Deras vigt måste icke mätas blott efter landets stor-
lek; ögonblick kunna inträffa, då sådana hof blifva
af största vigt och betydelse.u — Och jag vet icke,
om man i Hannover tillräckligt beräknat följderna
af nationalantipathiers och sympathiers väckande.
Och om Engelsmännen böra vara oss evigt förbund-
na för deras statsförfattning — ce beau systeme a
el trouvå duns les bois de VAllemagne — bör i san-
ning icke från dem, från deras ö detta beau sy-
sleme, så ytterligt vanstäldt, återkomma till oss, till
de samma Hercyniska skogarna, till samma Sach-
siska folkstam. Och i sällskap sen med den gu-
domliga rätten och det patriarkaliska regeringsvä-
sendet! Yaker, hvilka i Storbritannien på sitt sätt
höra till högförräderi.
Man åberopar sig derpå, att hertigen af Cum-
berland icke gifvit sitt samtycke till konstitutio-
nen, och isynnerhet vägrat sivt bifall såsom agnat
till paragraferne rörande domänerne. Nu vill jag
icke bestrida, att, efter furstarnes gamla privat-
rätt, agnaternes samtycke var nödvändigt till så
betydande förändringar, och således väl också in-
om Braunschweigska huset. Det tillhörer mig icke
att efterforska, huruvida ett sådant samtycke före-
funnes eller ej. Men den, som försätter sig tillba-
ka till tiden, då kongressen i Wien hölls, den min-
nes rätt väl den spända förväntan, hvarmed man
emotsåg Tysklands ordnande i enlighet med för-
bunds-akten, och representatif-författnings införan-
de. Och då min oförgätlige vän, den i hela Tysk-
land högaktade Mecklenburgske statsministern von
Plessen, vid sjelfva förbunds-församlingen snart
bragte denna angelägenhet i gång och yrkade, att
man borde hålla ord, så var man betänkt på kon-
stitutioners införande inom korta terminer, och det
kungliga Bäjerska hofvet gaf genast exemplet, hvil-
ket följdes af de andra betydligare staterna; äfven
af Hannover och äfven af oss. Icke genast full-
ständigt öfverallt — förbättringen var ett verk af
tiden och öfvertygelsen. Den doktrinen är vida
yngre, att det icke brådskar, och att terminen be-
ror af furstarne och deras godtfinnande — denna
doktrin är att hänföra till den fruktan, hvarom Hr
Chateaubriand talar, eller till illusionerna, såsom
jag benämner saken. De gamle Romrarne, under
deras bästa tid, hade vid statsfördrag en högtidlig
formel, som ungefär innehöll: Det skall vid hvar-
je tillfälle tolkas så, som det i dag förnuftigt me-
nas, förstås och utlofvas. — Af denna enkla be-
rättelse om huru det gått till, visar sig redan, att
i stora epoker, der så många betydande och heliga
rättigheter, äfven våra, de mediatiserades, blefvo
uppoffrade för tidens fordringar, man icke kunde
vänta tills den ene eller andre agnaten besegrat sin
ovilja, eller hårdnackenhet, för att ordna Tysklands
förhållanden i enlighet med förbunds-akten. Och
man kunde icke tänka sig, det strider emot de en-
klaste begrepp, att det kunde vara H. M. Konun-
gen i Hannover tillåtet, att egenmäktigt, såsom do-
mare i egen sak, helt och hållet emot förbundets
hufvudändamål, åter kullkasta hvad som nyss blif-
vit uppbygdt. Hade Wilhelm IV:s efterträdare nå-
gra önskningar, någon giltig invändning, så funnos
lagliga vägar, för att förbättra konstitutionen: öf-
verenskommelse eller bemedling, förbundets och
skiljerättens ingripande. Hannoverska kabinettet
åberopar härvid 57 af slut-akten, och tolkar den-
samma på sitt sätt, d. v. s. på det mest oantagli-
ga. (Här ingick talaren i en omständlig tolkning
af den omtalda S, hvarefter han fortfor): Men vi-
da tydligare och för hvar och en begripligt säger
56 S: aDe i erkänd verksamhet beståndande re-
presentativa författningar kunna blott på författ-
ningsmessig väg åter ändras. Och ingen konst-
ad framställning kan göra det factum tvifvelak-
igt, att 1833 års författning var i verksamhet, då
hronombytet skedde. Härom har tillräckligt varit
aladt; det är den klokaste, försigtigaste, mest lug-
rande del af slut-akten, och jag uppehåller mig
cke längre dervid. Lika litet som vid väfnaden af
le gjorda slutsatserna, rörande inkallande af nya
tänder, enligt 4819 års patent, deras verksamhet
ch betydelse. Allt detta är solklart, till och med
ör den, som icke är statsman. Förfarandet i Han-
over skakar och hotar alla författningar, all ord-
ling och allt rättstillstånd, fäderneslandets lugn,
iationens förtroende. Och den invändningen att
let icke angår oss, är tron att det icke rörer mig
ich mitt hus, om och när det brinner hos grannen.
(Forts. följer).
CONN SN FAO TINT ME foo 40 MN oo