EU UL UL VEL UIP UKTR MERBMMVI8 SMS MEFPT PR a
ning af sig sjelf, finner man likväl att Whiggarne
och de Radikale på många ställen förenat sig, och
denna förening ser icke med missnöje Kartisterne
i sin mån förstärka det allmänna ropet på reform.
er rsee—2!
EN LITEN RANSAKNING, ANGÅENDE DEN
PERIODISKA PRESSEN.
Vi meddelade i gårdagsbladet, under artikeln
utrikes, en skriftvexling mellan tvenne fran-
syska blad, rörande den periodiska pressen och
dess inflytelse. Detta ämne är af en så stor
vigt ej blott för Frankrike, utan för alla na-
tioner, att det torde löna mödan att ännu til-
lägga några ord, i anledning af den sluga och
fintligt uppställda sofismen uti tidningen Ja
Presse, hvilken så väl smakat vår Statstidning.
Den fransyske publicisten skildrar nemligen
först på ett träffande och, man kan nästan säga,
sniilrikt sätt, den stora makt, som tidningarna
utöfva derigenom, att de dagligen komma hem
i busen till abonnenterna och härigenom hafva
tillfälle att oupphörligt bearbeta deras sinnen,
beskrifver derefter huru omöjligt det är för en
styrelse att regera, så länge en annan sådan
samhällsmakt existerar, och drager deraf natur-
l stvis den slutföljden, att nya band böravläg-
gas på t:dningarna, om han än icke vågar tala
detta sistnämnda alldeles rent ut. Det förvil-
l.nde i detta resonnemang ligger deruti, att för-
fattaren velat draga eller förleda läsaren att
draga denna slutföljd från en sådan premiss.
Detta har endast kunnat ske derigenom, att
han helt och hållet boppat öfver eller kring-
gått den omständigheten, att regeringen eller
dess parti äger fullkomligt sammma makt och
tillfälle, att skaffa det materiella vehiklet för
sina åsigter, tidningarna, inträde i husena, ja
att den äger medel dertill i högre grad, än
någon annan, om man tager i betraktande de
mångfaldigt större resurser, som de maktegande
hafva, att kunna meddela dagens nyheter i
mänga fall förr, än oppositionstidningarna; och
nyheterna äro i alla fall det medel, som be-
reder tidningar den största cirkulationen. För-
gäfves skall man emot detta argument fram-
ställa den utnötta invändningen, att plural-
teten af menniskor älskar klandret. Pluralite-
ten hos alla folk älskar rättvisan och har en
ganska stark känsla derför. Det vore således
någonting ytterst afvikande från all moralish
analogi, om desamme, som älska rättvisan i
allt öfrigt, skulle endast hos periodiska pressen
med förkärlek fästa sig vid klandret, blott der-
före, att det är klander, äfven om det vore orätt-
vist. Men så är det icke heller, och det är
en af tryckfrihetens mest välgörande verknin-
gar, att ju mer en fri yttranderätt får stadga
sig, desto mindre effekt göra blotta ord, fra-
ser, deklamationer och sofismer, emedan folket
genom tidningspolemiken och genom afhörande
af skäl och motskäl lär sig att sjelf undersöka
och döma. Ännu en annan sak: uti alla län-
der och i synnerhet de monarkiska, varseblif-
ver man stundligen icke blott hos den lägre
massan, utan äfven hos medelklassen i alla öfriga
hänseenden en bestämd fallenhet att närma sig
till de högre och maktägande, att få njuta af
deras åsyn, deltaga i deras sällskaper, inbjuda
dem till högtidligheter, vid sådana tillfällen visa
dem sin hyllning med tal, komplimenter eller
skålar och till och med ofta för deras tillfreds-
ställande göra uppoffringar af egna medel. Det
vore då ett alldeles eget undantag från denna
erfarenbet, om folket skulle endast ibland
tidningarna med förkärlek fästa sig vid dem,
som åsyfta alt väcka hat mot dessa samma
maktägande och Mtllintetgöra deras inflytande.
Nej, någon annan grund måste nödvändigt fin--
nas till en sådan öfvervigt på oppositionens
sida, der den yppar sig; och den, som vill
vara ärlig, skall nödgas medgifva, att denna
gruad ligger uti de olika systemernas inre be-
skaffenhet. Detta bekräftas äfven genom er-
farenheten från andra linder. I England t.
ex., der tryckfriheten inom Europa är mest ut-
vecklad, har man nu 1 flera år, ifrån det strängt
aristokratiska eller Tori-partiets organer inom.
pressen sett bannstrålar och beskyllningar dag-
ligen slungas emot den närvarande ministeren,
och dessa al så passionerad beskaffenhet, att
om samma uttryck blifvit fällda mot privata
personer, hade de kanhända mången gång varit
tillräckliga. att bringa författaren till ansvar:
