sellors etc.) icke hafva eller kunna hafva någon di-
rekt administratif ma,t, så länge de icke äro de-
partementschefer, såsom i Norrige. Af dem kan
man aldrig juridice fordra mera, än att de ansva-
ra för sina råd, ehuru man visserligen äger högre
anspråk i moralisk väg, eller att de, såsom män
af ära och fosterlandskärlek, icke sitta qvar vid
ett rådsbord, der deras råd ingen ting förmå. Men
de verkliga ministrarne, som ofvan äro uppräkna-
de, de äga visst magt inom sina respektive depar-
tementer, icke blott att låta skära pennor, utan
ock att göra sin vilja respekterad i vida vigtigare
ting. Den enda brist på magt, som man egentligen
vet att uppgifva, då man skall utfara mot de libe-
rale för deras cansvarspåståenden mot ministrar-
na, är, att de icke äga till- och af-sätta underly-
dande tjenstemän. Denna brist hafva dock ett par
af departementscheferna (Hrr Nerman och v. Hart-
mansdorff) velat och till stor del lyckats afhjelpa;
och de anmärkningar, som pressen mot dem riktat
i detta afseende, hafva, om man vill ärliyt refere-.
ra, grundat sig derpå, att de visade lust att blott
till hälften göra sig till ministrar, eller taga mini-
ster-magten, under det de med händer och fötter
spjärnade mot minister-ansvarigleten. Publicister-
ne tycktes blott vilja, att det skulle vara ärligt spel,
att varan icke skulle tagas, utan att betala priset
der för.
Vi kunna dock ej neka oss nöjet att anföra
en liten episod, som förekommar i förf:s Af-
handling af ifrågavarande ämne. Bland andra
spöken, som förf. till upplösningsbrochyren upp-
ställt för att bortskrämma tankan på en mini-
sterstyrelse, förekommer äfven en förb visnelsen
öfver den förskräckliga händelse, att en mini-
ster, Hert. af Wellington, skulle entledigat
thron följaren från Storamiralsbefattningen och
i hans ställe tillsatt en annan. De fleste tor-
de finna det mycket naturligare, att den öfver-
lägsna förtjensten, Wellington, afsatte den un-
derlägsna prinsen, än om förhållandet varit
omvändt; men en och annan torde dock un-
dra på hvad sammanhang det der äger med
en ministerstyrelse, och vi införa derföre föl-
jande stycke, med den erinran, att med den
deri omnämnde förf. menas författaren till upp-
lösningsbrochyren.
cHvar och en, som känner rätta förhållandet och
som NB. icke önskar vanställa det, skall le åt förf s
förhisnelser öfver Wellington, asom i spetsen för mi-
anisteren år 1829 började med att låta entlediga Tron-
eföljaren (sedermera Konung William IV)från dess
aStorAmiralsbefattning, samt sans fagon ditsätta sin
vär, Lord Melville. Han måtte inbilla sig, att
W. sans facon sade: jag, Wellington, finner i
nåder för godt att afsätta Hertigen af Clarence från
dess innehafvande Storamirals-embete och utnämner
Lord Melville dertill, emedan han är min vän. Sa
ken tillgick imedlertid helt enkelt på samma sätt,
som den skulle hafva tillgått i Sverige: Ministern
öfvertygade Konungen om nödvändigheten att låta
Storamirals-embetet, i likhet med hvad förr länge
öfligt varit, åter blifva obesatt och förvaltas af
aCommissioners,, till hvilkas ordförande (First Lord
of the Admirality) Lord Melville utnämndes; och
Eonunqgens beslut, hvilket Hert. af W. genom sina
föreställningar tillvägabragt och för hvilket han, i
förening med sina kolleger, iklädde sig ansvaret,
det utfärdade han, i laglig och öflig form. Ehuru
det ingenting gör i hufvudsaken, må dock anmär-
kas, huru klena och förvirrade kunskaper denne
författare verkligen äger om de ting, hvarom han
dömar med sådan tillförsigt och sådana tillvitelser
mot andra om cokunnighet., Det synes hafva va-
rit bonom alldeles obekant, huru det verkligen hän-
ger tillsamman med detta Storamirals-embete.n
Detta riksembete, likasom de öfriga (High Constab-
le, High Marshal, High Steward etc.), utom High
Chancellors-embetet, har i sednare tider mycket
sällan varit tillsatt, och då endast med någon per-
son af kungliga huset. Ett af undantagen gjordes,
då thronarfvingen, Hert. af Clarence, utnämndes
dertill. Sedan befans tjenligt att åter låta förval-
ta det genom Commissioners; och saken tillgick
så, som ofvan är nämndt.,
Med dessa temligen vidlyftiga utdrag, hafva
vi vidrört blott en obetydlig del af de minga
ämnen, som fått rum i denna brochyr, som
innefattar 430 sidor tätt tryck — ty den skall
öppna ögon öfver mången politisk villfarelse i
vart land. Att den skall göra frihetens och
lagbundenhetens vänner mycket nöje och kan-
hända ty värr väcka mycken förargelse i det
ministeriella lägret, derom äro vi förvissade.
Det intagna torde dock vara tillräckligt för att
visa, att förf., ehuru anonym, är fullkomligt
hemmastadd på det fält, han valt, att han nog-
grannt känner både fienden och den sak, hvar-
om man strider, samt att han förmår nedlägga
den förre och reda den sednare, utan att nå-
gonsin behöfva antaga motpartens stridssätt,
dikter och krystade ordlekar. En och annan
uppgift eller åsigt torde vi få tillfälle att kom-
mentera, då skriften hunnit sprida sig till lands-
orterna.
Den i gårdagsbladet i förbigående omnämnda