4 4 j jutan mäktiga prohibitioner och ingifvelser, hvilka man redan i Wien rent ut kallade ledning. Låiåtom oss icke här tala om intelligens; blott om insigten af hvad den ena eller andra statsformens natur, med eller utan författning, kamrar och representation, förer med sig. Denna tolerans yrkar jag allvarligt, i politik som i religion. Man har velat inrymma betydande rättigheter åt dessa ständer, dessa mediatiserade, och förskaffa dem en ordnad verksamhet, hvilken i alla fall tempereras genom förbunds-systemet. Detta är just en lycka för dylika länder, som värt, som Hannover, som alla de andra. Och i detta ögonblick ser jag, erinrar jag mig, att arfvingen till detta land sitter midt emot mic, att prinsarne af furstehuset omgifva mig, ät hvilka jag är skyldig sanning och icke smicker. Just denna representativa författning är deras bästa skydd i alla framtidens faror. Och om andra råd gifvas dem, så böra äfven de bedja: I aHerre, bevara mig för mina vänner! för mina fiender skall jag nog taga mig till vara.s Det är en ovederlägglig sanning, att en större stat har betydande fördelar, i synnerhet för de högre klasserna. j Dessa fördelar kunna blott uppvägas genom goda inrättningar och bruk, genom mildhet, skonsamhet och rättvisa, blott härigenom kan det mål vinnas, att ett folk, då det behöfs — och jag vill härvid nämna det Hessiska — icke låter leka med sig och handtera sig efter behag, utan, liksom Tyrolarne, väl vill hafva ett ord med i laget mot hvar man, rättskaffens, troget, tappert, såsom det alltid varit och haft rykte för att vara. Då jag för första gången uppträdde här bland ständerna, bland Hessarne, och gaf dem min första helsning, yttrade jag mig på delta sätt, och gör det än i dag. Men dessa Hessar i norr gränsa på en lång sträcka till Hannover, och skulle wan tvifvel i stora faror för fäderneslandet vara fullkomligt af samma sinnelag, och minnas hvad de fordom uträttat. Detta en samt är kärlek till landsherren — såsom till och med andlige furstars undersåter tänkte: under biskopsstafven är godt att bo — under spiran eller furstestafven, som vet att böja sig äfven för lagarne, är det godt att bo och blifva. Den der varma kärleken, om hvilken smickrarne vanligen drömma och tala, är i sjelfva verket ingenting annat än en instinktartad eller förnuftig jemförelse. Folkets tillgifvenhet är annars ingenting värd, hvarje vindfläkt blåser bort den. Men derföre måste ständer och kamrar bibehålla sitt anseende, sin verksamhet. Att beständigt nedsätta och förringa dem, att vilja bringa dem inom godtyckligt uppfunna skrankor, att sätta i fråga deras rätt att petitionera och göra föreställningar, eller att utgifva densamma för blott och bart en form, är förderfligt; det leder till missaktning och vämjelse. Och man ser redan på andra ställen liksom desertion, och ännu i dag stå i denna Kammare vissa bänkar alltför toma. Vid många ståndsförsamlingar i forntiden funnos serskilde så kallade syndici, lärda män, som gåfvo ständerna råd, nemligen de personer, hvilkas ålder, uppfostran och insigter icke räckte till för svåra frågor i statsrätten. Vi hafva icke sådana syndici här. Men om deremot dylika matadorer bland oss eller annorstädes ständigt verkade rakt emot ständernas rättigheter, i den monarkiska principens och 57 artikelns i slutakten mystiska anda, och derigenom ensamt en stående majoritet erhölls, då komme en förste Kammare icke så mycket att föreställa ett representativ-väsende, som fastmera en satir derpå. Man skulle härigenom gifva aristokratien till pris för en välförtjent ovilja, hvilken jag för min person och från min person gerna vill afvända. Jag tror derföre, att min mesta tid inom denna Kammare är förbi, dels i anseende till min ålder (73 år), dels emedan jag icke skulle kunna beherska vissa antipathier emot grundsatser eller sättet hvarpå de försvaras. Såsom Läsaren lätt kan föreställa sig att förhållandet skulle blifva i en aristokratisk Kammare, beslöts att låta den af deputeraden Glaubrecht väckta frågan om en petition till regeringen förfalla.