Rothschiid eller någon markis, det var en fatti stackare, som i vårt kära fädernesland ick ens skulle egt en trotjenares rang, eller ha så stort anseende, som en bofkamrer; det va en olycklig artist, död uti sjelfvillig landsflyk Jångt från sin fädernesjord, och genom hvilke död! ett sjelfmord af förtviflan och hypokon dri. Hans namn var Adolph2 Nourrit. Ni känner af ryktet denne utmärkte sångar och hans bedröfliga historia. Såsom operan förnämsta talang, en gång Pariserpubliken älskling, drog han sig en vacker dag plötslige från , denna scen, drifven af en alltför stor miss tröstan till sig sjelf och fruktan att icke kun na täfla med den på samma teater nu uppträ dande Duprez, lemnade Paris och Frankrike samt begaf sig öfver till Italien, i hvilket, fö sången och musiken skapade land han, en hem sjuk främling, oaktadt alla de lagrar, man slö sade på honom, likväl till den grad vantrifdes att han slutligen sökte döden såsom ett bättre Denne samme Duprez, som varit en ofrivilli orsak till hans olycka, sjöng i dag frid var med dig öfver hans stoft. Så underligt gö händelsen sina kombinationer. Den långväga och kostsamma öfverflyttningei af Nourrits jordiska qvarlefvor från Italien til Paris har blifvit bestridd genom en subskrip tion, som, öppnad genast vid första underrät telsen om hans död, vann hastigt den störst sympati, och till hvilken hufvudstadens ypper sta musikaliska talanger hastade att bidrag: genom mer än en konsert. Detta förhållande äfvensom den högtidlighet och det allmänn: deltagande, hvarmed hans begrafning blifvit fi. rad, är ett lysande exempel till hundra andr: på, huru vår tid vet att värdera, hedra och i hågkomma konsterna och snillet, denna epok som från ett visst håll så gerna utmålas såsoi intet sinne egande för annat än de rent materiella och egoistiska interessena. Måtte det förlåtas mig, om jag något brådstörtadt i ett steg går tillbaka från den solenna högtiden i S:t Roch till en festlighet a helt annan och mera glad natur, från cypresserna. till rosorna, till lustbarheten at den första Maj, la Saint-Philippe, denna dog, som, ifrån Ludvig Filips af Orleans uppstigande på Julibarrikadernas tron, för alla trogna och lojala Franmän blifvit, såsom det hos oss hetei om de kungliga namnsoch födelsedagarna , så dyrbar och oförgätlig,, och en så rik anledning till fröjdesprång och jubileum. De officiellt, i vädret talande, telegraferna halva väl om besagde dags firande kring land och rike förkunnat, att den allmänna entusiasmen uti Paris aldrig varit större än just i år, enfaldigt folk har dock trott sig finna, att detta icke helt och hållet varit förhållandet, ja, några påstå, att förtjusningen till och med varit proportionsvis mindre än hvad den bordt vara efter billigt aidrag af den upprymdhet, som kan motsvara några hundra brödkakor och korfvar, hvaraf den annars vanliga utdelningen bland folkskarorna i Champs Elysdes detta år blifvit inhiberad. Detta må nu vara hur som helst står dock fast det hufvudsakliga, nemligen att dagen började såsom öfligt med kanonskott och lyktade med raketsmällar, att trenne så kalJade mats de eocagne, böga tjocka master till täfling i klättrande, på olika ställen voro uppresta, der en och annan fattig stackare med anledning af ,dagens festliga betydelse, i förening med hoppet om det pris, som blifvit utsatt för den der lyckades arbeta sig upp ända till den på knoppen svajande fanan, roade sig med att halka ner i backen och bryta armar och ben al sig, att vidare Tuilerieträdgården, Champs Elyses sawt alla offentliga byggnader om voro afionen illuminerade med larapor och mareschaler, äfvensom en mängd enskilda hus rikt eklärerade — af månan, samt alt i oftanämnda Champs Elystes, liksom på tvenne andra platser, en ansenlig, med trefärgade fanor utvändigt öfverlastad teater blifvit upptimrad, der gratis för kommande och gående ett auditorium under bar himmel, från tidigt på förmiddagen till sena natten det arma fästet S:t Juan d Ulloa ideligen bestormades och intogs, ntrymdes och åter bestormades. Den mesta rörelsen var ulan tvilfvel i. Champs Elystes, detta älsklingsställe för det Parisiska folklifvet, och seenerna voro här verkligen varierande. En del af den vackra parken hade för tillfället blifvit förvandlad till en verklig marknadsplats; allt hvad Paris äger af pepparkakssäljerskor och leksakskrämare, hade, härunder de gröna träden, uppslagit ett slags provisionella stånd af segelduk, i räkning på den ständigt förbiströmmande menniskomassan; en annan traki var upptagen af hundra— ) Detta bref är trenne dagar tidigare, än det Ce oo wF CL KATA mha amn n då ar