som inspektorskapet innefattar. I det föregå-
ende (JM 408) hafva vi yttrat oss om angelä-
genheten för studenterne att ibland professorer-
ne få räkna ledare, rådgifvare, fäder. Men des-
sa kunna ej tillkomma på annan, än en naturlig
väg, den, att professorer gifvas, till lynnet fa-
deriige. Vi tänka här ånyo på Sven Lundblad;
och vi kunde nämna några namn, till både i
Upsala och Lund. På grund af bekantskap med
sådane professorer (och hvilken lätt vinnes), er-
bålla studenter den ledning oeh hjelp, de ifrån
professorssidan behöfva; och ett band knytes af
värde, sanning och vigt. Inspektorskapet, hbvil-
ket till större delen fortilefver som en tom for-
malism, har härmed föga att skaffa. Med ku-
ratorsskapet är förhållandet annorlunda. Kura-
torn är icke en så hög och märkvärdig person,
att han icke af nationen kan afsättas, derest
han duger till ingenting. Han mäste således,
om nit någon gång skulle saknas, dock för att
bibehålla sig, arbeta i nationens sanna intresse:
han är icke just medlemmarnes Fader, men de-
ras förste Broder. Inspektorn, deremot, om ock
ifrån början fritt antagen, tillhör dock en för
hög sfer, relativt till nationen, för att, i hän-
delse af inträffande nullitet, kunna af henne
lämpligen och utan chikan annulleras. Han
qvarstår derföre egentligen blott som en natio-
nal-lyx. Det är då lättare, bättre och mindre
stötande, att aflysa hela inspektorsinrättningen,
än att sälta någon nation i den grymma belä-
genheten, att begå hvad man alltid skall kalla
en ohöflighet. Det är väl sant, att, som saker-
na stå, vi knappt tro någon inspektors-afsättning
kunna komma i fråga, enär inspektorn vanligen
gör lika liten skada som gagn. Men om den-
na inrättning således utgör föga annat än en
likgiltighet, månne det icke då kan vara stort
skäl, att låta henne upphöra?