hade generalmarchen redan i 4 timmar ljudit genom gatorna, innan en och annan nationalsardist syntes till på larmplatserna. Klockan 9 om aftonen voro öfverhufvud knapt 400 man af hvarje legion tillstädes, ehuru Pariss borgare vid den tiden längesedan äro hemma från sina promenader. Det var sålunda ögonskenligt, alt om ett djerft och väl organiseradt parti under natten begagnade denna sinness ämning och slöte sig tllinsurgenterna, vore regeringen i den största fara. Allmänheten började tro, att någon stor katastrof förestod och oroande rykten spriddes kring staden. Under sådana omständigheter fann hofvet det vara af största vigt, att lucna gäsningen genom en liberal ministörs utnämnande; men man ville likväl i det längsta söka slippa Herr Thiers. I sådant ändamål efierskickades Dufaure och man exalterade hans inbillning genom föreställning af de faror, hvari monarkien sväfvade, och bestormade honom på alla sätt ända till middnatt. Slutligen gaf han efter, kanhända inom sig nöjd alt hafea en sådan förevändning, att kunna tillfredsställa sitt begär efter en portfölj förr, än Tbierss hårdnsekade fasthängande vid sina vilkor och principer eljest torde medgifva. Han bröt sålunda det gifna hedersordet, och först kl. 8 följande morgon erfor Thiers ur Monitören sin väns förräderi. Hade detta icke ägt rum, så skulle man genast om Söndagsaftonen nödgats påkalla Thiers. Hos folket väckte Dufaures handlingssätt en allmän indignation och bidrog endast att sänka hans, och med detsamma hela ministerens aktier, samt deremot höja Thierss. Hvar och en tycktes inse, att denna sistnämndes uteslutande förändrade ingenting, att krisen endast antagit en annan sida, och att den nya ministtren hvarken lemnade någon garanti för sitt bestånd eller röjde någon moralisk värdighet, samt att man ingenting vunnit för sjelfva ändamålet i att fråntaga hofvet ärendernas ledning, när Soult ställdes i spetsen för diplomatiken, om hvilken han ingenting förstår, Hertigen af Orleans genom General Schneider styrde krigsärenderna, doktrinärerne genom Duchatel beherrskade den inre förvaltningen och venstra centern hade ingen politisk portfölj. Dertill kommer att Cunin Gridaine, prohibitifsystemets representant, blifvit handelsminister, hvarigenom de mörkaste utsigter öppnas för all industri. Också har det nya kabinettet mött en nästan enhällig motvilja både hos folket och Kammaren, och bar inom denna ingen majoritet att påräkna; sådant visade sig bäst, då Thiers, dagen efter uppresningen, var nära att vid va!et till president i Kammaren, hvartill han anmält sig, slå den ministeriella kandidaten ur brädet, och att denne slutligen segrade med blott den ringa majoriteten af sju röster. Man har således förbigått den ende man, som kunnat gilva styrelsen kraft och enhet, ställt honom emot sig som en gifven samlingspunkt för missnöjet och med en skicklighet, som hans egen aldrig kunnat upphinna, utplånat minnet af hans fordna fel och af de förebråelser man stundom med skäl trott sig kunna göra honom. Thiers i spetsen för oppositionen, nära förenad med Odillor-Barrot, och stödd på en popularitet, som ä nu mera ökats genom den moderation, långmodighet och fördragsamhet han visat, är således den vinst, hofvet skördat på detta sista taskspeleri. Huru mycket nationalgardets värma och tillgitvenhet är att påräkna, kan inhemtas deraf, att då larmtrumman åter började gå morgonen den 43, inställde sig högst 450 man af nationalgardets talrikaste legioner, och att af dem, som räkna ända till 7000 man, icke 3 ä 960 voro närvarande vid den revy, konungen på eftermiddagen höll öfver dem. Sådant är i senning onda tecken. KERO REDAKTIONENS KORRESPONDENS.