sellors etc.) icke hafva eller kunna hafva någon direkt administratif ma,t, så länge de icke äro departementschefer, såsom i Norrige. Af dem kan man aldrig juridice fordra mera, än att de ansvara för sina råd, ehuru man visserligen äger högre anspråk i moralisk väg, eller att de, såsom män af ära och fosterlandskärlek, icke sitta qvar vid ett rådsbord, der deras råd ingen ting förmå. Men de verkliga ministrarne, som ofvan äro uppräknade, de äga visst magt inom sina respektive departementer, icke blott att låta skära pennor, utan ock att göra sin vilja respekterad i vida vigtigare ting. Den enda brist på magt, som man egentligen vet att uppgifva, då man skall utfara mot de liberale för deras cansvarspåståenden mot ministrarna, är, att de icke äga tilloch af-sätta underlydande tjenstemän. Denna brist hafva dock ett par af departementscheferna (Hrr Nerman och v. Hartmansdorff) velat och till stor del lyckats afhjelpa; och de anmärkningar, som pressen mot dem riktat i detta afseende, hafva, om man vill ärliyt refere-. ra, grundat sig derpå, att de visade lust att blott till hälften göra sig till ministrar, eller taga minister-magten, under det de med händer och fötter spjärnade mot minister-ansvarigleten. Publicisterne tycktes blott vilja, att det skulle vara ärligt spel, att varan icke skulle tagas, utan att betala priset der för. Vi kunna dock ej neka oss nöjet att anföra en liten episod, som förekommar i förf:s Afhandling af ifrågavarande ämne. Bland andra spöken, som förf. till upplösningsbrochyren uppställt för att bortskrämma tankan på en ministerstyrelse, förekommer äfven en förb visnelsen öfver den förskräckliga händelse, att en minister, Hert. af Wellington, skulle entledigat thron följaren från Storamiralsbefattningen och i hans ställe tillsatt en annan. De fleste torde finna det mycket naturligare, att den öfverlägsna förtjensten, Wellington, afsatte den underlägsna prinsen, än om förhållandet varit omvändt; men en och annan torde dock undra på hvad sammanhang det der äger med en ministerstyrelse, och vi införa derföre följande stycke, med den erinran, att med den deri omnämnde förf. menas författaren till upplösningsbrochyren. cHvar och en, som känner rätta förhållandet och som NB. icke önskar vanställa det, skall le åt förf s förhisnelser öfver Wellington, asom i spetsen för mianisteren år 1829 började med att låta entlediga Troneföljaren (sedermera Konung William IV)från dess aStorAmiralsbefattning, samt sans fagon ditsätta sin vär, Lord Melville. Han måtte inbilla sig, att W. sans facon sade: jag, Wellington, finner i nåder för godt att afsätta Hertigen af Clarence från dess innehafvande Storamirals-embete och utnämner Lord Melville dertill, emedan han är min vän. Sa ken tillgick imedlertid helt enkelt på samma sätt, som den skulle hafva tillgått i Sverige: Ministern öfvertygade Konungen om nödvändigheten att låta Storamirals-embetet, i likhet med hvad förr länge öfligt varit, åter blifva obesatt och förvaltas af aCommissioners,, till hvilkas ordförande (First Lord of the Admirality) Lord Melville utnämndes; och Eonunqgens beslut, hvilket Hert. af W. genom sina föreställningar tillvägabragt och för hvilket han, i förening med sina kolleger, iklädde sig ansvaret, det utfärdade han, i laglig och öflig form. Ehuru det ingenting gör i hufvudsaken, må dock anmärkas, huru klena och förvirrade kunskaper denne författare verkligen äger om de ting, hvarom han dömar med sådan tillförsigt och sådana tillvitelser mot andra om cokunnighet., Det synes hafva varit bonom alldeles obekant, huru det verkligen hänger tillsamman med detta Storamirals-embete.n Detta riksembete, likasom de öfriga (High Constable, High Marshal, High Steward etc.), utom High Chancellors-embetet, har i sednare tider mycket sällan varit tillsatt, och då endast med någon person af kungliga huset. Ett af undantagen gjordes, då thronarfvingen, Hert. af Clarence, utnämndes dertill. Sedan befans tjenligt att åter låta förvalta det genom Commissioners; och saken tillgick så, som ofvan är nämndt., Med dessa temligen vidlyftiga utdrag, hafva vi vidrört blott en obetydlig del af de minga ämnen, som fått rum i denna brochyr, som innefattar 430 sidor tätt tryck — ty den skall öppna ögon öfver mången politisk villfarelse i vart land. Att den skall göra frihetens och lagbundenhetens vänner mycket nöje och kanhända ty värr väcka mycken förargelse i det ministeriella lägret, derom äro vi förvissade. Det intagna torde dock vara tillräckligt för att visa, att förf., ehuru anonym, är fullkomligt hemmastadd på det fält, han valt, att han noggrannt känner både fienden och den sak, hvarom man strider, samt att han förmår nedlägga den förre och reda den sednare, utan att någonsin behöfva antaga motpartens stridssätt, dikter och krystade ordlekar. En och annan uppgift eller åsigt torde vi få tillfälle att kommentera, då skriften hunnit sprida sig till landsorterna. Den i gårdagsbladet i förbigående omnämnda