dra; i den ena ensidiga inrättningen efter den an
dra; och ej s!uta förrän sjelfva Stånden upphöra at
anse hvarann för naturliga flender, och, i stäl
let att som hufvudsak betrakta försvaret af sir
scparativa egenhet, gå att arbeta ur synpunk.
ten af fäderneslandets gemensamma väl, äfver
då detta fordrar uppoff.ingen af sådana separa.
tiva herrligheter, som nu en:slast qvarstå såsom ka
rikatur. Det är ktidens andac, som nu gjort de
enskilda förhållandena si mogna, att de måste
upplagas i det hela, eiler dö. Don korpora
tion, som har ett privilegium, får sin räit, sit
väl och sitt bestånd tryggadt genom att upp.
gifva privilegict till samhällets totala begag.
nande, hvarigenom ock den korporationens med-
lemmar sjelfve ingå i begagnandet pro rats
partie; men envisas korporationen, att qvarbebål-
li sitt privilegium, sitt exklusiva forum, sin
special-juridik och sina sekretioner, så löper
den största fara att förlora sig alldeles
Ty den bar då den verkliga tiden emot sig.
Emot falska rop i tiden kan man lätt stå bi
grundlöst skrik förflyger som en tom vind
Mer den sanna tidens vilja kan ingen bryta,
och ingen blir beståndande emot tidehvarfvets
verkliga rigtning.
Om man bäraf vill göra tillämpnoing, eller
icke, på det juridiska kollegialbestyr med stu-
denterne i anssende till deras privilegierade fo-
rum, den ekonomiska vård (till hälften med
Borgmästare och Rid) om akademiestaden, och
det financiella hesvär med läroverkets drätsel,
hbvilset allt professarne vid universite!erne hos
os; hafva sig ålagd:; så är det åtminstone en
sanning, som ingen skall gäfva: 4:5 att allt det-
ta förstör en ganska dyrhar til för lärde män,
hbyilkas håg och sinne måste vara upptegno af
vetenskaper, i de allraflesta fall högeligen skil-
12 fråa sådana slags bestyr; ce 2:0 att, så; pper-
lige män, sisom lärde, dv alla må vara, dock
fi, om någon, ibland dem kunna finnas fullt skiek-
ige till utöfvande af det besynnerliga och blan-
dade kall, så heterogent taot de flestes studier,
som i dessa afseenden pålägges dem. Sällsyn-
ta äro de menniskor, som bestå af hvad man
kunde kalla två viningar; den ena ofvantill, för
vetenskapen i dess högsta regioner, för geniets
lygt, för universum: den andra inunder och
åg, för kollegiala och embetsmanna-tankar, för
ett förnuft omfattande deringaste och mest pro-
tiska vrår i lefnaden, för ett sinne böjdt åt
ut det lilla, tusenaldiga och småaktigr på
stället, der man bor. Likväl fordras, såsom in-
ältningen är, att hvarje professor skall bestå
f tvenne sådana våningar, tvi så skilda karak-
erer, icke bortblandande och förderfvande
varann, icke intrasslande och reciprokt för-
minskande -hvarandras kraft. Huru blir detta
nöjligt? Det är för de fleste omöjligt, och alltsam-
nans: blir också derför ingenting synnerligt utaf.
Vi skola se htet närmare och särskildt på
vardera af de tre slags patriarkal-bestyren.
(Forts. e. a. g.)