OM UPPFOSTRINGSVÄSENDET I SVERIGE
g 3.
i Om Universiteterna.
) (Forts. fr. 33 93.)
IL Den Akademiska Patriarkalismen
i Hvar finna vi något ädlare i menskligheten,
än att de, som mera förmå och kunna, stödja,
bjelpa och rätta dem, som mindre förmå och
kunna, eller som fela? Detta band emellan hö-
Igre och lägre är det varma; man kan tillägga,
jatt ingenting finnes nyttigare, likasom ingenting
I mera älskvärdt.
Redan i den ursprungliga romerska författ-
Jningen var förhållandet emellan Klienter och
TPatroner ett sådant. Benämningen Patronus,
likasom Patricius, tyder på någonting faderligt.
Dem emellan är likväl den väsentliga skilna-
den, att Patricierne (Adeln) hade sitt namn
icke deraf, att de sjelfve utgjorde cett fader-
ligt, i staten, utan deraf, att de härstammade
från de patres (senatorer), som tillsattes ee
de äldste konungarnes tid, hvarföre också de
patricier ansågos förnämst, voro patricii ma-
forum gentium, som hade sina urfäder bland
de af Romulus förordnade senatorer, patres con-
scripti, och dennma titel af patres var för he-
drens skull (Livios säger: Patres certe ab ho-
nore, patriciique progenies eorum adpellatin
I. vin); Patronerne, deremot, utgjorde perso-
ner, dem män af folket (plebeierne) sjelfve, hvar
och en för sig, hade utvalt till beskyddare åt
sig, och härigenom fritt kommo i förhållande
af uclientes, till, blott så till vida bundne, att
de skulle välja patronerne inom patriciernes
slägter: ett band, som då föga betydde, dels
emedan patricierne voro så talrika, att elltid
någon ibland dem kunde kännas duglig till pa-
tron, dels också i den äldre tiden (egentligen
före Graccherne) de cre vera, kunnigaste, bäste
och ädlaste personer funnos i patriciernes stånd.
I patronat-inrättningen se vi således hos de
äldre Romarne ett faderligt element, grundadt
på verklig egenskap af att kunna och vilja
faderligt hjelpa och skydda (i synnerhet iniör
Rätta; se patroni caussarum, oratores, advocati):
ett element i staten, som 4:o var behöfligt, så
länge plebeierne, folket i massa, af ännu bri-
stande allmän bildning i flere samhällsfall och
statsförhållanden icke kunde reda sig sjelfva;
och 2:o svårligen, som sådant, kunde urarta
ifrån nyttad Otvång eller lyx, emedan patro-
nerne valdes, och klientelet icke fans bundet
vid visst namn eller födsel. Dock var det in-
skränkt inom vissa slags ätter, patriciernes; och
bäraf dess slutliga förderf och undergång, sedan
patricierne i allmänbet genom orimliga (d. v. s.
icke i menniskonaturen liggande, följaktligen
endast tillvällade) så kallade rättigheter kom-
mit i den spänning mot plebeierne, att desse
ej längre fördrogo det, täta skakningar i syn-
nerhet under och efter Graccherne uppkommo,
och det förträffliga i romerska samhallet (pa-
tronatet inberäknadt) småningom utdog, lem-
nande rem publicam (staten) än till rof åt ett
ofta tyranniskt envälde, imperatorernes; än åt
ett ej mindre afskyvärdt soldatmångvälde, pre-
torianernes
Detta slags Faderliga, den ursprungliga Pa-
tronat-inrättningen hos Romarne, och hvilket
vi vilja kalla det fria fadersväldet, såsom grun-
dadt på och härflytande af klientsubjekternes
eget val, bör noga skiljas ifrån det orientaliska
fadersväldet, der stammens äldste lefvande ätt-
fader, nödvändigtvis och endast som sådan, ut-
gör stammens ledare, vårdare och styresman:
Patriark. Födsel (börd) och ålder bilda grun-
den för Patriarkens välde, då deremot valet
gjorde det för Patronens. Nyttan af patriark-
väldet kan icke destomindre vara stor, likasom
det sjelf är naturligt, der samhället ännu lefver
i sina första och enklaste former, der menni-
skornas sysselsättningar inskränka sig till de
två att skaffa sig föda och afföda, der ingen
a
lorna, äro Historiens skeletter. Om dessa skola få anda