systemet, som stödja sig på facta, så länge de
icke upptagas till besvarande, om också moti-
vet till anklagelserna vore det mest förkastliga?
Vi tycke, att det kunde vara tid på, att Mi-
nerva, och Samlaren, och Upplösningsförfatta-
ren, och Granskaren, och DagbladsInsändaren,
och Postmästaren i Wenersborg, och skrible-
rerne i Carlstads Tidning, och Tuppen dersam-
mastädes, och Herr Göran Svederus, och Pro-
fessor Palmblad och aTorgeir Östgötbte, och
aDagfrågaren), och aLandtmannen, och opinan-
terne i aGryteryd, och hela skaran, hvad den
allt mera heter, en gång allvarligt besinnade
denna omständighet och insåge, att egenskaper-
na hos oppositionens personal och Styrelsens
åtgärder icke med hvarandra hafva mera ome-
delbart sammanhang än Guds fred och Yxe-
skaft. Det kunde till och med löna mödan att
tänka efter, om icke detta idkeliga försök att
nedsätta oppositionen, medan Styrelsen lemnas
försvarslös, snarare kunde hafva en motsatt ver-
kan mot den, man väntar sig, och leda till den
slutsatsen, att om tidningarna och deras redak-
tioner verkligen äro så usla och svaga, som de
devuerade vilja låta påskina, så måste det ut-
göra ett bevis, att vederbörandes egen sak står
ännu sämre, när deras kämpar icke ens äro i
stånd att vederlägga sådana antagonister, emot
hvilka försvaret naturligtvis borde vara så myc-
ket lättare. Således, mine Herrar! gån gerna
på tidnings-redaktörers och andra oppositions-
författares personer och deras motiver, så myc-
ket J behagen, det är eder rättighet: jugen
till och med friskt på dem, så mycket Eder
oförskämdhet tillåter, och så mycket J tron att
allmänheten kan tåla; men bjuden derjemte åt-
minstone till, att vederlägga dem ärligt och öp-
pet i sak, om J icke slutligen viljen lemna na-
tionen i den öfvertygelsen, att J sjelfve alle-
sammans ären stympare, och den sak, hvilken
J åtagit Er, ohjelplig.