tikeln al flörbdunds-akten anvisade oss; hon störer
at sammanhang emellan sakerna, hela betydelsen
af 79:e och 814:a artiklarne i författnings-urkunden,
hela den hos oss gällande lagen om ansvarighet.
Och i hvilken tidpunkt? I en tidpunkt, då för-
bunds-församlingen dragit till sig så mycket af vå-
ra inre angelägenheter — jag vill antaga, att det
skett af vigliga skäl — gesäll-vandringarne, sko-
korna, pressen, polisen, hvilka allesamman blifvit
oss undandragna, emedan furstarne och ministrar-
ne icke kunnat tåla ett dylikt inflytande af stän-
derna på förbundets angelägenheter. En förnuftig
petition och föreställning af ständerna till fursten
är ännu icke någon lag, något tvång för honom.
Pen urartar icke till instruktion, och kan icke gö-
ra det. Emot oförnuftiga fordringar finnes furstens
vägran, förbunds-systemet och förbunds-församlin-
gen. Petitions-rätten är den naturligaste kanal att
bringa he!a nationens önskningar och åsigter, jäs-
ningsämnen och förhållanden till furstens kunskap
ech öfvervägande. Skall äfven detta anses för ett
skadligt, öfverflödigt inflytande? Saken är tydlig
och klar för alla, utom för dem, som se nationen
i kamarillorna och polis-autoriteterna, och hålla
festen för en samling af liberale, konstitutionelle
och jakobiner, för dem ord af ungefär lika bety-
delse, Kan man väl ännu tvifla huru heia Tysk-
land tänker rörande händelserna i Hannover, hu-
ru lifligt det känner och i sitt innersta är upp-
rördt deröfver. Och i hvilka farliga tider! Ut-
skottet kallar sjelf, i sitt betänkande, hvad som
tilldragit sig i Hannover för en högst bedröflig
händelse, som i hela Tyskland väckt en så stark
sensation. Hade ministern åtnöjt sig att i få ord
säga ständerna: cMine Herrar, saken är ännu ic-
ke afgjord; stören ej dess gäng genom frågor,
dem vi icke utan olägenhet kunne besvara, utan
hysen förtroende till Storhertigens bekanta tänke-
sätt,, så hade allt varit i sin ordning, och i en-
lighet med bruket äfven i stora parlamenten, och
dennå diskussion då blifvit öfverflödig.
Men jag söker en väg, en brygga till mera gyn-
mande och glada betraktelser och förhoppningar.
Förbunds-församlingen har handlat med ojemförlig
klokhet i den Braunschweigska frågan. Nej, den
allsmäktige Guden har icke dömt Tyskarne till
misshandling; förbunds-system och lag skydda der-
emot. Hela andan af förbunds-akten är rigtad der-
på, och förbunds-församlingen har otaliga gånger
uttalat detta rättstillstånd. Hela Tyskland, hela
Europa är Hannoveranerne erkänsla och tack skyl-
digt för det saktmod, hvarmed de fördragit orätt,
ech förtröstat på skydd af fosterlandets inrättnin-
gar, med hvilket handlingssätt de utan tvifvel ock-
så skola fortfara. Jag afhåller mig här från vida-
re anspelningar och tillämpningar, emedan jag er-
känner för en öfvervägande pligt, att snarare lug-
na, än att i retad sinnesstämning uttala mig full-
ständigt. Men här finnen J rätt tydligt de skadli-
ga följderna deraf, att förbundets förhandlingar
hållas hemliga, och J måsten göra mig den rätt-
visan erkänna, att de missförhållanden, dem jag
efvanföre klandrat, stå i nära sammanhang med
bvarandra och med vårt ämne. Efterverlden skall
knappt kunna tro, att man i detta Europeiska jäs-
ningstillstånd, då man så väl behöfver folkens väl-
vilja, blott kungjort det missgynnande, blott att
korporationerna i Osnabruck ech Hildesheim fått
afslag på sin begäran; — — det skyddande hålles
kemligt. Åt Tysklands allmänhet har deticke blif-
vit sagdt, och blott de, som mnogare forska efter,
eiler hvilkas ställnina är serdeles gynnande, veta,
att vid samma tid kabinettet i Hannover ganska
allvarsamt och varnande blef tillfrågadt om saker-
mas ställning; att man på det grundligaste öfver-
vägt förbunds-akten och slut-akten; att dessa för-
hållanden och den försvarsskrift, Hannoverska ka-
binettet ingifvit, ännu ligga under den sorgfälliga-
ste pröfniog i alla kabinetter; att man noga kän-
ner de hof, som med mesta eftertryck varit be-
tänkta på botemedel, i deras eget intresse, till be-
varande af ära, ord och lag. Full af förtroende
för storhertigens klokhet och godhet, för så många
manligt sinnade furstars insigter, tviflar jag allde-
Jes icke på hjelp och botemedel. Jag vill blott
göra en anmärkning. Hannoveranernes lugn lik- 1
som garanterar dess fortfarande; men kan väl den:
allvarliga, förståndiga föresatsen skydda för ett tu-j
mult här eller der? På hvem faller ansvaret, ef-
ter så lång tids förlopp? Eller, om det en gång
skulie komma till starkare jäsningar i Tyskland,
om vi sjelfve skulle blifva kallade till hielp, hurul
gär det då med den doktrinen, att förbundets an-
gelagenheter icke angå oss, att den Hannoverska
är en för oss helt och hållet främmande sak?
Hvad blef det af denna doktrin, då Kurhessen rå-
kase i uppror och drog med sig vårt Ofverhessen?
Alltså, ännu en gång — måhända mina sista
statsmanna-ord på detta rum, i denna höga för-
samling. Då jag på kongressen i Wien ganska of-:
ta tog till orda, då fråga der var om 45 artikeln i
förbunds-akten, var det jag, som anmärkte: aPå
Österrike kan denna inrättning ständer), i anscen-
de till sammansättningen af dess stater, icke pas-
sa. Jag hade väl kunnat säga detsamma om kro-
nan Preussen, om jag icke haft emot mig dess eg-
ma förklaringar. Ty äfven der är förhållandet så-
dant, att till och med konungariket Preussen, såsom
sädant, icke hörer till Tyska förbundet. Dessa båda
makter befinna sig alltså i en serskild ställning,
och vi hafva icke rättighet att hos dem yrka på
riksdagar. Men för alla de öfriga staterna, utan
undantag, gäller 43 art. Den har, enligt andan af
förbunds-akten, af förra förhandlingar, af sjelfva
slut-akten öfverallt bordt tillämpas, utan godtyck-