Då till detta obestridliga faktum kommer, att ingen embetsman har en sådan mängd a! oiikariade och svåra åligganden att sköta, et sådant ansvar bade för hvad han gör och hvad han uraktlåter, så måste aiuan förvånas öfver den glömska, som lemnat honom så i skuggan, både i anseende till lönevilkoren och yttre utmärkelse. I allmänhet måste man förundra sig öfver många regeringars taklik, att ringa akta de vigtigaste embeten, under det de, som. nästan iatet influera på nationens väl eller ve, äras och dekoreras och ensamme framhållas Roms cwsarer, ehuru väldiga despoter, kunde dock icke få romerska patricier, icke ens friborne Romare, att inom bofvet bekläda de tjenster, om hvilka nu för tiden adeln täflar, såsom om den högsta utmärkelse; dertill måste slafvar användas. En man, som fört statens krigshärar, elier inverkat på dess borgerliga styrelse, anser sig ärad, icke blott af att vaka utanför monarkens sängkammardörr, eller stå bak hans stol, utan äfven att förrätta dylika betjentvärf bos den yngste bland hans aflägsn: slägtingar. I anseende och rang står nu hofvels tjenst långt framför statens; och i denn: sednare står den civila administrationen lång efter den militära tjensten. Hvar finnes t. ex ett verkligen mera maktpåliggande embete är domhafvandens? och den är dock i rang lik: med en löjtnant, hvars sysselsättning är, at under en annans befäl exercera 400 soldater! Ett råd i ett kollegium eiler en hofrätt finne: sig ju smickrad af en karmmarherre-titel; oc en sta!ssekreterare är (eller var nyss) i samm rang med en stallmästare vid hofvet. Enligt detta system har den i så minga af seende vigtiga landtstaten blifvit isynnerhe eftersatt; och endast brist på eftertanka kal förmå publicister, mot hvilkas grundsatser det ta system måste vara stridande, att arbeta de i händer, genom att kasta åtlöje öfver tjenste män, som sentera dess orättvisa. Sr