Imedlertid bör man vara varsam; han be-
sticker en lätt genom vissa egenskaper, som vi
skola söka förklara. Det ligger en slöja af
djert stelhet öfver hans dikter, en sententiös
och mystisk gåtlikhet, som man alitid är får-
dig att taga för djup och snille, om man icke
efterser desto nogare, men som mången gång
upplöser sig uti obetydligheter, då den under-
kastas en allvarligare pröfning. Språket har
han fullkomligt i sitt våld; icke så till förstå-
ende som vore det lätt, flytande, musikaliskt,
utan tvärtom är det med flit knutigt, abrupt,
stelt. Men han har, såsom sagdt, med flit gjort
det så; och detta bevisar välde. Han synes
icke vilia nedlåta sig att rida en väl dresserad
häst, icke ens att sjelf dressera honom till böj-
lighet, utan helt enkelt älska alt brottas med
en vild fåle, för att visa, att han kan tämja
den obänadigaste och komma dit han vill med
honom.
På detta omdöme ser läsaren ändock, att vi
icke anse oss hafva alt göra med en vanlig
rimsnidare, en vatten-poet,, som med svett
och möda och tumstock och vågskål lyckas
att taliter qualiter få ihop några vers, regel-
rätta och noga mälta och vägda, med WUllbör-
lig siufning af nötta tankar. Så är det verk-
ligen; man känner genast, att man har för sig
en ande, icke en vers-machin. Men vi upp-
repa alltid vår varning, att icke taga allt för
äkta metaill- malm, derföre att det är skråfligt
och kantigt, och har lysande punkter; men en
stor del är äkta, ehuru det är både oslipadt
och osmåltadt; och äfven stycken finnas, der
den rena metallen är gjuten 1 rena former —
eller kanske rättare huggen, ty mannen tyckes
icke vara älskare af den konstigare processen
att gjuta, utan bålla sig vid att hugga stuffer-
na. Kanske är skälet, att metaller i allmän-
het icke falla ut skarpt vid gjutning, utan
runda sig i hörnena. För att fortsätta liknel-
sen, vilja vi med ett ord resumera vår tanka:
bilderna äro af jern, men synas mindre vara
gjutna vid masugnen än huggna i grufvan.
Denne skald — ty skald är han — är icke
bland dem, som skapa sig en idealisk verld
att lefva i, icke karaktersskapare (dramaturg),
icke naturmålare (idyllist); hans diktart är re-
flexion, satir — icke öfver menniskorna, utan
mot naturen, mot ödet, med hvilket han brot-
tas. En religiös upplösning, försoning, en re-
signation utgöra ämnet för en stor del af dik-
terna; men den ser mycket tvungen ut; han
gör ögonskenligen en dygd af nöden.
Satiren öfver vår hårda natur är, hvad han
mest con amvre behandlat; der är hans starkaste
poetiska sida. Lik mängden af känsliga naturer
längtar han till ett mildare, ett för menniskor-
na mera egnadt klimat. Men det är fara värdt,
att om han vunnit sin önskan, hade ock den
förnämsta ådran till hans poetiska källa uttor-
kat, likasom det aldrig gått an för Petrarca att
blifva lycklig; han hade i samma stund upp-
hört att vara poet. Åtminstone skulle vår
Gamle Bekante, i fall honom lyckats komma
dit, wo die Orangen bläbn,, ej sjungit, hvad
vi anse för bans kraftigaste qväde, hans blodiga
satir öfver vintern (i Arsliderna). För våra
läsares nöje vwvilia vi aftrycka denna glödande
nidvisa emot kö!den.
r
ÅA oo FT