MKrift, innenåilande smadeliga utaäte:ser; och sluttigen huruledes Kgl. Maj:t, genom Nådiga skrifselser till Svea Hofräit, dels under den 42 Augusti och 3 September 4808 snbeatit åtals anstallande emot flera personer, hicka, antslagade för gemenskan med Rikets dåvarande fiender, tillika biifvit angifva för Majesiätabrott, dels under den 47 Augusti 4809 i Nåder förordnat, att det, eniigt Skrifvelsen af den ö September 4808, började åal, i hvad det angick sistnämnde brott, s uile förfalls; — flera andra exempel af mål rörande dl ka muntliga och skriftiga förbrytelser at förliga. Hvaremot, mej det enda undantag, derom här nedan vidare skall nåmnas, ingen händelse mig veterligen finnes, då sådant mår blifsit, utan föregången anmälan hos Konungen, till undersökning upptaget. I ssmmanhang härmed torde äfven böra säges, att ehuru, såsom tillföcena är anmärit, i de sednare tiderna eller efrer år 1809 icke något mål rörande Majestätsbrott blifvit efter trickfrihets agen behand!adt, förr än åtalet emot Assessoren Crusenstolpe anstäldes, har likväl! är 14816 en person va rit angifven för förgripliga yttranden uti tryckt skrift om dåvarande IH. K. H. Kronprirsen. Förre Löjtnanten Otto Natt och Dag anklegades nemligen för det han uti en i Berlin tryckt skrift bland annat fällt dylika yttranden. Oaktadt förfettaren, under den af förklaranderne förutsätta sinness:ämning, aned besinning och öfverläggninga. eiler såsom det också heter, amed dubbelt uppsåt nedskrif-it och till trycket befordrat sina tankar,, fenn Kgl. Maj:t ändock skäligt, .att, med tillåmpning af 4777 å-s Kgl. Bref, medela Nådigt yttrande huruvida Natt och Dag borde så till rätta för slna ofsannämnda smädliga omdömen om Thronföljarens höga person; hvilket förhållande af Svea Hofrälts i detta mål den 24 November nämnde år fattade Utslag närmare inhemtes. I underdåniga förklaringen förekommer vidare ; en förut under skrifvexlingen ej antydd åsigt, angående betydelsen af 4777 års Kongl. bref. Man har, genom en besynnerlig förvexling af dess åömse sidor erkända politiska egenskap, sdkt framställa det såsom ett af omständigheterna föranledt polisstadgande och förnekat dess egenskap af legstiftningsåtgärd. Det väcker förundran, att på samma gåog alla möjliga förmenta grunder framletas, för att ådagalägga påbudets tillämplighet såsom gällande lag, i fråga om lasteligt fal å Konungen, dess egenskap afleg bestrides. Huru detta Kongl. breftillkommit, är allmänt kändt, och upplyses ytterligare af det förklaringsskriften bilagda rådsprotokoll. Det kunde tilläfventyrs invändas, att vid dess utfärdande, då gällande grundlags föreskrifter blifvit åsidosatta, och att stadgandet således saknade kraft af lag. Man kunde också anmärka, att dess verkan numera uppbört, evär nuvarande grundlag, vid uppräknandet af Konungens prerogativer och rättigheter, icke förmäler något om abolit!onsrätten. Fastän förklsr.nierne icke framställt dessa iakast, utan inskränkt sig till bestridande af det Kongl. brefve:s egenskap af lagstiftningsåtgärd, har jag dock velat upptaga dem tiil vederläggning, efter som de, enligt min tanka, äro de enda omständigheter af vigt, hvilka kunna till skenbart stöd för berörde påstående åberopas och möjligen ännu torde eDafvar Begge dessa inkast äro dock grund3a. Skulle alla de författningar, hvilka i enahanda ordning, som den ifrågavarande, utfärdats, ifrån 17782 till 4809, anses sakna kraft af lag, — ty det lärer väl ej kunna påstås, att 1777 års Kongl. bref skall betraktas annorlunda, än de öfrige -så skulle lagskipningen och medborrares de af beroende rätt fö sättas i en ganska vådlig beiägerhet. Detta är längesedan insedt, och en motion, hyaruti, på ofvannämnde grund, föreslogs revision af större deen utif berörde författningar, blef vid 1828 —4830 irens riksdag af Rikets Ständer ogillad. Å Regeingens sida har fråga härom aldrig varit väckt och bes domstolarne hafva beiänkligbeter, i al.ende på dessa författningars tillämplighet, icke för;poris. De hafva fått gälla såsom lagar, intill des le blifvit, i den ordning regeringsformen fö eskrifer, upphäfna, hvilket inträffat med åtshilliga, äfen sådana, som varit utfärdade i form af Kongl. nef. De återstående, och deribland 4777 års påud, torde jemväl framgent få bibehållas vid sin örra egenskap. Att stadgandet om underdånig anmälan af majetätsbrott icke omnämres i regeringsformen, beviar ej heller, att dess kraft och verkan upphört. grundlagarne finnas icke alla bestämmelserna om egeringsmaktens verksamhet uppräknade, Somliga ro att söka i civiloch kriminallagen. Så är det ned dispensationsrätten i äktenskapsmål; så är det ck med hemställan om maj: stätsbrott o. 8. vy. Det är svårt att fatta, hvad begrepp fö klaranerne gjort sig om polis sladgarde, då 4777 ås (opg!. bref kunnat få benämning deraf. Att ett åbud, som upphäfver behörigheten både kos dom: tolen ett fortsätta ravsikning och meddela dom ti ett serskildt sägs brottmål, och hos åklagaren. tt fortfarande deruli föra talan, sirmt fastställer ormen och vilkoret för hvarderas åter inträdande ehörighet, skulle tillhöra pols lagers omsåde är tminstone för mitt omdöme, fullkomiigen oförklargt. Närmare torde det rätta träffats, om man elat hänföra meranämnde påbud ti!! rättegångsord ingen dit det, efter innehåll och syftning, verkgen hörer. Och då man nödvändigt vitle hafva n benämning, itser jag ej, hvarföse en oriktig ust skulle väljas. Namnet betyder likväl! föga, ty hvad 4777 års Kongl. bref får heta polis stadande elier ej, uppbörer det derföre icke, såsorm örklaranderne tro, alt lända domstolarne titt ef-1 errättelse. Om cet än blifvit Konungers samtiige efallningshafvende till kännedom meddeladt, och m än de sistnämnde deraf tagit sig anledning, att ill E. KK. M. inrepportera inträffade ma estätsförrytelser, gör sådant allt ingalunda någon föränring i förbudet för domstolarne, at pröfva målet örr, än hemställan skett. IHuruledes domstolarne örfarit, är i slutpåståendet omnämndt; icke, hvad tgärder Kovungens befallningshafvande eller Jutitiekarsleren kunna hafva vidtagit. Detta bar kett af den enkla orsak. att det sednare icke KRA eeNr Serenata sr m—mA me. m m mm