dessa så kallade rika länder, der industrien nått sin
höjd, eller der landets Institutioner lagt den största
delen af jorden uti fätalets händer. Och annorlun-
da kan det icke enligt naturens ordning vara. I
samma mån det skulle lyckas att skifta jorden lika
emellan alla landets invånare, eller på lika sätt
I skifta dess guld, skulle all industri, allt arbete, all
kraft, all rikedom försvinna. Ordet rikedom, man
må ej glömma det, är endast ett relativt ord, rela-
tivt till individens eiler nationens alla förhållanden
inom sig ellertill andra; och rikedomen förutsät-
ter, såsom vilkor för dess tillvaro, att det måste
finnas dem, hvars (de, hvilkas?) öde är, att träla
för andra, under det de endast vinna ett kargt och
någon gång saknadt bröd; med andra ord: ingen ri-
kedom, utan motsvarande fattigdom.
Det är ock derföre en upplyst statslära icke in-
låter sig uti dessa filantropiens drömmar, som tro
sig kunna aflägsna all fattigdom, all brist, uti ett
samhälle; men deremot bjuder till att lätta för hvar
och en medlen att med arbetssamhet, nykterhet och
flit kunna försörja sig och de sina. Men huru skul-
le detta Jåta realisera sig, om det ej funnes rika
eller förmögna i landet, som hafva råd att låta den
fattige arbeta, vare sig för att odla landets jord,
förädla dess metaller, eller tillfredsställa detta na-
turliga begäret af (begär efter?) vällefnad, som den
fattige kallar lyx eller öfverflöd, men hvaraf han i
sin ordning drager sin föda, derföre att han måste
betalas, för att lemna sitt biträde åt den rika?
Lefve derföre pauperismen och dess hulda
moder, lyxen! Hur skulle den förra kunna
smörja sig med saknadt brödk, om den sedna-
re ej ätit upp det? Men det anförda är blott
preludier till det som komma skall. Man kän-
ner, att det i vårt land gifves en alldeles egen
klass af menniskor, som äro behäftade med ett
afskyvärdt lyte. De äro väl icke mindre väl-
skapade än andra, icke heller egentligen mindre
rika eller fattiga, men de äro mindre väl abe-
sutna, och det är klart, att de derföre böra
utrotas. Huru detta skall tillgå, har mycket
brytt våra statsekonomer, och förslaget att ut-
färda ett slags nantiskt edikt, hvarigenom de
ringa eller litet besutne gjordes i ordets fulla
bemärkelse obesutne, har befunnits äga sina be-
tänkligheter. Enligt doktrinärernas nya teori
måste vid alla reformer något nytt asättas i
stället för det odugliga, som bortrifves, och
Statsrådet L. tillhör äran att först hafva påfun-
nit tillämpningen af denna teori och hvad som
bör sättas i stället, när den obesutna befolknin-
gen bortrifves ur svenska statskroppen. Läsa-
ren finner det på pag. 55, och det är så märk-
värdigt, att vi ej kunne undgå att återgilva det
med kursif stil:
Det svåraste härvid blifver onekligen att ut-
finna elt medel att åter till sina ursprungliga
hemman återföra de jord-afdelningar, som blif-
vit afsöndrade utan skäl, och att gifva mera
bestånd åt dem, som icke kunna vårdas af nå-
gon annan hemmansägare. Detta sednare lärer,
fruktar jag, aldrig stå att vinna på annan väg,
än atl sätta Staten, småningom, i besittning af
dessa små lägenheter, och besätta dem med sol-
dater, incorporerade uti kringliggande Tege-
menten, hvilkas rotehållare antingen Staten vo-
re, eller lemnades åt annan rotehållare, att der
förlägga soldattorpet. ;
Huru detta sättande i besittning skall gå till.
detaljerar Hr StatsRådet icke, men det är icke
heller så noga för sådana statsmän, som vi haf-
ve; kronan följer Mamsell Wargs regel: man
tagerq; det är nog.
Arbetsföre backstugumän utgöra redan mel-
lan 30 till 40,000. När dertill läggas dessas
familjer, de icke arbetsföre, samt det vida stör-
re antalet af obesutne, som icke äro backstugu-
män, kan man med säkerbet påräkna ett antal
af minst 400,000 personer, som genom Herr
Statsrådets föreslagna åtgärd asmåningomda skuile
sältas på bar backe. Antager man nu blott
50,000 soldater behöflige, för att depossedera
de obesutne och, liksom Edens engel, med bart
buggande svärd håjla deras fot ifrån sina gamla;
härdar, så få de besutne medborgarne derigenom
blott 1350,000 nya hjon, soldaternas örnar
och barn oberäknade, att underhålla. Lägger
man vidare härtill inhysesbjonen, omkring
50,000, samt antecknade fattighjon vid pass
430,000, så uppgår antalet till något öfver
300,000, som utom den aktuella armen falla
samhället på halsen. (Forts. följer.)
TRONRRNSENENETLENTRTTITT ONE
— Sistlidne Lördags eftermiddag anlände til!
södra fiskarehamnen en båt, förd af en dräng, med
tvenne tunnor potates. Om aftonen lade drängen
sig att sofva i båten; men morgonen derpå voro
bå dedräng, potates och båt bortstulna. Båten och
potatesen tillhörde en Löjtnant Tollstorp, hos bvil-
ken drängen äfven var i tjenst. Man vet ännu
icke, hvart någotdera tagit vägen, men morgonen
dernå lära två karlar, med blanka hattar. varit