på Kärleks-annonsen i Ondagsbladet.
Då men har ett qvinno-hjerta,
Skapt att dela mauaens smärta,
Hvarför blygas för en tår?
Aftonbladet för i går
Kostade mig ganska många,
Tankan på de dagar långa,
Stackars ungkarl, som ni nu
Lefver hopplös utan fru.
Den man älskar vill man äga,
Det behöfrer ingen säga
Ty för den, som blifvit kär,
Ensamt lif odrägligt är.
Men hör på! ett ord, en fråga:
Såg: när tändes denna låga?
Låt mig gissa, jag slår vad,
Uppå Tisdagens Maskrad,
Asirild brukar, för det mesta,
Här ha småputs med sin nästa.
Tänk dock uppå saken mer,
Förr än ni om flickan ber.
Om hon masken af sig tager
Och är tandlös, ful och mager,
Har på halsen 40 år,
Särynkligt skinn och gråa hår,
Lär ni henne ryggen vända,
Annat kan ju icke hända.
Fast ni nu ger ömt er hand,
För att knyta hymens band.
Var det kanske vid en iykta,
Damens händer blifvit tryckta?
Mången lampans sken bedrar:
Gumman man för flickan tar;
Jag härom en aning äger,
De:för i välmening säger:
Akta er för qvianolist,
Glöm ej hvad som hände sist.
Vänta! lyd mig, möt er sköna
Första Maj uti det gröna
Och vid Bellmans kära bist
Låt dess hand bli tryckt och kysst,
Solens strålar må de skåda
Edra val och tycken båda;
Ty vid denna minnesstod,
Der i hatt, ferån Folkers bod,
Sidenrock och blonder, slöja,
Mången flicka visst skall dröja.
Käns er skönhet der igen,
Firen sen förlofgingen.