på det närmaste röra hela folket och dess vig-
I tigaste intressen, emedan de omedelbart angå
Ihela den stora pluraliteten deribland, nemli-
Igen den skattdragande delen af nationen; när
I Ständerne, som endast hafva tillfälle att kom-
I ma tillsammans hvart femte år, vid tre sär-
Iskilda riksdagar varit sysselsatte, för att i des-
jsa delar hjelpa hvad som kunde hjelpas i jord-
I brukarnes betryck, utan någon rubbning eller
I skakningar, utan våda för några bestående in-
;tressen; när dessa Ständer i derna fråga vid
Itvenne riksdagar fattat beslut i samma rikt-
Ining, och Regeringen högtidligen erkänt Stän-
dernas rätt att derom allena besluta; när i
Iden andra frågan både Konung och Ständer varit
vid tvenne riksdagar till alla hufvudsakliga de-
Ilar ense om det beslut, som blifvit fattadt;
när båda statsmakterna tillika varit ense om
Iden tid, inom hvilken det fattade beslutet bor-
I de vara verkställdt, och detta likväl ännu fle-
ra år efteråt icke skett uti någondera frågan;
ja, när man icke ens ännu, sex månader före
en ny riksdags öppnande, förmärkt någon för-
beredande åtgärd att befordra en så enkel och
redan afgjord sak till ett önskadt slut; hvad
begrepp skall man då göra sig om de män, som
stå i spetsen för ärenderna? hvad slags delta-
gande visar väl ett sådant handlingssätt för det
folk, hvars väl och intresse Rådgilvarne äro
skyldige att bevaka inför Konungen? och hvad
kan väl af sådana Rådgifvare vara att vänta i
Jafseende på reformer af mera invecklad be-
skaffenhet, der flera och stora svårigheter äro
att öfvervinna? hvad äger man under deras
anförande att hoppas för möjligheten af våra
lagars ordnasde, eller för regleringen af en än-
damålsenlig näringslagsstiftning? De nyssnämnda
exemplen äro endast två ibland minga dy-
lika, som igenfinnas i Ständernas underdåni-
ga skrifvelse vid sista riksdagen; och månne
det . då ligger någon orättvisa eller öfver-
drift i att påstå, det en så synbar likgiltighet
för ärenden, som så nära angå hela landets väl-
färd, redan är nog för att bevisa, att en slap-
pare styrelsepersonal svårligen kan gifvas, än
den, som under den förflutna tiden beklädt det
höga kallet att omgifva regenten; ty att till-
styrka nya beskattningar eller majestätsbrotts-
aktioner och säga sitt ja till indragningsåtgär-
der, bevisar ingen kraft. Det är i detta och
flera dylika fall förgäfves att skyla sig
bakom majestätets mantel och söka skjuta
konungens vilja framför sig; ty billigheten for-
drar att erkänna, det konungen, isynnerhet vid
den höga ålder, som den nu regerande innehar,
icke kan och icke är skyldig att personligen
genomgå och bevaka hvad som hör till ären-.
dernas expedierande och föredragning. Dertill
äro de ansvarige rådgifvarne satte, och af dem
är det ingalunda för mycket begärdt, att de
åtminstone hafva så mycken aktning för den
andra statsmakten och för sin egen plats, att
de hafva reda på, hvad konung och ständer ge-
mensamt beslutat. Vi skulle ännu kunna yttra
mycket mera öfver detta ämne, men tro 0ss
hafva framlagt nog för den sats, vi ville bevi-
sa, nemligen att emellan Hans Excellens Herr
Grefve Löwenhjelm och hans Herrar kolle-
ger i sjelfva verket icke är nägon egentlig
skilnad mer än den, att de haft en försigtig-
het, som han saknat, att icke genom framträ-
dande på publicitetens fält blottställa sig för
kritikens gissel.
NrTTDRE Rn ARE AMRA TMIRD AT