ICKE llA, VI CHVIllld IUIJaUUS lLlaunvaldae 1 vv
xioner:
Att frågan icke haft sin tillbörliga Hggetida
(efter Englands exempel, der ett par sekler skola
erfordras, för att betänka sig på en vigtig reform),
och att biott en ringa del (en bland tusende) af
rikets innebyggare yrkat, hvad petitionen innehöll,
ä:o toma förevåndningar, om sådana någonsin fun-
nits. venska nationen har icke länge ägt yttran-
derätt; och man kan säledes icke stort bedöma,
hvad hon tänkt. Imedlertid är redan för hundrade
år sedan offentligen yttradt, att Sveriges stånd
äro Sveriges obestånd;a och eho söm haft tillfalle
att höra tankarna oförställdt yttras om denna fråga,
vet, huru allmän denna öfvertygelse är, med un-
dantag naturligtvis af dem, som älska ståndsvä-
sendet, emedan deri ligger deras makt och hin-
dret mot uppkomsten af någon verklig national-
makt. Men äfven denna enskilda kännedom om
tänkesättet borde icke behöfvas; svenska folket
borde icke behöfva debattera den preliminära frå-
gan om nödvändigheten af en representionsförän-
dring. Den är längesedan besvarad af dess lagliga
organer; lagstiftningen har för trettie år sedan
sagt, att en förändring bör ske. Detta är dock
vida mer, än hvad någonsin i England var i pre-
liminärt afseende åtgjordt, ända till den stund, då
reformbillen blef af regeringen framlagd för par-
lamentet; och för att trösta Förf:s bekymmer om
för kort liggetid, behöfves blott anmärka, att snart
lika lång tid här förelupit efter detta beslut, som
från parlamentsreformens första motionering till
dess genomdrifvande. 1 England skulle regerin-
gen, efter ett sådant beslut, icke hafva kunnat
uppskjuta allvarsam handläggning af frågan,
ännu mindre, såsom här nu sker, bestämdt vägra
den, under den (för att nyttja det lindrigaste ordet)
besynnerliga förevändningen, att nationen icke nog
tydligt uttalat sin mening; och ännu mindre skulle
engelska representationen nöja sig med, att högtid-
ligen fattade beslut blefve så cavalierement be-
bandlade, som om de aldrig funnits. Möjligheten
af en sådan händelse här är det bästa beviset på
förträfligheten af de långa mellanskofven mellan
våra folkombuds sammankomster. Hvarje sådan är
ett enstaka fenomen, utan sammanhang med sina
föregångare och sina efterträdare, utan nödvändig-
het för medlemmarna att känna, hvad förut gjordt
är, således utan något tvång till enhet i handlings-
sätt. Regeringen bereder sig blott på att möta en
folksamling cutan forntid och framtid (för att
nyttja ett historiska skolans talesätt), att draga sig
ur spelet för dagen, utan att sjelf känna sig bun-
den af något framfaret eller nödsakad till tanke på
något kommande. När det väl lyckats att, taliter
qualiter och med allehanda expedienter, stöka i-
från sig de närvarande bekymren med-den närva-
rande riksdagen, tycker man sig hafva gjort nog,
för att i fred och ro hvila åter fem år; och när
essa förlupit, då blir det än en gång ett litet fje-
skande och stökande och intrigerande, men endast
för dagen. Ingen af representanterna vet, hvar ban
bar den andre; alla äro ny-hopfösta, och på någon
konseqvens, någon gifven syftning är icke att tän-
ka. Nekas kan icke, att, om detta ock kan vara
bra för en styrelse, som betraktar en folkrepresen-
tation endast som ett nödvändigt ondt, så är det
dock i högsta grad hinderligt och nedslående för
en styrelse, som verkligen vet värdera den trygg-
het, den fasthet, som ligga i folkets medverkan till
sin egen styrelse.,
At frågan om ministeriell ansvarighet har
författaren egnat ett utförligt kapitel. Vi kun-
na deraf ej intaga mer än så mycket, som
beköfs för aut inhemta förf:s hulfvudprinciper
deruti:
aFrivillig okunnighet (h. ce. oärlighet) råder sä-
ger förf., i hvarje punkt af föreställningen om re-
formvännernas påståenden. Bland annat måste
man anmärka den ihärdighet, hvarmed det kon-
stitutionella systemets fiender klaga, att man vill
fordra ansvarighet af våra Statsråder, som dock
icke hafva någon administratif makt. MHundrade
gånger har väl imedlertid blifvit anmärkt, att in-
gen egentligen bryr sig om dem, att ingen liberal,
som förstår hvad han vill söker påbörda dem nå-
got verkligt ministerskap. De äro intet annat än
aministres sans portefeuille; och om de äga cmakt
att låta skära en penna eller icke, det interesse-
rar oss föga. Men andra finnas, dem grundlagen
ämnat till ministrar, och som blifva det fullkom-
ligt, så snart Upplösningsförfattarens förslag angå-
ende protokollerna och formen för utfärdandet a!
Konungens beslut gått igenom. Dessa äro Utrikes
ministern, Hofkansleren (så vida det öfverflödiga
embetet kan komma att bibehållas), Justitizkansle-
ren, Statssekreterarne och Generaladjutanterne. Mä
desse vara, såsom man säger, amän för sin hatt,
må desse begripa sin höga ställning, och må de
framför allt, såsom författaren vill, sakna reserva-
tionernas smyghål och således nödgas framstå så
som ansvarige, moraliter och legaliter ansvarige
för allt hvad som händer och sker, utan att et
Utskott behöfver först gräfsva i luntor, för att se
om de älskat embetet högre än äran; och minister
styrelsen står der lifslefvande. Hvad som kan 3
terstå är endast några vanor, som snart innötas
men knappast en enda paragraf mera af lagen be
bhöfver röras för ändamålet.
Förf. förekastar oppositionen och den fria pres
sen, att de blott ropa åt ministrarna: ansvara! an
svara! men på samma gång icke vilja unna den
den magt, som ansvarige ministrar böra äga; mel
denna tillvitelse är oförtjent. Ur räkningen måste