Imedlertid bör man vara varsam; han besticker en lätt genom vissa egenskaper, som vi skola söka förklara. Det ligger en slöja af djert stelhet öfver hans dikter, en sententiös och mystisk gåtlikhet, som man alitid är fårdig att taga för djup och snille, om man icke efterser desto nogare, men som mången gång upplöser sig uti obetydligheter, då den underkastas en allvarligare pröfning. Språket har han fullkomligt i sitt våld; icke så till förstående som vore det lätt, flytande, musikaliskt, utan tvärtom är det med flit knutigt, abrupt, stelt. Men han har, såsom sagdt, med flit gjort det så; och detta bevisar välde. Han synes icke vilia nedlåta sig att rida en väl dresserad häst, icke ens att sjelf dressera honom till böjlighet, utan helt enkelt älska alt brottas med en vild fåle, för att visa, att han kan tämja den obänadigaste och komma dit han vill med honom. På detta omdöme ser läsaren ändock, att vi icke anse oss hafva alt göra med en vanlig rimsnidare, en vatten-poet,, som med svett och möda och tumstock och vågskål lyckas att taliter qualiter få ihop några vers, regelrätta och noga mälta och vägda, med WUllbörlig siufning af nötta tankar. Så är det verkligen; man känner genast, att man har för sig en ande, icke en vers-machin. Men vi upprepa alltid vår varning, att icke taga allt för äkta metaillmalm, derföre att det är skråfligt och kantigt, och har lysande punkter; men en stor del är äkta, ehuru det är både oslipadt och osmåltadt; och äfven stycken finnas, der den rena metallen är gjuten 1 rena former — eller kanske rättare huggen, ty mannen tyckes icke vara älskare af den konstigare processen att gjuta, utan bålla sig vid att hugga stufferna. Kanske är skälet, att metaller i allmänhet icke falla ut skarpt vid gjutning, utan runda sig i hörnena. För att fortsätta liknelsen, vilja vi med ett ord resumera vår tanka: bilderna äro af jern, men synas mindre vara gjutna vid masugnen än huggna i grufvan. Denne skald — ty skald är han — är icke bland dem, som skapa sig en idealisk verld att lefva i, icke karaktersskapare (dramaturg), icke naturmålare (idyllist); hans diktart är reflexion, satir — icke öfver menniskorna, utan mot naturen, mot ödet, med hvilket han brottas. En religiös upplösning, försoning, en resignation utgöra ämnet för en stor del af dikterna; men den ser mycket tvungen ut; han gör ögonskenligen en dygd af nöden. Satiren öfver vår hårda natur är, hvad han mest con amvre behandlat; der är hans starkaste poetiska sida. Lik mängden af känsliga naturer längtar han till ett mildare, ett för menniskorna mera egnadt klimat. Men det är fara värdt, att om han vunnit sin önskan, hade ock den förnämsta ådran till hans poetiska källa uttorkat, likasom det aldrig gått an för Petrarca att blifva lycklig; han hade i samma stund upphört att vara poet. Åtminstone skulle vår Gamle Bekante, i fall honom lyckats komma dit, wo die Orangen bläbn,, ej sjungit, hvad vi anse för bans kraftigaste qväde, hans blodiga satir öfver vintern (i Arsliderna). För våra läsares nöje vwvilia vi aftrycka denna glödande nidvisa emot kö!den. r ÅA oo FT