systemet, som stödja sig på facta, så länge de icke upptagas till besvarande, om också motivet till anklagelserna vore det mest förkastliga? Vi tycke, att det kunde vara tid på, att Minerva, och Samlaren, och Upplösningsförfattaren, och Granskaren, och DagbladsInsändaren, och Postmästaren i Wenersborg, och skriblererne i Carlstads Tidning, och Tuppen dersammastädes, och Herr Göran Svederus, och Professor Palmblad och aTorgeir Östgötbte, och aDagfrågaren), och aLandtmannen, och opinanterne i aGryteryd, och hela skaran, hvad den allt mera heter, en gång allvarligt besinnade denna omständighet och insåge, att egenskaperna hos oppositionens personal och Styrelsens åtgärder icke med hvarandra hafva mera omedelbart sammanhang än Guds fred och Yxeskaft. Det kunde till och med löna mödan att tänka efter, om icke detta idkeliga försök att nedsätta oppositionen, medan Styrelsen lemnas försvarslös, snarare kunde hafva en motsatt verkan mot den, man väntar sig, och leda till den slutsatsen, att om tidningarna och deras redaktioner verkligen äro så usla och svaga, som de devuerade vilja låta påskina, så måste det utgöra ett bevis, att vederbörandes egen sak står ännu sämre, när deras kämpar icke ens äro i stånd att vederlägga sådana antagonister, emot hvilka försvaret naturligtvis borde vara så mycket lättare. Således, mine Herrar! gån gerna på tidnings-redaktörers och andra oppositionsförfattares personer och deras motiver, så mycket J behagen, det är eder rättighet: jugen till och med friskt på dem, så mycket Eder oförskämdhet tillåter, och så mycket J tron att allmänheten kan tåla; men bjuden derjemte åtminstone till, att vederlägga dem ärligt och öppet i sak, om J icke slutligen viljen lemna nationen i den öfvertygelsen, att J sjelfve allesammans ären stympare, och den sak, hvilken J åtagit Er, ohjelplig.