös, ech hvilket i det bögre betyder rättvis emot alla slags förhållanden. Den karakterslöshet, vi här tala om, måste då likväl vara förbunden med den orubbligaste fasthet i några vissa stora, på djupet liggande moraliska grundkänslor, hvarförutan den nyssnämnda rättvisan icke blir af. Allt sammanräknadt, fordras följaktligen en ckarakterslöshet af fast karaktera, hvilket natur-: ligtvis låter som en stor motsägelse, och ånyo är en af skaldskapets hemligheter. Ling var icke hemma i den. Det gifves en ärlighet, som är höjden af oärlighet: dit hör, ibland mycket annat, påståenDå J 1 FR fran Am Hmn nd