närvarande omstandigheter alldeles icke skull medgifva några förhöjningar i budgeten, eme dan ingen diskussion om förändringar 1 syste. met kunde öppnas med en provisorisk mini ster. Detta antogs, och flere byråer skyndade så snart de fingo höra derom, att genast biträda samma åsigt. För öfrigt har någon fråga rörande detaljerna, just icke förevarit; man ha! endast talt om att minska personalen i statsrådet, men att oka de diplomatiska agenterna :i Orienten De 221 ministerielle hafva varit församlade ehuru tieras ordförande, general Jacqueminot, rest bort lör att bada, oeh beslutit att icke direkte sätta sig emot idten om en adress till kronan, men väl emot vissa uttryck i den Mauguinska. Märkvärdigt är imedlertid, att en fraktion af detta parti, ungefär 40 ledamöter, yttrat en tydlig benägenhet att, under vissa vilkor, associera sig med venstra centern, och att denna fraktion åtminstone vida mer lutar dit, än till de doktrinäre. Sadant uppenbarade sig under debatten om Mauguins förslag den 8:de. Nämnde debatt öppnades under Hr Testes presidium, hvilken, som bekant är, tillhör oppositionen. Efter ett par talare uppträdde Lamartine, hvilken nu mera är förklarad ministeriell vch legitimist, talande emot adressen, som han fann onyttig, farlig och förnärmande för kronan. Han afbröts ofta af knot eller skratt, och då han nedgick från tribunen, hade den förbittring, hans tal åstadkommit, så upprort kammaren, att sessionen för en stund måste afbrytas. — Den provisoriske justitie-ministern, Girod de IAin, som synes vara det närvarande kabinettets talare på stat, men i sådan egenskap icke gör serdeles figur, höll en ingenting sägande oration, som han slutade med de orden: coch nu tror jag mig hafva svarat nogp, hvilka väckte ett högljudt och nästan allmänt skratt. Vida märkbarare var den efter honom följande ministerielle Lanyers tal, hvilken väl hade det missödet, att man äfven skrattade åt honom — han försäkrade, att hans väuner skulle anse Don Carlos uppstigande på Spanska thronen såsom en olycka, hvarvid någon från venstra sidan ropade: adenna olycka lärer pi ändå få se inträffa! hvilket Hr L. förmodligen icke hörde rätt, utan svarade i all menlöshet: cjust det vilja vin, och förorsakade dermed ett gapskrati i hela salen — men tillkännagaf derjemte, att hans vänner göra afseende på sak, icke personer, och skulle understödja en minister, äfven af venstra centern, om denna endast förblefve trogen traktaterna med utlandet, icke intervenerade i Spanien, icke upphäfde September-lagarne och ej företoge ränte-reduktionen förr, än finansernas tillständ medgåfve det. Dessa vilkor äro visserligen betydligt inskränkta, men det är ej omöjligt, att Herrarne låta pruia med sig, då de redan hunnit så långt, att de vilja fördraga ett kabinett af venstra centerns män. He Garnier Pagås, som kom efter honom, uttalade den bestämda åsigt, att den ministeriella krisens långvarighet vore att tillskrifva konungen, men anmärkte, att denna kris icke är två månader gammal, utan nio år, eller rättast ait den börjat med Herrar Lafittes och Dupont de FEures afgång ur kabinettet. Det! kom iikväl denna dag icke till någon omröstning, emedan diskussionen uppsköts till d. 419. Pärs-kammaren har äfven haft en session, men hvari ingenting af vigt föreföll. Det enda var några ledamöters yttrande, i anledning al de inkomna petitionerna, rörande tullen : äl socker. Herr Villemaiu beklagade sig öfver ) att ingen minister var tilistädes i Kammaren. hvilket isynnerhet vid en så vigtig fråga som denna vore på en gång oskickligt och hinderligt för arbetena. Grefve Tascher skulle försvara ministrarne och började sitt tal sålunda: eJag vet alls icke, hvarifrån ministrarne skulle komma; om jag visste eu medel . . . . men som alla härvid började skratta, afstadnade heha talet, för att ej mer fortsällas. Grefve Montalembert beklagade sig också ölver ministrarmes frånvaro och upprepade sin förut gjorda: anmärkning, att föraktet för pärskammaren blifvit ett slags system hos alla de ministerer, som efterträdt hvarandra; Markis Dreux Breze instämde med honom, och petitionerna hänvistes till finans-, handelsoch marin-ministrarne. Bland de öfriga petilionerna var äfven en från 400 Parisiska bokbandlare, hvilka önskade få I A FA TT SAG I SA I ET