EU UL UL VEL UIP UKTR MERBMMVI8 SMS MEFPT PR a ning af sig sjelf, finner man likväl att Whiggarne och de Radikale på många ställen förenat sig, och denna förening ser icke med missnöje Kartisterne i sin mån förstärka det allmänna ropet på reform. er rsee—2! EN LITEN RANSAKNING, ANGÅENDE DEN PERIODISKA PRESSEN. Vi meddelade i gårdagsbladet, under artikeln utrikes, en skriftvexling mellan tvenne fransyska blad, rörande den periodiska pressen och dess inflytelse. Detta ämne är af en så stor vigt ej blott för Frankrike, utan för alla nationer, att det torde löna mödan att ännu tillägga några ord, i anledning af den sluga och fintligt uppställda sofismen uti tidningen Ja Presse, hvilken så väl smakat vår Statstidning. Den fransyske publicisten skildrar nemligen först på ett träffande och, man kan nästan säga, sniilrikt sätt, den stora makt, som tidningarna utöfva derigenom, att de dagligen komma hem i busen till abonnenterna och härigenom hafva tillfälle att oupphörligt bearbeta deras sinnen, beskrifver derefter huru omöjligt det är för en styrelse att regera, så länge en annan sådan samhällsmakt existerar, och drager deraf naturl stvis den slutföljden, att nya band böravläggas på t:dningarna, om han än icke vågar tala detta sistnämnda alldeles rent ut. Det förvill.nde i detta resonnemang ligger deruti, att författaren velat draga eller förleda läsaren att draga denna slutföljd från en sådan premiss. Detta har endast kunnat ske derigenom, att han helt och hållet boppat öfver eller kringgått den omständigheten, att regeringen eller dess parti äger fullkomligt sammma makt och tillfälle, att skaffa det materiella vehiklet för sina åsigter, tidningarna, inträde i husena, ja att den äger medel dertill i högre grad, än någon annan, om man tager i betraktande de mångfaldigt större resurser, som de maktegande hafva, att kunna meddela dagens nyheter i mänga fall förr, än oppositionstidningarna; och nyheterna äro i alla fall det medel, som bereder tidningar den största cirkulationen. Förgäfves skall man emot detta argument framställa den utnötta invändningen, att pluralteten af menniskor älskar klandret. Pluraliteten hos alla folk älskar rättvisan och har en ganska stark känsla derför. Det vore således någonting ytterst afvikande från all moralish analogi, om desamme, som älska rättvisan i allt öfrigt, skulle endast hos periodiska pressen med förkärlek fästa sig vid klandret, blott derföre, att det är klander, äfven om det vore orättvist. Men så är det icke heller, och det är en af tryckfrihetens mest välgörande verkningar, att ju mer en fri yttranderätt får stadga sig, desto mindre effekt göra blotta ord, fraser, deklamationer och sofismer, emedan folket genom tidningspolemiken och genom afhörande af skäl och motskäl lär sig att sjelf undersöka och döma. Ännu en annan sak: uti alla länder och i synnerhet de monarkiska, varseblifver man stundligen icke blott hos den lägre massan, utan äfven hos medelklassen i alla öfriga hänseenden en bestämd fallenhet att närma sig till de högre och maktägande, att få njuta af deras åsyn, deltaga i deras sällskaper, inbjuda dem till högtidligheter, vid sådana tillfällen visa dem sin hyllning med tal, komplimenter eller skålar och till och med ofta för deras tillfredsställande göra uppoffringar af egna medel. Det vore då ett alldeles eget undantag från denna erfarenbet, om folket skulle endast ibland tidningarna med förkärlek fästa sig vid dem, som åsyfta alt väcka hat mot dessa samma maktägande och Mtllintetgöra deras inflytande. Nej, någon annan grund måste nödvändigt fin-nas till en sådan öfvervigt på oppositionens sida, der den yppar sig; och den, som vill vara ärlig, skall nödgas medgifva, att denna gruad ligger uti de olika systemernas inre beskaffenhet. Detta bekräftas äfven genom erfarenheten från andra linder. I England t. ex., der tryckfriheten inom Europa är mest utvecklad, har man nu 1 flera år, ifrån det strängt aristokratiska eller Tori-partiets organer inom. pressen sett bannstrålar och beskyllningar dagligen slungas emot den närvarande ministeren, och dessa al så passionerad beskaffenhet, att om samma uttryck blifvit fällda mot privata personer, hade de kanhända mången gång varit tillräckliga. att bringa författaren till ansvar: