Härtill svarade H. M. Konungen: Mina Herrar! Min wistelse bland norska folket har befästa! min öfvertygelse om dess twofasta villgifvennet Lycklig al avt se, hur val det bemärker de käoslor för dess väl, som lifva mig, tackar jag För synen, från hvilken dessa känstor leda sitl ursprung. Den Aillvetande, svm genomskådar menniskobjertat, känner den uppriktiga tillgifvenhet, jag byser för detta trogna folk. Norges fem och tjugoäriga politiska tillvaro och det lugn det under deuna tid njutit, uppväger. i mina ögon ett sekels geaom segrar förvärfvad ära. Rikets politiska lif, sedar Nurge intagit sin plats bland Europas sjelfständiga staver, är ett faktum, som Norrmannen erkänner och sätter högre värde på, än alit hvad jag för öfrigt kunnat uträtta till dess bästa. Gotherne och deras efterkommande, Skandinaverne, i synnerhet i 8:e och 9:e seklerna, öfveriemnade sig ät äfventyrliga ströflåg, skapade konun sariken längt ifrån hemmet och oroade andra folk; mera lyckliga än dessa bilda Norges söner nu en odelad stat. Försynen har värdigats leda mina företag, och J ären äter fria och oafhängiga. De tvenne förenade brödrafolkens sträfvan har icke mer, som fordom, iandsbygdens och städernas ödeläggelse till föremål. Vårt syftemål är ej alt bilda tvenne krigiska, utan tvenne lyckliga nationer; icke att söka utvidga vära gränser eller kränka något annat folks rättigheter, utan att bibehålla dem, som tillhöra de förenade rikena. Genom att välsigna Norges land, bönhör Försynen de önskningar, J gören för mig, och denna gudomliga välsignelse skall förena nationens representaniers och Er Konungs tankar Och bemödanden till ett gemensamt mål. Med det hopp att soart åter kunna besöka Norge, förnyar jag för Er försäkringen om min synnerliga konungsliga bevägeuhet.