Sia VvVIU UV HYUUIMG Le 0Ad SpA NN
het och naturlighet, såsom en barbarisk rust-
ning, tjenlig blott att vanställa en skön kropp
och hbindra dess rörelser. Vidare måste vi er-
känna, att den stränga utazcläsning af alla des-
sa sjeifgjorda former, hvilken nödvändigt må-
ste följa dem åt, emedan de, sisom konstlade
till sin natur, icke gerna kunna ur begreppet
utvecklas, är lika sinnesdödande, som den är
tidsödande. Denna uttråkande minnesläsning, i
synnerhet när den sträckes öfver hela gramma-
tikan, sa att resultatet af alltsammans blir me-
ra ordkunskap, än verklig insigt, hvilket tyvärr
icke sällan inträffar, — är nu det ideal al en
förvänd undervisningsmetod, mot hvilket För-
fattarinnan alltigenom kämpar, och i hvars stäl-
le hon will införa ett lärosätt af alldeles mot-
satt gång och, efter Författarinnans framställ-
ning, i allt en lysande motbild till den förra.
Hor benämner den nya metoden, efter Profes-
sor Levi i Frankrike, af hvilken Förf. lärt den-
samma, och som väl! icke uppfunnit den i dess
helhet, — ty till sina principer har den länge
varit känd, och till en viss grad äfven utöfvad,
sednast under namn af den Hamiltonska, —
men som tillämpar den på Franska språkets
grammatik, och för detta ändamål utbildar den
i detalj. Härvid bör man likväl erinra sig, att
Hr Levi undervisar infödde i deras eget språk;
hvilket är något helt annat än att undervisa
utländniagen, så vida man icke börjar bibringa
den sednare det främmande språket i så späda
år, att han ännu icke kan göra några jemförel-
ser med sitt eget. Med denna förutsättning är
Hr Levis metod ett mästerstycke, och i syn-
nerhet i hög grad värd efterföljd vid undervis-
ningen i Svensk språklära. Man finner be-
skrifningen deraf hos Förf., pag. 141—46, och
flerestädes. Dess ledande princip är, att genom
praktiska öfningar, under ständig sjelfverksam-
het af lärjungen, utbilda hos honom, ur hans
egen erfarenhet och endast med muntlig led-
ning af läraren, alla de grammatikaliska be-
grepp han behöfver. Samma princip kan och
borde visserligen äfven följas vid all språkun-
dervisning; men med modifikationer i tillämp-
ningen vid inlärandet af ett främmande språk,
härfiytande af discentens olika behof. Denna
sednare omständighet tyckes Förf. icke nog ta-
git i beräkning, hvarken, såsom vi sett, i in-
rättandet af den egentliga grammatiken, ej el-
ler i de anvisningar hon lemnar till metodens
begagnande. Det skulle derföre vara af mycket
intresse för oss öfrige lärare och lärarinnor,
om Förf. i det följande af arbetet täcktes med-
dela några detaljerade underrättelser om sitt
eget sätt att gå tillväga vid Svenska barns un-
dervisning, i de fall der de icke kunna be-
handlas lika med de infödda. TImedlertid är
det egentligen sjelfva principens antagande, som
är af vigt, och af en oberäknelig vigt, då man
besinnar, att här icke blott är fråga om sättet
att lära Franska språket, utan först och främst
huru vi böre lära-vårt modersmåls grammatik,
och dernäst huru all språkundervisning skall
behandlas; hvilket går ut på att veta, huruvida
Svenska Språkläran, det läroämne, som numera
öfverallt är det första och för många det enda,
hvarigenom förståndet formelt utbildas, skall
bos vår ungdom grundlägga en naturlig och
sann, eller en skef och missledande rigtning af
begreppsutvecklingen; samt huruvida de derpå
följande språkstudierna, hvilka alltid och med
sköl varit ansedda för den unga tankans huf-
vudsakligaste gymnastik, skola behandlas på ett
sätt, som dödar, eller på ett sådant, som väc-
ker de intellektuella krafternas sjelfverksamhet.
Vi äro Författarinnan mycken tack skyldige för
det hon iåterfört uppmärksamheten på dettaj
maktpåliggande ämne, hvilket väl tillförene va-
rit föremål för mycken diskussion, men som
på sednare tider blifvit öfvergifvet, innan ännu
någon öfvertygelse om det rätta deri hunnit
allmännare stadgas.
Vi tillönska Författarinnan mycken fram-
gång i hennes vackra bemödande att förbättra
den Fransyska språkundervisningen, — och för-
binde dermed den önskan och förhoppning, att!
de väckelser till reform, hon i sådant afseende
lyckas åstadkomma, måtte blifva förelöpare till
den allmännare och ännu vigtigare förbättring,
hvars behöflighet vi här antydt, och hvars
sammanhang med den förra är påtagligt.
Slutligen tro vi oss böra rekommendera i-
frågavarande skrift, i svnnerhet till blifvan-
de lärarinnors begrundande. De ibland dem,