Svårt är väl att på ziffran eller runs!ycket be-
stämma maximum och minimum; men en appro-
ximation eller ett närmande vore åtminstone nå-
got önskligt. Månne icke således det yttersta mi-
nimum borde å minstone i riksgaldsmynt ega li-
ka numerär, som det yttersta maximum i silfver-
mynt, då medium finge efter omständigheterna va-
riera derimellan, äsom banko?
Man har sett Tierp och Jerlösa i Upland, Torp
och Hafverö i Medelpad. Själevad och Mo i Ån-
germaniland, Umeå och Degerforss, eller andra ut-
brytningar af Umeå, i Vesterbotten, samt Skellef-
1eå och Nordsjö i Norrbotten — flera andra inom
och utom nämnde provinser att förtiga — tagas
till exempel, med förmodan och förslag, att inne-
hafvaren af ett pastorat under minimum skulle e-
ga att utaf innehafvaren af ett öfver maximum
afhbemta eller förvandla ett skäligt augment, i säd
och smör beräknadt?
I dessa reyleringarnas hoppgifvande tider, då
Kongl. Mai;st med så mycket bifall och välsignelse
redan reglerat militärens löner, hvad skulle kunna
hindra honom att lika landsfaderligen, samt såsom
ett efierföljansvärdt och snart efterföljdt exempel,
anbefal!a en sådan åtgärd inom de regala pastora-
terna 0. 8. Vv.?
En hop invändningar emot den angifna hufvud-
idgen äro blott prekära. Iosändaren, har sökt op-
ponenter bland Hrr Pastorer; men han finner inga.
Han finner inga inom minimiklassen, han finner
inga inom medelklassen, han finner inga inom ma-
ximiklassen, emedan hvar och en får behålla sitt,
så länge han iefver — och efter döden hvarken
vill eller kan någon hindra den bästa möjliga stats-
reglering för efterkommande. — Annu ett ordifö-
revarande punkt: Ponera att principen etablerades
vid nästa riksdag; ponera att pastor i Tierp afgin-
ge före pastor i Jerlösa; skulle då den sednare,
skulle Tierps allmoge, som i alla fall icke behöf-
ver gifva mera tionde än förut, skulle någon klan-
dra eller ens missnöjas den vishet och landsfader-
lighet, som, utan att lemna den större förtjensten
lottlös. på bästa sätt äfven sörjt för de små arbe-
tarne i den stora vingården?
Men — frågas det — på sådant sätt skulle den
ene pastorn predika mat i munnen på den andra?
Svar: Icke har en pastor t. ex. öfver 4000 själar i
allo dubbelt att göra mot en pastor öfrer 2000?
Icke heller skulle gebör lemnas åt en skele-, gT-
mnasie- eller akademielärare t. ex. med 530 disci-
plar, om han pretenderade bankolön emot en med
20, hvilken sednare ju har lika många lärostycken
att prestera och lika många dagar att ponera, som
den förre? Dessutom har man ju, i skolverksväg
och hvad dertill i högre eller lägre grad hörer, sett
lönefyllnader påräknas ifrån det ena stiftet till det
andra.
Att vilja afhielpa olikheten i löner med klyfnin-
gar af pastorater, är ofta att bota ett ekonomiskt
ondt med hälften värre, i synnerhet för tiondegif-
varne, hvilka man ock stundom snart hört mera
förbanna än välsigna den stund, då de af prester
eller proselyter ofta läto missleda sig att både för
sig sjelfva och efterkommande förlänga och försvå-
ra utvägen till egen trefyven bergning, för att för-
korta vägen eller resan till Pastorsgården, då de i
alla fall hade själasörjare på stället. Ja, man för-.
vex!lar, man sammanblandar så ofta det pastorala
och det sacerdotala, hvilket sednare dock hyvarken
är eller bör och får vara sämre i annexor än i
moderförsamlingar. Hvad vore ock somligstädes,
ja mångastädes, vunnet med att klyfva län och bi-
skopsdömen -— att göra härader till landshöfdinge-
dömen och länsmansdistrikter till härader? — Måt-
te konsumtionen, med ail sin produktivitet i sin
väg, ej konsumera för stor del af produktionen!
Dessutom besinne man, att dei är lättare för mån-
ga, än för få, att vederbörligen löna en pastor, och
tvertom; hvadan ock allmogen i alltför små pasto-
rater måste, utom jemförelsevis större laga kost-
nad och känning, erfara obehaget öfver en illa lö-
nad prest, eller ock att ban i uppbördsväg måste
vara sträng, samt ofta oskyldigt såsom sådan för-
talas. Men genom föreslagna regleringssätt skulle
åtminstone många skäl till missnöje och klagan u-
teblifva.
Med de onösigtvis eller alltför stora — märk väl
onödigtvis elier alltför stora! — prestborden borde
och kunde äfven ske en bättre reglering. Tusen-
tals tunnland god jord hafva nemligen länge legat,
de ligga ännu och komma säkert att länge ligga,
om icke alldeles i ödesmål! och vanhäfd, likväl ic-
ke i god eller bästa häfd, under prestgårdar. AÅr-
betsklassen tilltager och behöfver jord. Prestgår-
darnes naboer skulle -gerna tillköpa sig större eller
mindre stycken af jorden, och det ofta mot ganska
god eller i allmänhet skälig betalning, hvilken ju
kunde förenas och garanteras med kyrko- eller
socknekassan, såsom ett räntebärande kapital, hvar-
af pastor säkert skulle hafva mera i ren behåll-
ning än af jorden, hvarpå mångens sterbhus så of-
ta blir lidande och olyckligt. — Korteligen: om i-
frågavarande presibord blefve förvandlade till ett
la;om, till och med heldre något för stort än för
litet — till en vilfa, en liten men godlandtgård —
så skulle pastorerna, såsom befriade ifrån en hop
hinderliga economica, icke allenast bafva mera le-
dighet och uppmuntran till officiella och litterära
sysselsättningar, utan äfven kunna vederbörligen
och exemplariskt, både teoretiskt och praktiskt,
föregå sina åhörare i förbättring af jordbruket —
också ett slags skön konst.