och mindre kringirrande blick icke är skymd af den mängd olika och sig inbördes korsande teorier, som slitas om mannens mera långsamt mognande, åsigter. J. J. E. Minnesord öfver Professorn m. m. Dr B. F. Fries, vid dess jordfästning i Adolf Fredriks kyrka d. 48 Apr. 1839, af Dr A. Z. Pettersson. Dessa minnesord ega ett allmännare intresse, emedan mannen, den de skildra, var föremål för ett sådant. Allmänheten har redan genom tidningarne blifvit underrättad om den förlust, naturalhistoriska riksmuseum gjorde genom sin intendents, professor Friess, bortgång i dess bästa ålder; men huru vidt denna förlust sträckte sig, hvad vetenskapen, hvad fäderneslandets naturalhistoria derjeimte förlorade, torde, utom de egentliga vetenskapsmännen, ganska få hafva sig mwärmare bekant. Derom lemna likväl dessa minnesord en nätt underättelse. Härtill kommer vidare, att den aflidnes lefnad eger just hvad man hos alla i sitt yrke utmärkta män önskar finna, d. v. s. sådana skiften, som utmärka anlagens seger öfver konstgjorda hinder och fördelen af fritt val mellan alla lofliga föremål för menniskans verksamhet. Den här tecknade naturalbistorikern började nemligen sin offentliga bana såsom gauscultant i Götha Hofrätt, tog sedermera medicinska graden, fungerade en tid såsom läkare, och slutade såsom en utmärkt naturalbistorikus ex professo. Således kunna äfven de, som icke specielt intressera sig för den aflidnes vitae genus, ändock finna ett nöje i den korta teckningen af hans lefnad. Men äfven i ett annat afseende eger ifrågavarande tal anspråk på uppmärksamhet; det säljes nemligen till förmån för den aflidnes efterlemnade fem små barn. En hängifven vetenskapsman eger sällan tillfälle att vara ekonom, och svårt är äfven att säga, hvad de egentliga vetenskapsmännen i vårt land skul. le ekonomisera med. De första fyratio åren medtagas för att förvärfva och utvidga insigterna, och om utsigterna då ändtligen äfven utvidga sig, visar sig likvål ej sällan, att det föregående arbetet konsumerat äfven den tid, som borde återstå för att njuta dem. Och hvilka äro väl dessutom dessa utsigter? Att lefva af sina skrifter eller af lön i statens tjenst. Det förra, om än en genom tryckfrihetens verkningar något utvidgad läsande publik och täflan mellan förläggare skulle göra det något möjligare nu, än förr, är dock för de flesta alldeles otillräckligt, för många icke ens möjligt att försöka. Hvad staten angår, så stå vetenskapsmän, såsom sådana, icke på dess lista, och dessutom är det ingen obekant, att den fördelning af statsmedlen, regeringen hittills funnit nödig, åt vetenskapen lemnar blott smulorna. Under sådana omständigheter finnes ofta ej annan utväg att jemna lyckans oförrätt mot vetenskapsidkaren, än att för hvarje serskildt fall söka dess godtgörande genom frivilliga bidrag. Till deltagande häri lemnar oftabemälde aminnesord, ett tillfälle, så mycket mindre kostsamt, som hela utgiften bestiger sig till blott 46 sk., för hvilka de flesta dessutom skola finna sig hafva erhållit full valuta. — tre —