Sia VvVIU UV HYUUIMG Le 0Ad SpA NN het och naturlighet, såsom en barbarisk rustning, tjenlig blott att vanställa en skön kropp och hbindra dess rörelser. Vidare måste vi erkänna, att den stränga utazcläsning af alla dessa sjeifgjorda former, hvilken nödvändigt måste följa dem åt, emedan de, sisom konstlade till sin natur, icke gerna kunna ur begreppet utvecklas, är lika sinnesdödande, som den är tidsödande. Denna uttråkande minnesläsning, i synnerhet när den sträckes öfver hela grammatikan, sa att resultatet af alltsammans blir mera ordkunskap, än verklig insigt, hvilket tyvärr icke sällan inträffar, — är nu det ideal al en förvänd undervisningsmetod, mot hvilket Författarinnan alltigenom kämpar, och i hvars ställe hon will införa ett lärosätt af alldeles motsatt gång och, efter Författarinnans framställning, i allt en lysande motbild till den förra. Hor benämner den nya metoden, efter Professor Levi i Frankrike, af hvilken Förf. lärt densamma, och som väl! icke uppfunnit den i dess helhet, — ty till sina principer har den länge varit känd, och till en viss grad äfven utöfvad, sednast under namn af den Hamiltonska, — men som tillämpar den på Franska språkets grammatik, och för detta ändamål utbildar den i detalj. Härvid bör man likväl erinra sig, att Hr Levi undervisar infödde i deras eget språk; hvilket är något helt annat än att undervisa utländniagen, så vida man icke börjar bibringa den sednare det främmande språket i så späda år, att han ännu icke kan göra några jemförelser med sitt eget. Med denna förutsättning är Hr Levis metod ett mästerstycke, och i synnerhet i hög grad värd efterföljd vid undervisningen i Svensk språklära. Man finner beskrifningen deraf hos Förf., pag. 141—46, och flerestädes. Dess ledande princip är, att genom praktiska öfningar, under ständig sjelfverksamhet af lärjungen, utbilda hos honom, ur hans egen erfarenhet och endast med muntlig ledning af läraren, alla de grammatikaliska begrepp han behöfver. Samma princip kan och borde visserligen äfven följas vid all språkundervisning; men med modifikationer i tillämpningen vid inlärandet af ett främmande språk, härfiytande af discentens olika behof. Denna sednare omständighet tyckes Förf. icke nog tagit i beräkning, hvarken, såsom vi sett, i inrättandet af den egentliga grammatiken, ej eller i de anvisningar hon lemnar till metodens begagnande. Det skulle derföre vara af mycket intresse för oss öfrige lärare och lärarinnor, om Förf. i det följande af arbetet täcktes meddela några detaljerade underrättelser om sitt eget sätt att gå tillväga vid Svenska barns undervisning, i de fall der de icke kunna behandlas lika med de infödda. TImedlertid är det egentligen sjelfva principens antagande, som är af vigt, och af en oberäknelig vigt, då man besinnar, att här icke blott är fråga om sättet att lära Franska språket, utan först och främst huru vi böre lära-vårt modersmåls grammatik, och dernäst huru all språkundervisning skall behandlas; hvilket går ut på att veta, huruvida Svenska Språkläran, det läroämne, som numera öfverallt är det första och för många det enda, hvarigenom förståndet formelt utbildas, skall bos vår ungdom grundlägga en naturlig och sann, eller en skef och missledande rigtning af begreppsutvecklingen; samt huruvida de derpå följande språkstudierna, hvilka alltid och med sköl varit ansedda för den unga tankans hufvudsakligaste gymnastik, skola behandlas på ett sätt, som dödar, eller på ett sådant, som väcker de intellektuella krafternas sjelfverksamhet. Vi äro Författarinnan mycken tack skyldige för det hon iåterfört uppmärksamheten på dettaj maktpåliggande ämne, hvilket väl tillförene varit föremål för mycken diskussion, men som på sednare tider blifvit öfvergifvet, innan ännu någon öfvertygelse om det rätta deri hunnit allmännare stadgas. Vi tillönska Författarinnan mycken framgång i hennes vackra bemödande att förbättra den Fransyska språkundervisningen, — och förbinde dermed den önskan och förhoppning, att! de väckelser till reform, hon i sådant afseende lyckas åstadkomma, måtte blifva förelöpare till den allmännare och ännu vigtigare förbättring, hvars behöflighet vi här antydt, och hvars sammanhang med den förra är påtagligt. Slutligen tro vi oss böra rekommendera ifrågavarande skrift, i svnnerhet till blifvande lärarinnors begrundande. De ibland dem,