nn Sn Sn Sn nn af denna anmärkning. Förf. borttager spöstraffet för tjufvar och ger dem i stället prygel och enskild skrift, men befriar dem helt och hållet från penitensbehandlingen. Icke nog att tjulvarne sålunda fått mildring 1 bestraffningen, i jemförelse med den, som träffar andra förbrytare, han visar i och med detsamma, att han ej har begrepp hvarken om straffets förmåga att afskräcka genom fruktan eller om den deraf följande nödvändigheten att bestämma öfvergången från en gammal straffart till en ny, så att ej denna, vid jemförelse med den förra, må anses som en lek, ej heller om möjligheten, att uti insperrningen finna ett egentligt straff så väl som en korrektion, samt slutligen icke heller om det eljest allmänt insedda behofvet att korrigera tjufvars ovanor genom att en längre tid hålla dem till arbetsamhet och utöfningen af ett lofligt förvärfningssätt. Men huru kan man diskutera dessa saker med en förf., som framställer till grundsats, att straffet existerar endast för att rätta och bättra, och sedan på väl hundrade ställen rekommenderar en mängd korporella straff, liksom ägde dessa en bättraände förmåga annorlunda än tillfälligtvis. Ett annat bevis på okunnighet om cellsystemet är, att Förf., som varit så nådig mot tjufvarne, att han undantagit dem från den allmänna insperrningen, deremot insperrar förvaringsfångar, och sålunda mot tilläfventyrs alldeles oskyldiga personer tillämpar ett af de svåraste straff. För att imedlertid ej gifva anledning till den föreställning, att oppositionspressen skulle önska undanhålla allmänheten de märkliga profven på konseljledamöternas förmåga att framlägga apraktiskt verkställbara, förslag, vilja vi här nedanför upptaga så mycket utrymmet medgifver af de uppfinningar, som kunna anses utgångna från Hr Statsrådets och Regeringsledamotens egen långsamt mognande öfvertygelse. aHvilken af tjenande eller arbetande klassen,, säger Hr Statsrådet, asom begifver sig utom. den sockens gräns, der han är mantalsskrifven, skall vara försedd med förpassning antingen af egen husbonde, eller församlingens pastor, eller af sockenstyrelsen, eller landshöfdingeembetet, samt medföra sitt prestbesked., Passet kommer blott att innehålla den aresandes namn, ålder, sysselsättning, ändamålet för resan, den uppgifna vägen och tiden för dess fullbordande, samt innehåller vanligt signalement af kroppsbyggnaden., Hvarje sockenbo åligger vid 3 Rdr 16 sk. vite, att angifva förbrytelser häremot, och tjenstehjonet eller den arbetande, som utan pass öfverträdt sockengränsen, gripes, återföres och hålles till arbete eller intages på fattigvård. Underligt nog är, om icke, för alt göra detta filantropiska asockensperrningssystem fullständigare och tillika vigare i tillämpningen, Hr Grefven och Regeringsledamoten ansett lämpligare att låta märka eller plombera de tjeInande och arbetande klasserna. Vore det kan-. Iske icke äfven till missbruks förekommande, och för att tillskynda staten någon fördel af de tjenande och arbetande klassernas muvemang, nyttigt att blanketterna tull ofvannämnde pass trycktes på stämpladt papper? Härigenom kunde sockensperrningssystemet och Hr Grefvens filantropi tillika tillskynda statskassan en liten nätt inkomst. . aLösdrifvare,, säger Hr Statsrådet, är hvar och en som icke är mantalsskrifven. . . . Hvar en sådan lösdrifvare tinnes, bör det åligga soc kenstyrelser på landet eller polismyndigheter 1 städer att honom i häkte inmana och för rätta inställa hos Konungens befallningshafvande. Hvarje sålunda erkänd lösdrifvare bör, om af mankönet, sändas till något arbetskompani, eller om af gvinnkönet till korrektionsinrättning, samt, om barn, försändas till den socken, der föräldrarne sednast varit mantalsskrifna, att der på sockenkassans bekostnad intagas till behörig vård och uppfostran., Utan tvifvel skola dessa cinställningar och försändningar, i högst betydlig mån befrämja rörelsen inom landet, isynnerhet om de kunde ske sjöledes och sålunda lemna (en nödig förtjenst åt vår aftynande handelsflotta. Fråga kunde dock uppstå att utfinna något annat korrektif, isynnerhet mot familjfäder, husbönder med minga arbetare samt embetsmän o. d. som ej utan äfventyr för en hel hop af dem beroende personer kunna på nagra år aflägsnas ifrån bemmet; i afseende på dessa torde försummelsen att uppgifva sig till mantalsskrifning närmast kunna jemföras med försummelsen att afsända böndagstexterne eller utfär