Hase förklaranderne, som till besvarande uppta-
git mitt yttrande öfver deras deduktions-sätt i för-
sta förklaringen, icke råkat förbigå de i slutpåstå-
endet anförda grunder för samma yttrande, torde
måhända hela mödan med omskrifning al 4777 års
påbud i enlighet med och jemväl emot aoriginalo-
protokollet kunnat besparas. Det så mycket fram-
hålina talesättet, att hemställnings-åtgärdn lijgeri
helt och hållet utom rätteyången, hade förlorat he-
Ja sin vig:, ty det borde icke vara svårt att finna
det omedeibara sammanhsnazet emellan denna åt-
gärd och domsto!ens lagenliza rättighet att börja
eiler fortsätta sin verksamhet. Emot förklarander-
nes ovanliga lagtolknings-method framstälier sig i
öfrigt den enkla erinran, att 4777 års Kongl. Bref
är origina!, lisaså väl som RådsProtokol:et, och att
de! förra, men ickz d t sednare, är till Domsto!ar-å
pes iakttagande och efterlefaad utfärdadt och kun-
gjordt.
Då man ou mera synes hafva öfvergifvit hop-å
pet att, på formodad identitet uti begreppen benåd-
ning och abolitiom såtan den här är i fråga, fo:t-
farand? grunda bevis, att den sednare ej skulle in-
nefatia en rättegångsförmån, är å min sida dervid
intet alt anmärka. Men då mig tillvites, att haf-
va lemnat förklarandeine asnledning ech stöd för
den mindre lyckliga jemförelsen aemellan b-nåd-tE
ning och sakons nedläjganden; bör jag i detta hän-kf
seende erkänra rigligbeten 8f den gjorda citatio-
nen. Uti anmä kn ngs-memorialet yttras: att abo-å
litions-rättigheten vore cjemfö lig med den Eder
Kongs! Maj:t i ellmänhet tillkommande rött art gö-
ra nåd, men af ännu större infl;telse än dennax.
Man har dock råkat glimma hvad slutpåståendet?
härom icnebhåller, nemligen att abolition har likhet
med berådring; byarefte: skijaktigheterna dem e-
mellan äf.en uppräknas. Att Läruti skulle finnas
motsägelse, föl mig i sanning icke in, och hvar-E
uti den skulle bestå, upplys.s icke heler. Det är
nu lätt att bedöma, huruvida jag, såsom det upp-
gifves, i slutpåståendet aförkastat, hvad jag i för-?
sta Memorisalat anfört.
Med fortsättande och vid utveckling af den i
första Förklaringen gjorda anmärkning, att hem-
ställningsåtgärden ej kunde medföra fördel för denk
anklagade, utan tvertom, då han vo:e oskyldig,
verka motsatsen och hindra honom att söka upp-å
rättelse, hvaraf ytterligare sku!le bekräftas, att be-
rörde åtgärd ej vore att anse såsom en rättegångs-4
förmån, beskrifves uti sednare förklaringen, hvar
uti lidsndet egentligen skulle bestå. Den anklaga-E
des ställning skulle nemligen blifva försämrad ge-t
nom det stöd, åklagaren förmenas bemta från E.
K. M:s i förväg tillkännagifna åsikt af målets be-
skaffenhet, liksom uppehåll vållades, hvilket vorek
särdeles kännbart för den anklagade, om han blif-
vit häktad. ;
Då man, för att visa ocnvändbarheten a? 4777
års Kongl. B:ef i Tryckfrihetsmål, uti första för-f
klaringsskiiftcn, yttrar, att i sådant mål den till
talade icke bör kunna i häkte inmanas i cnnat
fall, eller förr än då nämnden, efter ransak-8
ningens slut, förklarat honom för skyldig, var det
oväntadt att här få 8: ctt helt och hållet motsatt
skäl begagnadt, för ett bevisa alldeles samma på-
stående.
Så väl denne, gom öfriga ofvsnberörde anmä:k-4
ringar, röra icke tillämpningen, utan gälla såsomk
inkzst mot rättvisan och billigheten af 4777 års
påbud. Härom har jag redan, beträffonde anmärk-å
ningen om hinder, emot uprprättelses sökande för
oriktig sngifvelse, i slutpäståendet erinrat, ehuruf
sådant kommit att i sednare underd. förklaring
fö:bises. Skulle ifrågavarande stadgande xerkligt
vara så orä!tvist och skadligt, som nu vill göras
troligt, kunde möjligen deref hemtas anledning att
föres!ä des: uppbäfvande i laga ordning, men in-
till des det!a skett, lärer uraktlåtenbet, att detsam-5
ma iakttaga, blifva något vensklig. — Vidtagande
af den föreslagna utvägen att låta frågan, om un
derdånig anmälan bör ske eller ej, i hvarje ser-
skildt fall bero af den anklagades egen bärem till-
kär ngifna öfvertigelsen, sines imedlertid betänk-6
lig, efter som . anmälan ej sker endast för hanst
skull, utan ochså för att sätta E. K. M. i tillfälle
att bedöma, om sakens utförande må vara i poli-
liskt hänseende nyftist eller ei, semt på det, att
Bomstolen må vinna den nådiga auktorisation,å
hvarförutan målets slut!iga handläggning ej lagli-Å
gen kan äga rum.
Jag har icke sökt undgå eller kringgå,, lika
som jag ej förbigått någon enda omständighet,
ramställd såsom ägande förment vigt för försvaret
uti denna sak. Att jag deremet hvarken förut in-5
åvit mig eller nu kommer att ingå i kasuistiskaå
indersökningar om supponerande rättsfall, helt och
ållet främmande för ämnet, torde finnis lätt för-E
larligt för en hvar, som ekänrer regeln, ett i
ätltegångsskrifter, icke bör inblandas hvad till sa-Å
en ej kö er. Det är ej s:åt att uppställa så kal-
ade Cesus, mer eller mindre svåra att lösa. Til
ednare klassen är den i betge förklaringarne åbe-E
opace att hänfö a. Men hvilken gagnande slut-
öljd ken väl i bösta fellet deraf uppstå? Men kan
öreställa sig möjligheten, att någon, som ville öfvaf
in skarpsinpnighet, kunde, i fråga om en suppone-
ad casus, påbitta en verklig eller skenbar mot-E
öge:se omelan två serskilda påbud i sjelfva Tryck-S
ribetslagen.. Måune men häraf vore berättigadi
ti suta, det endera föreskriften upphört att gäl-Å!
a? Så hafva Förklaranderne gått till väga, efter k
nställd jemföre!se emellan 4777 å;s Kongl. Bref
ch Tsyckfri!etslagen; men :tt denna väg icke äri
en rätta, och således ej eller kan föra till målet,
r förut tillräckligen ådagalsgdt.
Efier granskning af de å svarande sidan riter
igere anförda så kaltade skäl, hvika kunna vid
rå.eng nu förestående judicielia pröfning , i öfver-
ägande komma, och då, hvad i förklaringen för
;frigt, utom både iättegången och saken, åberopas,
cke 8yn:8 erford:a något bemötande, bibehåller jag
innu den fasta öfvestygelse, ett, så länge 4777 års
Longl. Bref fortfar ait vara gällande, föreskriften
3 6 mom. Tryckfrihetslsgen, att för tryckfii-
tetsbrott tilltelad person skall uti ullt hvad genom
lenna Lag icke uttryckligen finnes annorlunda stad-
adttill godo njuta de enligt lag och serskilda författ-
ingar honom tillkommönde rättegångsförmåner,
nnebär en lika tydlig som bestämd anvisning till
sktitagande äfven i Tryckfrihetsmål af hvad nyvsa-