dra; i den ena ensidiga inrättningen efter den an dra; och ej s!uta förrän sjelfva Stånden upphöra at anse hvarann för naturliga flender, och, i stäl let att som hufvudsak betrakta försvaret af sir scparativa egenhet, gå att arbeta ur synpunk. ten af fäderneslandets gemensamma väl, äfver då detta fordrar uppoff.ingen af sådana separa. tiva herrligheter, som nu en:slast qvarstå såsom ka rikatur. Det är ktidens andac, som nu gjort de enskilda förhållandena si mogna, att de måste upplagas i det hela, eiler dö. Don korpora tion, som har ett privilegium, får sin räit, sit väl och sitt bestånd tryggadt genom att upp. gifva privilegict till samhällets totala begag. nande, hvarigenom ock den korporationens medlemmar sjelfve ingå i begagnandet pro rats partie; men envisas korporationen, att qvarbebålli sitt privilegium, sitt exklusiva forum, sin special-juridik och sina sekretioner, så löper den största fara att förlora sig alldeles Ty den bar då den verkliga tiden emot sig. Emot falska rop i tiden kan man lätt stå bi grundlöst skrik förflyger som en tom vind Mer den sanna tidens vilja kan ingen bryta, och ingen blir beståndande emot tidehvarfvets verkliga rigtning. Om man bäraf vill göra tillämpnoing, eller icke, på det juridiska kollegialbestyr med studenterne i anssende till deras privilegierade forum, den ekonomiska vård (till hälften med Borgmästare och Rid) om akademiestaden, och det financiella hesvär med läroverkets drätsel, hbvilset allt professarne vid universite!erne hos os; hafva sig ålagd:; så är det åtminstone en sanning, som ingen skall gäfva: 4:5 att allt detta förstör en ganska dyrhar til för lärde män, hbyilkas håg och sinne måste vara upptegno af vetenskaper, i de allraflesta fall högeligen skil12 fråa sådana slags bestyr; ce 2:0 att, så; pperlige män, sisom lärde, dv alla må vara, dock fi, om någon, ibland dem kunna finnas fullt skiekige till utöfvande af det besynnerliga och blandade kall, så heterogent taot de flestes studier, som i dessa afseenden pålägges dem. Sällsynta äro de menniskor, som bestå af hvad man kunde kalla två viningar; den ena ofvantill, för vetenskapen i dess högsta regioner, för geniets lygt, för universum: den andra inunder och åg, för kollegiala och embetsmanna-tankar, för ett förnuft omfattande deringaste och mest protiska vrår i lefnaden, för ett sinne böjdt åt ut det lilla, tusenaldiga och småaktigr på stället, der man bor. Likväl fordras, såsom inältningen är, att hvarje professor skall bestå f tvenne sådana våningar, tvi så skilda karakerer, icke bortblandande och förderfvande varann, icke intrasslande och reciprokt förminskande -hvarandras kraft. Huru blir detta nöjligt? Det är för de fleste omöjligt, och alltsamnans: blir också derför ingenting synnerligt utaf. Vi skola se htet närmare och särskildt på vardera af de tre slags patriarkal-bestyren. (Forts. e. a. g.)