tikeln al flörbdunds-akten anvisade oss; hon störer at sammanhang emellan sakerna, hela betydelsen af 79:e och 814:a artiklarne i författnings-urkunden, hela den hos oss gällande lagen om ansvarighet. Och i hvilken tidpunkt? I en tidpunkt, då förbunds-församlingen dragit till sig så mycket af våra inre angelägenheter — jag vill antaga, att det skett af vigliga skäl — gesäll-vandringarne, skokorna, pressen, polisen, hvilka allesamman blifvit oss undandragna, emedan furstarne och ministrarne icke kunnat tåla ett dylikt inflytande af ständerna på förbundets angelägenheter. En förnuftig petition och föreställning af ständerna till fursten är ännu icke någon lag, något tvång för honom. Pen urartar icke till instruktion, och kan icke göra det. Emot oförnuftiga fordringar finnes furstens vägran, förbunds-systemet och förbunds-församlingen. Petitions-rätten är den naturligaste kanal att bringa he!a nationens önskningar och åsigter, jäsningsämnen och förhållanden till furstens kunskap ech öfvervägande. Skall äfven detta anses för ett skadligt, öfverflödigt inflytande? Saken är tydlig och klar för alla, utom för dem, som se nationen i kamarillorna och polis-autoriteterna, och hålla festen för en samling af liberale, konstitutionelle och jakobiner, för dem ord af ungefär lika betydelse, Kan man väl ännu tvifla huru heia Tyskland tänker rörande händelserna i Hannover, huru lifligt det känner och i sitt innersta är upprördt deröfver. Och i hvilka farliga tider! Utskottet kallar sjelf, i sitt betänkande, hvad som tilldragit sig i Hannover för en högst bedröflig händelse, som i hela Tyskland väckt en så stark sensation. Hade ministern åtnöjt sig att i få ord säga ständerna: cMine Herrar, saken är ännu icke afgjord; stören ej dess gäng genom frågor, dem vi icke utan olägenhet kunne besvara, utan hysen förtroende till Storhertigens bekanta tänkesätt,, så hade allt varit i sin ordning, och i enlighet med bruket äfven i stora parlamenten, och dennå diskussion då blifvit öfverflödig. Men jag söker en väg, en brygga till mera gynmande och glada betraktelser och förhoppningar. Förbunds-församlingen har handlat med ojemförlig klokhet i den Braunschweigska frågan. Nej, den allsmäktige Guden har icke dömt Tyskarne till misshandling; förbunds-system och lag skydda deremot. Hela andan af förbunds-akten är rigtad derpå, och förbunds-församlingen har otaliga gånger uttalat detta rättstillstånd. Hela Tyskland, hela Europa är Hannoveranerne erkänsla och tack skyldigt för det saktmod, hvarmed de fördragit orätt, ech förtröstat på skydd af fosterlandets inrättningar, med hvilket handlingssätt de utan tvifvel också skola fortfara. Jag afhåller mig här från vidare anspelningar och tillämpningar, emedan jag erkänner för en öfvervägande pligt, att snarare lugna, än att i retad sinnesstämning uttala mig fullständigt. Men här finnen J rätt tydligt de skadliga följderna deraf, att förbundets förhandlingar hållas hemliga, och J måsten göra mig den rättvisan erkänna, att de missförhållanden, dem jag efvanföre klandrat, stå i nära sammanhang med bvarandra och med vårt ämne. Efterverlden skall knappt kunna tro, att man i detta Europeiska jäsningstillstånd, då man så väl behöfver folkens välvilja, blott kungjort det missgynnande, blott att korporationerna i Osnabruck ech Hildesheim fått afslag på sin begäran; — — det skyddande hålles kemligt. Åt Tysklands allmänhet har deticke blifvit sagdt, och blott de, som mnogare forska efter, eiler hvilkas ställnina är serdeles gynnande, veta, att vid samma tid kabinettet i Hannover ganska allvarsamt och varnande blef tillfrågadt om sakermas ställning; att man på det grundligaste öfvervägt förbunds-akten och slut-akten; att dessa förhållanden och den försvarsskrift, Hannoverska kabinettet ingifvit, ännu ligga under den sorgfälligaste pröfniog i alla kabinetter; att man noga känner de hof, som med mesta eftertryck varit betänkta på botemedel, i deras eget intresse, till bevarande af ära, ord och lag. Full af förtroende för storhertigens klokhet och godhet, för så många manligt sinnade furstars insigter, tviflar jag alldeJes icke på hjelp och botemedel. Jag vill blott göra en anmärkning. Hannoveranernes lugn lik1 som garanterar dess fortfarande; men kan väl den: allvarliga, förståndiga föresatsen skydda för ett tu-j mult här eller der? På hvem faller ansvaret, efter så lång tids förlopp? Eller, om det en gång skulie komma till starkare jäsningar i Tyskland, om vi sjelfve skulle blifva kallade till hielp, hurul gär det då med den doktrinen, att förbundets angelagenheter icke angå oss, att den Hannoverska är en för oss helt och hållet främmande sak? Hvad blef det af denna doktrin, då Kurhessen råkase i uppror och drog med sig vårt Ofverhessen? Alltså, ännu en gång — måhända mina sista statsmanna-ord på detta rum, i denna höga församling. Då jag på kongressen i Wien ganska of-: ta tog till orda, då fråga der var om 45 artikeln i förbunds-akten, var det jag, som anmärkte: aPå Österrike kan denna inrättning ständer), i anscende till sammansättningen af dess stater, icke passa. Jag hade väl kunnat säga detsamma om kronan Preussen, om jag icke haft emot mig dess egma förklaringar. Ty äfven der är förhållandet sådant, att till och med konungariket Preussen, såsom sädant, icke hörer till Tyska förbundet. Dessa båda makter befinna sig alltså i en serskild ställning, och vi hafva icke rättighet att hos dem yrka på riksdagar. Men för alla de öfriga staterna, utan undantag, gäller 43 art. Den har, enligt andan af förbunds-akten, af förra förhandlingar, af sjelfva slut-akten öfverallt bordt tillämpas, utan godtyck