närvarande omstandigheter alldeles icke skull
medgifva några förhöjningar i budgeten, eme
dan ingen diskussion om förändringar 1 syste.
met kunde öppnas med en provisorisk mini
ster. Detta antogs, och flere byråer skyndade
så snart de fingo höra derom, att genast biträ-
da samma åsigt. För öfrigt har någon fråga
rörande detaljerna, just icke förevarit; man ha!
endast talt om att minska personalen i stats-
rådet, men att oka de diplomatiska agenterna :i
Orienten
De 221 ministerielle hafva varit församlade
ehuru tieras ordförande, general Jacqueminot, rest
bort lör att bada, oeh beslutit att icke direk-
te sätta sig emot idten om en adress till kro-
nan, men väl emot vissa uttryck i den Mau-
guinska. Märkvärdigt är imedlertid, att en frak-
tion af detta parti, ungefär 40 ledamöter, ytt-
rat en tydlig benägenhet att, under vissa vil-
kor, associera sig med venstra centern, och att
denna fraktion åtminstone vida mer lutar dit,
än till de doktrinäre. Sadant uppenbarade sig
under debatten om Mauguins förslag den 8:de.
Nämnde debatt öppnades under Hr Testes
presidium, hvilken, som bekant är, tillhör op-
positionen. Efter ett par talare uppträdde La-
martine, hvilken nu mera är förklarad ministe-
riell vch legitimist, talande emot adressen, som
han fann onyttig, farlig och förnärmande för
kronan. Han afbröts ofta af knot eller skratt,
och då han nedgick från tribunen, hade den
förbittring, hans tal åstadkommit, så upprort
kammaren, att sessionen för en stund måste
afbrytas. — Den provisoriske justitie-ministern,
Girod de IAin, som synes vara det närvarande
kabinettets talare på stat, men i sådan egen-
skap icke gör serdeles figur, höll en ingenting
sägande oration, som han slutade med de or-
den: coch nu tror jag mig hafva svarat nogp,
hvilka väckte ett högljudt och nästan allmänt
skratt. Vida märkbarare var den efter honom
följande ministerielle Lanyers tal, hvilken väl
hade det missödet, att man äfven skrattade åt
honom — han försäkrade, att hans väuner skulle
anse Don Carlos uppstigande på Spanska thro-
nen såsom en olycka, hvarvid någon från ven-
stra sidan ropade: adenna olycka lärer pi ändå
få se inträffa! hvilket Hr L. förmodligen icke
hörde rätt, utan svarade i all menlöshet: cjust
det vilja vin, och förorsakade dermed ett gap-
skrati i hela salen — men tillkännagaf derjem-
te, att hans vänner göra afseende på sak, icke
personer, och skulle understödja en minister,
äfven af venstra centern, om denna endast för-
blefve trogen traktaterna med utlandet, icke
intervenerade i Spanien, icke upphäfde Sep-
tember-lagarne och ej företoge ränte-reduktio-
nen förr, än finansernas tillständ medgåfve det.
Dessa vilkor äro visserligen betydligt inskränk-
ta, men det är ej omöjligt, att Herrarne lå-
ta pruia med sig, då de redan hunnit så långt,
att de vilja fördraga ett kabinett af venstra
centerns män.
He Garnier Pagås, som kom efter honom,
uttalade den bestämda åsigt, att den ministeri-
ella krisens långvarighet vore att tillskrifva ko-
nungen, men anmärkte, att denna kris icke är
två månader gammal, utan nio år, eller rät-
tast ait den börjat med Herrar Lafittes och
Dupont de FEures afgång ur kabinettet. Det!
kom iikväl denna dag icke till någon omröst-
ning, emedan diskussionen uppsköts till d. 419.
Pärs-kammaren har äfven haft en session,
men hvari ingenting af vigt föreföll. Det en-
da var några ledamöters yttrande, i anledning
al de inkomna petitionerna, rörande tullen : äl
socker. Herr Villemaiu beklagade sig öfver )
att ingen minister var tilistädes i Kammaren.
hvilket isynnerhet vid en så vigtig fråga som
denna vore på en gång oskickligt och hinder-
ligt för arbetena. Grefve Tascher skulle för-
svara ministrarne och började sitt tal sålunda:
eJag vet alls icke, hvarifrån ministrarne skulle
komma; om jag visste eu medel . . . . men
som alla härvid började skratta, afstadnade he-
ha talet, för att ej mer fortsällas. Grefve Mont-
alembert beklagade sig också ölver ministrar-
mes frånvaro och upprepade sin förut gjorda:
anmärkning, att föraktet för pärskammaren blif-
vit ett slags system hos alla de ministerer, som
efterträdt hvarandra; Markis Dreux Breze in-
stämde med honom, och petitionerna hänvistes
till finans-, handels- och marin-ministrarne.
Bland de öfriga petilionerna var äfven en från
400 Parisiska bokbandlare, hvilka önskade få
I A FA TT SAG I SA I ET