Boudskråck och spöktro du,
Ur snöig fäll,
Skakar — de såta tu
Komma hvar qväll.
Känn dina segrars mått,
Nordens barbar!
Bygg inga flera slott —
Sköt det du har!
Till ditt förvisningsrum,
Till fjells vid poln,
Drifs du — hvad du är dum!
Drifves af soln!
Såsom man ser, ligger der något maner i
denna dikt, något, som man tycker sig 1gen-
känna såsom en zammal bekant, och det till
och med från en annan hand. Men om än så
vore, hade man föga derom att säga; när så
imiteras, må Iimitalionen med all tacksamhet
mottagas och njuta med fullt skäl namn, heder
och värdighet af original.
Den slitning, den disharmoni, det brottande
med fiendtliga makter, det äflande att genom
gräfning 1 metafysiska mysterer vinna harmoni,
det endast med våld kufvade tvifiet, som fram-
sticka i nästan hvartenda stycke, skulle ge män-
gen systematisk konstdomare anledning att för-
döma vår nye gamle bekante,; men hvarföre
är just endast harmonien poesi? kan icke sjelf-
va striden vara ett poetiskt ämne? I theore-
tiska diskussioner vilja vi icke ingå; det poe-
tiskt sköna kan ju uppenbara sig i mången
forma, som de lärde icke påtänkt, eller hittills
icke velat erkänna.
Det enda, som riktigt lyckats förlika förfat-
taren med honom sjelf och verlden, och skän-
ka henom den ailt-beherrskande öfverlägsenhet,
som sätter skalden utom och öfver hvad han
besjunger, är faran, är en förfärlig scen af en
upprorisk natur. Vintern var förarglig, och
derföre blef sången till honom en hånande nid-
visa. Stormen deremot är en konvulsivisk ryck-
ning i naturens alla nerver, ett ögonblickligt,
skakande fenomen; och han har inspirerat en
i sitt slag lika herrlig, kanske i det hela skö-
nare, sång. Äfven med fara att trötta läsaren
med allt för många citationer, kunna vi dock
icke afhålla oss att aftrycka:
TVid storm på hafvet.
Går du i qvaf, du vårt gungande hus?
Våg, skall du blifva vår graf?
Himmelens stjernor, J ledande ljus,
Släcker er stormande haf?
Storm, du som doppar din vinge i skum,
Reder du till vårt hvilorum?
Om det är döden, i famnen du bär,
Bölja, — så öppna din famn!
Kärt är mig lifvet, väl är den mig kär
Tanken på hemland, på bsmn;
Dock den, soma har lefvat sin dag med fröjd,
Emottar ock hvilan förnöjd.
Stormen, — en hafsörn, och en är väl nog —
I rofvet slår in sin klo,
Gömmer i djupet det byte han tog, —
Vidsträckt och rikt är bars bo.
Snart kanske ock vi blifva gömda der; i
Mörk nog är vår väg, hvart den bär.
Ditt famntag är kallt och din stämma grof: —
Leken ju gäller vårt lif.
På blodig vinge, från dem du begrof,
Flyg, och din seger beskrif!
Sjurg så, en natt, kring vårt fädernebo,
Hur du har förbjelpt oss till ro!
Det är, som man ser, icke trånad cech ölost-
hvasla; det är en mans språk, en mans, som
vet, hvad lifvet är värdt, och som kan försaka
det. Ytterst intressant skulle vara att veta,
om stycket är diktadt — — under en storm.
Pocten blefve icke större deraf, men mannen
så mycket större. Ett annat stycke öfver nära
samma ämne (Stormhvirflar) synes oss deremot
något krystadt i det hela, ehuru rikt på ströd-
da, ypperliga bilder och ett briljant språk.
Bland de kontemplativa, eller kanske rättare
skeptiskt metafysiska dikterna (en art, som visst
icke egentligen är poesi i den vanliga menin-
gen) försvarar Ödet, enligt vår tanka, främsta
rummet. Det är ett bemödande att bestämma
ett begrepp, eller rättare att förklara ett ord
— icke ett försök att lyfta Isis-förbänget, men
blott att ge namn åt hvad skalden anar der
bakom. Men poetiskt uttelad är denna läng-
tan; och grundtanken är alltigenom klart och
jemnt hållen, utan bålstorheter och larm, hvari
Förf. stundom förfaller. Att på detta sednare
anföra några exempel, vore otacksamhet mot