på det närmaste röra hela folket och dess vigI tigaste intressen, emedan de omedelbart angå Ihela den stora pluraliteten deribland, nemliIgen den skattdragande delen af nationen; när I Ständerne, som endast hafva tillfälle att komI ma tillsammans hvart femte år, vid tre sär Iskilda riksdagar varit sysselsatte, för att i desjsa delar hjelpa hvad som kunde hjelpas i jordI brukarnes betryck, utan någon rubbning eller I skakningar, utan våda för några bestående in;tressen; när dessa Ständer i derna fråga vid Itvenne riksdagar fattat beslut i samma riktIning, och Regeringen högtidligen erkänt Ständernas rätt att derom allena besluta; när i Iden andra frågan både Konung och Ständer varit vid tvenne riksdagar till alla hufvudsakliga deIlar ense om det beslut, som blifvit fattadt; när båda statsmakterna tillika varit ense om Iden tid, inom hvilken det fattade beslutet borI de vara verkställdt, och detta likväl ännu flera år efteråt icke skett uti någondera frågan; ja, när man icke ens ännu, sex månader före en ny riksdags öppnande, förmärkt någon förberedande åtgärd att befordra en så enkel och redan afgjord sak till ett önskadt slut; hvad begrepp skall man då göra sig om de män, som stå i spetsen för ärenderna? hvad slags deltagande visar väl ett sådant handlingssätt för det folk, hvars väl och intresse Rådgilvarne äro skyldige att bevaka inför Konungen? och hvad kan väl af sådana Rådgifvare vara att vänta i Jafseende på reformer af mera invecklad beskaffenhet, der flera och stora svårigheter äro att öfvervinna? hvad äger man under deras anförande att hoppas för möjligheten af våra lagars ordnasde, eller för regleringen af en ändamålsenlig näringslagsstiftning? De nyssnämnda exemplen äro endast två ibland minga dylika, som igenfinnas i Ständernas underdåniga skrifvelse vid sista riksdagen; och månne det . då ligger någon orättvisa eller öfverdrift i att påstå, det en så synbar likgiltighet för ärenden, som så nära angå hela landets välfärd, redan är nog för att bevisa, att en slappare styrelsepersonal svårligen kan gifvas, än den, som under den förflutna tiden beklädt det höga kallet att omgifva regenten; ty att tillstyrka nya beskattningar eller majestätsbrottsaktioner och säga sitt ja till indragningsåtgärder, bevisar ingen kraft. Det är i detta och flera dylika fall förgäfves att skyla sig bakom majestätets mantel och söka skjuta konungens vilja framför sig; ty billigheten fordrar att erkänna, det konungen, isynnerhet vid den höga ålder, som den nu regerande innehar, icke kan och icke är skyldig att personligen genomgå och bevaka hvad som hör till ären-. dernas expedierande och föredragning. Dertill äro de ansvarige rådgifvarne satte, och af dem är det ingalunda för mycket begärdt, att de åtminstone hafva så mycken aktning för den andra statsmakten och för sin egen plats, att de hafva reda på, hvad konung och ständer gemensamt beslutat. Vi skulle ännu kunna yttra mycket mera öfver detta ämne, men tro 0ss hafva framlagt nog för den sats, vi ville bevisa, nemligen att emellan Hans Excellens Herr Grefve Löwenhjelm och hans Herrar kolleger i sjelfva verket icke är nägon egentlig skilnad mer än den, att de haft en försigtighet, som han saknat, att icke genom framträdande på publicitetens fält blottställa sig för kritikens gissel. NrTTDRE Rn ARE AMRA TMIRD AT