Boudskråck och spöktro du, Ur snöig fäll, Skakar — de såta tu Komma hvar qväll. Känn dina segrars mått, Nordens barbar! Bygg inga flera slott — Sköt det du har! Till ditt förvisningsrum, Till fjells vid poln, Drifs du — hvad du är dum! Drifves af soln! Såsom man ser, ligger der något maner i denna dikt, något, som man tycker sig 1genkänna såsom en zammal bekant, och det till och med från en annan hand. Men om än så vore, hade man föga derom att säga; när så imiteras, må Iimitalionen med all tacksamhet mottagas och njuta med fullt skäl namn, heder och värdighet af original. Den slitning, den disharmoni, det brottande med fiendtliga makter, det äflande att genom gräfning 1 metafysiska mysterer vinna harmoni, det endast med våld kufvade tvifiet, som framsticka i nästan hvartenda stycke, skulle ge mängen systematisk konstdomare anledning att fördöma vår nye gamle bekante,; men hvarföre är just endast harmonien poesi? kan icke sjelfva striden vara ett poetiskt ämne? I theoretiska diskussioner vilja vi icke ingå; det poetiskt sköna kan ju uppenbara sig i mången forma, som de lärde icke påtänkt, eller hittills icke velat erkänna. Det enda, som riktigt lyckats förlika författaren med honom sjelf och verlden, och skänka henom den ailt-beherrskande öfverlägsenhet, som sätter skalden utom och öfver hvad han besjunger, är faran, är en förfärlig scen af en upprorisk natur. Vintern var förarglig, och derföre blef sången till honom en hånande nidvisa. Stormen deremot är en konvulsivisk ryckning i naturens alla nerver, ett ögonblickligt, skakande fenomen; och han har inspirerat en i sitt slag lika herrlig, kanske i det hela skönare, sång. Äfven med fara att trötta läsaren med allt för många citationer, kunna vi dock icke afhålla oss att aftrycka: TVid storm på hafvet. Går du i qvaf, du vårt gungande hus? Våg, skall du blifva vår graf? Himmelens stjernor, J ledande ljus, Släcker er stormande haf? Storm, du som doppar din vinge i skum, Reder du till vårt hvilorum? Om det är döden, i famnen du bär, Bölja, — så öppna din famn! Kärt är mig lifvet, väl är den mig kär Tanken på hemland, på bsmn; Dock den, soma har lefvat sin dag med fröjd, Emottar ock hvilan förnöjd. Stormen, — en hafsörn, och en är väl nog — I rofvet slår in sin klo, Gömmer i djupet det byte han tog, — Vidsträckt och rikt är bars bo. Snart kanske ock vi blifva gömda der; i Mörk nog är vår väg, hvart den bär. Ditt famntag är kallt och din stämma grof: — Leken ju gäller vårt lif. På blodig vinge, från dem du begrof, Flyg, och din seger beskrif! Sjurg så, en natt, kring vårt fädernebo, Hur du har förbjelpt oss till ro! Det är, som man ser, icke trånad cech ölosthvasla; det är en mans språk, en mans, som vet, hvad lifvet är värdt, och som kan försaka det. Ytterst intressant skulle vara att veta, om stycket är diktadt — — under en storm. Pocten blefve icke större deraf, men mannen så mycket större. Ett annat stycke öfver nära samma ämne (Stormhvirflar) synes oss deremot något krystadt i det hela, ehuru rikt på strödda, ypperliga bilder och ett briljant språk. Bland de kontemplativa, eller kanske rättare skeptiskt metafysiska dikterna (en art, som visst icke egentligen är poesi i den vanliga meningen) försvarar Ödet, enligt vår tanka, främsta rummet. Det är ett bemödande att bestämma ett begrepp, eller rättare att förklara ett ord — icke ett försök att lyfta Isis-förbänget, men blott att ge namn åt hvad skalden anar der bakom. Men poetiskt uttelad är denna längtan; och grundtanken är alltigenom klart och jemnt hållen, utan bålstorheter och larm, hvari Förf. stundom förfaller. Att på detta sednare anföra några exempel, vore otacksamhet mot