Då till detta obestridliga faktum kommer,
att ingen embetsman har en sådan mängd a!
oiikariade och svåra åligganden att sköta, et
sådant ansvar bade för hvad han gör och hvad
han uraktlåter, så måste aiuan förvånas öfver
den glömska, som lemnat honom så i skuggan,
både i anseende till lönevilkoren och yttre ut-
märkelse. I allmänhet måste man förundra sig
öfver många regeringars taklik, att ringa akta
de vigtigaste embeten, under det de, som. nä-
stan iatet influera på nationens väl eller ve,
äras och dekoreras och ensamme framhållas
Roms cwsarer, ehuru väldiga despoter, kunde
dock icke få romerska patricier, icke ens fri-
borne Romare, att inom bofvet bekläda de tjen-
ster, om hvilka nu för tiden adeln täflar, så-
som om den högsta utmärkelse; dertill måste
slafvar användas. En man, som fört statens
krigshärar, elier inverkat på dess borgerliga
styrelse, anser sig ärad, icke blott af att vaka
utanför monarkens sängkammardörr, eller stå
bak hans stol, utan äfven att förrätta dylika be-
tjentvärf bos den yngste bland hans aflägsn:
slägtingar. I anseende och rang står nu hof-
vels tjenst långt framför statens; och i denn:
sednare står den civila administrationen lång
efter den militära tjensten. Hvar finnes t. ex
ett verkligen mera maktpåliggande embete är
domhafvandens? och den är dock i rang lik:
med en löjtnant, hvars sysselsättning är, at
under en annans befäl exercera 400 soldater!
Ett råd i ett kollegium eiler en hofrätt finne:
sig ju smickrad af en karmmarherre-titel; oc
en sta!ssekreterare är (eller var nyss) i samm
rang med en stallmästare vid hofvet.
Enligt detta system har den i så minga af
seende vigtiga landtstaten blifvit isynnerhe
eftersatt; och endast brist på eftertanka kal
förmå publicister, mot hvilkas grundsatser det
ta system måste vara stridande, att arbeta de
i händer, genom att kasta åtlöje öfver tjenste
män, som sentera dess orättvisa.
Sr