nu icke inkommit med det äskade utlatandet, och förrän Kollegium, enligt den gifna befallningen, fullständigt utredt ceh upplyst dessa till sin natur ganska invecklade punkter, vårt eget kabinett sannolikt icke varit eller ens kan vara i tillfälle att derom göra det danska en så beskaffad framställning, att en verklig skriftvexling i saken kabinetterne emellan, och än mindre en formlig underhandling, dymedelst kunnat inledas. Men så mycket mera hade man bordt kunna hoppas, att den andra hufvudpunkten i petitionernas framställningar eller den af dem uttryckie önskan, som endast gick ut på ett samvetsgrannt uppfyllande af traktaterna, tills desse möjligen i en framtid genom ömsesidig öfverenskommelse kunna ändras, skulle af Danska Regeringen eller Autoriteterna hafva rönt ett välvilligt afseende, samt att rörande denna punkt all anledning till klagan skulle hafva blifvit undanröjd; till och med utan mellankomst af Svenska kabinettet, hvilket för öfrigt, uti denna del af ämnet, visserligen icke tarfvade något utlåtande från KommersKollegium, för att entamera saken och ge fullföljd ål petitionärernes önskan. Till nyssnämnde förväntan ägde man nemligen, utan sakens egen billighet och rättvisa, så mycket mera befogenhet, som: det icke tyckes ha kunnat undfalla Danska kabinettet, att de mångåriga öfverträdelserna af traktaterne vid uppbärandet af tullen i Helsingör, ännu längre fortsatta, förr eller sednare skulle hos Svenska nationen väcka tanken, att betrakta sjelfva traktaterne såsom å Danmarks sida brutna och tillintetgjorda, samt den, blott på en konventionell grund hvilande, rättigheten, att uppbära tull i Sundet, såsom, i följd af dessa öfverträdelser, förverkad och annullerad. Önskningen om en strikt efterlefnad af traktaterna, hvilket, åtminstone för närvarande, utgör vigtigaste föremålet för petitionärernes framställningar, innehåller, som bekant är, ingenting annat än, alt Danska tullkammaren t Helsingör vid tullklarering icke skall fordra eller ullaga andra eller högre afgifter, än hvartill densamma ullryckligen berättigas af Christianopelska fördraget år 1645 och sednare conventioner, samt den tariff som är samma fördrag och conventioner bifogad. Och som kaffe och rått socker utgöra de ojemnförligt betydligaste importartiklarne till Sverige, i afseende på hvilka Tullkammaren i Helsingör under en lång följd af år tillåtit sig att afvika ifrån tariffen och uttaga en afgift, vida högre än den i traktaterne stadgade af en procent utaf värdet å afgångsorten för alla i tariffen icke specificerade varor, så var det för petitionärerne och Svenska bandlande i allmänhet af synnerlig vigt, att detta rättades och sådant så tidigt, att de såsom vanligt, nu på våren ifrån Brasilien ankommande sockeroch kaffelasterna icke betungades med mer än den traktatenliga afgiften, och undgingo att, liksom kaffeoch sockerlasterna de föregående åren, erlägga en vida högre tull. Redan hafva åtskilliga af dessa fartyg passerat Sundet. De handelshus, hvilka lasterna tillhörde hade :medlertid på förhand gifvit sina kommissionärer i Helsingör tillkänna, att då rått socker och likaledes kaffe äro artiklar, som icke finnas specifierade uti 4645 års tariff, och för alla sådana artiklar traktaterne blott utstagift som de föregående åren, emot ett sådant traktatstridigt förfarande i laglig ordning protestera och reservera sina bufvudmäns rätt till återbäring af de för högt uppburna beloppen. Enligt föreskrifterna hafva också kommissionärerne, vid fartygens ankomst, gifvit Tullkammaren del häraf, men denna har, det oaktadt, taxerat afgifterne till samma belopp som de förezgående åren, och då kommissionärerne, i anledning häraf, formligen genom Notarius publicus låtit protestera emot Tullkammarens förfarande, så utläto sig föreståndarne för denna, Hrr Justitieråden Bagge, Bosch och Kammereraren dT Maman Ak andact mad då ardan: vatt Tullkamfästa behörigt afseende, utan fordra samma ss i