Svårt är väl att på ziffran eller runs!ycket bestämma maximum och minimum; men en approximation eller ett närmande vore åtminstone något önskligt. Månne icke således det yttersta minimum borde å minstone i riksgaldsmynt ega lika numerär, som det yttersta maximum i silfvermynt, då medium finge efter omständigheterna variera derimellan, äsom banko? Man har sett Tierp och Jerlösa i Upland, Torp och Hafverö i Medelpad. Själevad och Mo i Ångermaniland, Umeå och Degerforss, eller andra utbrytningar af Umeå, i Vesterbotten, samt Skellef1eå och Nordsjö i Norrbotten — flera andra inom och utom nämnde provinser att förtiga — tagas till exempel, med förmodan och förslag, att innehafvaren af ett pastorat under minimum skulle ega att utaf innehafvaren af ett öfver maximum afhbemta eller förvandla ett skäligt augment, i säd och smör beräknadt? I dessa reyleringarnas hoppgifvande tider, då Kongl. Mai;st med så mycket bifall och välsignelse redan reglerat militärens löner, hvad skulle kunna hindra honom att lika landsfaderligen, samt såsom ett efierföljansvärdt och snart efterföljdt exempel, anbefal!a en sådan åtgärd inom de regala pastoraterna 0. 8. Vv.? En hop invändningar emot den angifna hufvudidgen äro blott prekära. Iosändaren, har sökt opponenter bland Hrr Pastorer; men han finner inga. Han finner inga inom minimiklassen, han finner inga inom medelklassen, han finner inga inom maximiklassen, emedan hvar och en får behålla sitt, så länge han iefver — och efter döden hvarken vill eller kan någon hindra den bästa möjliga statsreglering för efterkommande. — Annu ett ordiförevarande punkt: Ponera att principen etablerades vid nästa riksdag; ponera att pastor i Tierp afginge före pastor i Jerlösa; skulle då den sednare, skulle Tierps allmoge, som i alla fall icke behöfver gifva mera tionde än förut, skulle någon klandra eller ens missnöjas den vishet och landsfaderlighet, som, utan att lemna den större förtjensten lottlös. på bästa sätt äfven sörjt för de små arbetarne i den stora vingården? Men — frågas det — på sådant sätt skulle den ene pastorn predika mat i munnen på den andra? Svar: Icke har en pastor t. ex. öfver 4000 själar i allo dubbelt att göra mot en pastor öfrer 2000? Icke heller skulle gebör lemnas åt en skele-, gTmnasieeller akademielärare t. ex. med 530 disciplar, om han pretenderade bankolön emot en med 20, hvilken sednare ju har lika många lärostycken att prestera och lika många dagar att ponera, som den förre? Dessutom har man ju, i skolverksväg och hvad dertill i högre eller lägre grad hörer, sett lönefyllnader påräknas ifrån det ena stiftet till det andra. Att vilja afhielpa olikheten i löner med klyfningar af pastorater, är ofta att bota ett ekonomiskt ondt med hälften värre, i synnerhet för tiondegifvarne, hvilka man ock stundom snart hört mera förbanna än välsigna den stund, då de af prester eller proselyter ofta läto missleda sig att både för sig sjelfva och efterkommande förlänga och försvåra utvägen till egen trefyven bergning, för att förkorta vägen eller resan till Pastorsgården, då de i alla fall hade själasörjare på stället. Ja, man för-. vex!lar, man sammanblandar så ofta det pastorala och det sacerdotala, hvilket sednare dock hyvarken är eller bör och får vara sämre i annexor än i moderförsamlingar. Hvad vore ock somligstädes, ja mångastädes, vunnet med att klyfva län och biskopsdömen -— att göra härader till landshöfdingedömen och länsmansdistrikter till härader? — Måtte konsumtionen, med ail sin produktivitet i sin väg, ej konsumera för stor del af produktionen! Dessutom besinne man, att dei är lättare för många, än för få, att vederbörligen löna en pastor, och tvertom; hvadan ock allmogen i alltför små pastorater måste, utom jemförelsevis större laga kostnad och känning, erfara obehaget öfver en illa lönad prest, eller ock att ban i uppbördsväg måste vara sträng, samt ofta oskyldigt såsom sådan förtalas. Men genom föreslagna regleringssätt skulle åtminstone många skäl till missnöje och klagan uteblifva. Med de onösigtvis eller alltför stora — märk väl onödigtvis elier alltför stora! — prestborden borde och kunde äfven ske en bättre reglering. Tusentals tunnland god jord hafva nemligen länge legat, de ligga ännu och komma säkert att länge ligga, om icke alldeles i ödesmål! och vanhäfd, likväl icke i god eller bästa häfd, under prestgårdar. AÅrbetsklassen tilltager och behöfver jord. Prestgårdarnes naboer skulle -gerna tillköpa sig större eller mindre stycken af jorden, och det ofta mot ganska god eller i allmänhet skälig betalning, hvilken ju kunde förenas och garanteras med kyrkoeller socknekassan, såsom ett räntebärande kapital, hvaraf pastor säkert skulle hafva mera i ren behållning än af jorden, hvarpå mångens sterbhus så ofta blir lidande och olyckligt. — Korteligen: om ifrågavarande presibord blefve förvandlade till ett la;om, till och med heldre något för stort än för litet — till en vilfa, en liten men godlandtgård — så skulle pastorerna, såsom befriade ifrån en hop hinderliga economica, icke allenast bafva mera ledighet och uppmuntran till officiella och litterära sysselsättningar, utan äfven kunna vederbörligen och exemplariskt, både teoretiskt och praktiskt, föregå sina åhörare i förbättring af jordbruket — också ett slags skön konst.