4
4
j
jutan mäktiga prohibitioner och ingifvelser, hvilka
man redan i Wien rent ut kallade ledning. Låiå-
tom oss icke här tala om intelligens; blott om in-
sigten af hvad den ena eller andra statsformens
natur, med eller utan författning, kamrar och re-
presentation, förer med sig. Denna tolerans yrkar
jag allvarligt, i politik som i religion. Man har
velat inrymma betydande rättigheter åt dessa stän-
der, dessa mediatiserade, och förskaffa dem en
ordnad verksamhet, hvilken i alla fall tempereras
genom förbunds-systemet. Detta är just en lycka
för dylika länder, som värt, som Hannover, som
alla de andra. Och i detta ögonblick ser jag, er-
inrar jag mig, att arfvingen till detta land sitter
midt emot mic, att prinsarne af furstehuset omgif-
va mig, ät hvilka jag är skyldig sanning och icke
smicker. Just denna representativa författning är
deras bästa skydd i alla framtidens faror. Och om
andra råd gifvas dem, så böra äfven de bedja:
I aHerre, bevara mig för mina vänner! för mina fien-
der skall jag nog taga mig till vara.s Det är en
ovederlägglig sanning, att en större stat har bety-
dande fördelar, i synnerhet för de högre klasserna.
j Dessa fördelar kunna blott uppvägas genom goda
inrättningar och bruk, genom mildhet, skonsamhet
och rättvisa, blott härigenom kan det mål vinnas,
att ett folk, då det behöfs — och jag vill härvid
nämna det Hessiska — icke låter leka med sig och
handtera sig efter behag, utan, liksom Tyrolarne,
väl vill hafva ett ord med i laget mot hvar man,
rättskaffens, troget, tappert, såsom det alltid varit
och haft rykte för att vara. Då jag för första gån-
gen uppträdde här bland ständerna, bland Hessar-
ne, och gaf dem min första helsning, yttrade jag
mig på delta sätt, och gör det än i dag. Men des-
sa Hessar i norr gränsa på en lång sträcka till
Hannover, och skulle wan tvifvel i stora faror för
fäderneslandet vara fullkomligt af samma sinnelag,
och minnas hvad de fordom uträttat. Detta en
samt är kärlek till landsherren — såsom till och
med andlige furstars undersåter tänkte: under bi-
skopsstafven är godt att bo — under spiran eller
furstestafven, som vet att böja sig äfven för lagar-
ne, är det godt att bo och blifva. Den der varma
kärleken, om hvilken smickrarne vanligen drömma
och tala, är i sjelfva verket ingenting annat än en
instinktartad eller förnuftig jemförelse. Folkets till-
gifvenhet är annars ingenting värd, hvarje vindfläkt
blåser bort den. Men derföre måste ständer och
kamrar bibehålla sitt anseende, sin verksamhet.
Att beständigt nedsätta och förringa dem, att vilja
bringa dem inom godtyckligt uppfunna skrankor,
att sätta i fråga deras rätt att petitionera och göra
föreställningar, eller att utgifva densamma för blott
och bart en form, är förderfligt; det leder till miss-
aktning och vämjelse. Och man ser redan på an-
dra ställen liksom desertion, och ännu i dag stå i
denna Kammare vissa bänkar alltför toma.
Vid många ståndsförsamlingar i forntiden funnos
serskilde så kallade syndici, lärda män, som gåfvo
ständerna råd, nemligen de personer, hvilkas ål-
der, uppfostran och insigter icke räckte till för
svåra frågor i statsrätten. Vi hafva icke sådana
syndici här. Men om deremot dylika matadorer
bland oss eller annorstädes ständigt verkade rakt emot
ständernas rättigheter, i den monarkiska principens
och 57 artikelns i slutakten mystiska anda, och
derigenom ensamt en stående majoritet erhölls, då
komme en förste Kammare icke så mycket att fö-
reställa ett representativ-väsende, som fastmera en
satir derpå. Man skulle härigenom gifva aristo-
kratien till pris för en välförtjent ovilja, hvilken
jag för min person och från min person gerna vill
afvända. Jag tror derföre, att min mesta tid in-
om denna Kammare är förbi, dels i anseende till
min ålder (73 år), dels emedan jag icke skulle kun-
na beherska vissa antipathier emot grundsatser el-
ler sättet hvarpå de försvaras.
Såsom Läsaren lätt kan föreställa sig att förhål-
landet skulle blifva i en aristokratisk Kammare, be-
slöts att låta den af deputeraden Glaubrecht väck-
ta frågan om en petition till regeringen förfalla.