dessa så kallade rika länder, der industrien nått sin höjd, eller der landets Institutioner lagt den största delen af jorden uti fätalets händer. Och annorlunda kan det icke enligt naturens ordning vara. I samma mån det skulle lyckas att skifta jorden lika emellan alla landets invånare, eller på lika sätt I skifta dess guld, skulle all industri, allt arbete, all kraft, all rikedom försvinna. Ordet rikedom, man må ej glömma det, är endast ett relativt ord, relativt till individens eiler nationens alla förhållanden inom sig ellertill andra; och rikedomen förutsätter, såsom vilkor för dess tillvaro, att det måste finnas dem, hvars (de, hvilkas?) öde är, att träla för andra, under det de endast vinna ett kargt och någon gång saknadt bröd; med andra ord: ingen rikedom, utan motsvarande fattigdom. Det är ock derföre en upplyst statslära icke inlåter sig uti dessa filantropiens drömmar, som tro sig kunna aflägsna all fattigdom, all brist, uti ett samhälle; men deremot bjuder till att lätta för hvar och en medlen att med arbetssamhet, nykterhet och flit kunna försörja sig och de sina. Men huru skulle detta Jåta realisera sig, om det ej funnes rika eller förmögna i landet, som hafva råd att låta den fattige arbeta, vare sig för att odla landets jord, förädla dess metaller, eller tillfredsställa detta naturliga begäret af (begär efter?) vällefnad, som den fattige kallar lyx eller öfverflöd, men hvaraf han i sin ordning drager sin föda, derföre att han måste betalas, för att lemna sitt biträde åt den rika? Lefve derföre pauperismen och dess hulda moder, lyxen! Hur skulle den förra kunna smörja sig med saknadt brödk, om den sednare ej ätit upp det? Men det anförda är blott preludier till det som komma skall. Man känner, att det i vårt land gifves en alldeles egen klass af menniskor, som äro behäftade med ett afskyvärdt lyte. De äro väl icke mindre välskapade än andra, icke heller egentligen mindre rika eller fattiga, men de äro mindre väl abesutna, och det är klart, att de derföre böra utrotas. Huru detta skall tillgå, har mycket brytt våra statsekonomer, och förslaget att utfärda ett slags nantiskt edikt, hvarigenom de ringa eller litet besutne gjordes i ordets fulla bemärkelse obesutne, har befunnits äga sina betänkligheter. Enligt doktrinärernas nya teori måste vid alla reformer något nytt asättas i stället för det odugliga, som bortrifves, och Statsrådet L. tillhör äran att först hafva påfunnit tillämpningen af denna teori och hvad som bör sättas i stället, när den obesutna befolkningen bortrifves ur svenska statskroppen. Läsaren finner det på pag. 55, och det är så märkvärdigt, att vi ej kunne undgå att återgilva det med kursif stil: Det svåraste härvid blifver onekligen att utfinna elt medel att åter till sina ursprungliga hemman återföra de jord-afdelningar, som blifvit afsöndrade utan skäl, och att gifva mera bestånd åt dem, som icke kunna vårdas af någon annan hemmansägare. Detta sednare lärer, fruktar jag, aldrig stå att vinna på annan väg, än atl sätta Staten, småningom, i besittning af dessa små lägenheter, och besätta dem med soldater, incorporerade uti kringliggande Tegementen, hvilkas rotehållare antingen Staten vore, eller lemnades åt annan rotehållare, att der förlägga soldattorpet. ; Huru detta sättande i besittning skall gå till. detaljerar Hr StatsRådet icke, men det är icke heller så noga för sådana statsmän, som vi hafve; kronan följer Mamsell Wargs regel: man tagerq; det är nog. Arbetsföre backstugumän utgöra redan mellan 30 till 40,000. När dertill läggas dessas familjer, de icke arbetsföre, samt det vida större antalet af obesutne, som icke äro backstugumän, kan man med säkerbet påräkna ett antal af minst 400,000 personer, som genom Herr Statsrådets föreslagna åtgärd asmåningomda skuile sältas på bar backe. Antager man nu blott 50,000 soldater behöflige, för att depossedera de obesutne och, liksom Edens engel, med bart buggande svärd håjla deras fot ifrån sina gamla; härdar, så få de besutne medborgarne derigenom blott 1350,000 nya hjon, soldaternas örnar och barn oberäknade, att underhålla. Lägger man vidare härtill inhysesbjonen, omkring 50,000, samt antecknade fattighjon vid pass 430,000, så uppgår antalet till något öfver 300,000, som utom den aktuella armen falla samhället på halsen. (Forts. följer.) TRONRRNSENENETLENTRTTITT ONE — Sistlidne Lördags eftermiddag anlände til! södra fiskarehamnen en båt, förd af en dräng, med tvenne tunnor potates. Om aftonen lade drängen sig att sofva i båten; men morgonen derpå voro bå dedräng, potates och båt bortstulna. Båten och potatesen tillhörde en Löjtnant Tollstorp, hos bvilken drängen äfven var i tjenst. Man vet ännu icke, hvart någotdera tagit vägen, men morgonen dernå lära två karlar, med blanka hattar. varit