DJURGÅRDS-TEATERN (Forts. fr. Tisdagsbladet.) I anseende till utförandet, måste vi anmärka, at! stycket icke var fullkomligt väl inöfvadt, och ati suflörens stämma hördes något för ofta; men sedar vi genom anmärkning af detta fel uppfyllt er Rec:s stränga pligt, kunna vi så mycket friare öfs verlemna oss åt nöjet att vitsorda en emsemble, er jemnhet och sanning i det hela, och uti åtskilliga partier en konstnärshöjd, hvarmed man under de sednare åren icke blifvit bortskämd. Ingen af de spelande var på orätt plats och några voro förträfflliga. Priset tillhör här, såsom öfverallt, Hz Torslow sjelf, såsom Walpole, ty han var icke Torslow, utan Waipole. Hos de flesta af våra öfriga skådespelare är det alltid Hr X, Fru Y eller Mamsell Z som man ser, ehuru i annan d rägt. Hi T. deremot är alltid den person, han skall vara, den mångsidigaste, samt både genom denna mångsidighet och sin förtjenst i de flesta af de olika karakterer, hvari ban uppträder, vår störste skådespelare. Man skulle kunna erinra, att han på ett par ställen visade mera bonhomie, än hofmannafinbet, ehuru denna mer varit på sin plats. Vi medge likväl, att rollens hållning i piesen mera föranleder den förra; det är blott af en så utmärkt artist som Hr T. vi skulle önskat denna lyftning af Författarens tanka, denna individualisering; den lilla bristen skulle ej varit märkbar hos någon annan, och vi anmärke den också endast underställningsvis. Hr Malmström har en viss jemn torrhet, som aldrig öfvergår till patbos eller glödande värma, men som också icke är något ofruktbart trädesgärde, på hvilket ingen konstnärsblomma kan växa. Han hänför aldrig, men förderfvar också aldrig: och fastän man kan vara en bättre Carl XII:te, Christian Tyrann, den lättsinniga prefekten, den ärelystne ministern, den gamle, trogne drängen och här sednast den hederlige doktoren, som äfven i sin ordning gripes af ärelystnadens febersmitta, är det likväl ingenting mindre än vanligt att en och samma person är allt detta så oklanderligt, stundom så verkligt bra, som han. Hr Olthoff gör dagliga framsteg, och om han såsom älskare icke ännu är någån ÅAbergsson, kanske aldrig blir det, är han likväl hvarken öfverdrifven