än det förra, skulle bäst visa sig, om man kastade en blick på nämnde atemperatur och den derunder herskande embetsmannalärdomen. Så länge adelsoch prestaristokratien utgjorde både styrelse och folk här i landet, rättade sig lärdomen temligen noggrannt efter behofvet; den som inom hvarje af dessa aristokratier ville komma högst, måste äfven bemöda sig om en för ändamålet afpassad öfverlägsenhet i den tidens kunskaper. Då konungamakten uppslukade båda och konungen bestämde arten och graden af den kunskap, som han fordrade af sin omgifning, var det klart, att dessa måste rätta sig efter konungens egen åsigt, hvilken åter bestämdes af många omständigheter. I förbigående kan anmärkas, hvad väl de flesta hbafva funnit, eller att en enväldig, en callenastyrande, kung mest måste fästa sig vid embetsmännens sakkunskap och mekaniska färdighet. Den allenastyrande är sjelf tanken, embetsmannen blott instrumentet. Gustaf I:s, Carl IX:s och Carl XI:s val af vissa lärda personer skola om de nogare beskådas, besanna denna anmärkning. Till den tidens sakkunskap hörde likväl — och detta har förf. i Aftonbladet i verkligheten om ej i orden observerat — mycket, som numera räknas till den filosofiska, t. ex. religion, kännedomen af den tidens filosofi och dialektik, och dessa egenskaper måste derföre äfven hos den tidens högre embetsmän afses. Gustaf Adolf var sjelf filosof och behöfde dessutom för sina stora värf äfven den filosofiska eller tänkande embetsmannadugligheten; han sökte den ej heller förgäfves; derom vittnar den konselj och de många skicklige män, som funnos vid hans död. Under den korta perioden af republikansk anda, som uppenbarade sig i Christinas förmyndareregering, erkändes behofvet af verklig embetsmannalärdom till den grad, att adelsaristokratiens omsorg för sina bördsförvandter stundom måste vika för detsamma; den dåvarande senaten var långt ifrån att vara fiende till lärdomen, och om denna senat kunnat fortfara, skulle ettdera af två, antingen adeln lagt sig med stort allvar på studier eller ock, hvad troligare är, en biaristokrati, de lärda embetsmännens (inom juridiska och presterliga klasserna), bildat sig, och antingen blifvit sucessift upptagen i bördsaristokratien eller ock af densamma tolererad. Carl XI sökte visserligen främst den mekaniska dugligheten, men dels fanns ännu en rest af den lärda, dels var denne kung hvad man nu för tiden skulle kalla nyhetsmakare, och reformer skapas ej lika enväldigt som uniformer. Carl XII värderade Lewenhaupts lärdom, som en kuriositet, och inskränkte sjelfva krigsvetenskapen till konsten att hugga in med värjan. Under frihetstiden samlades åter spillrorna af den grundlighet, som qvarfanns efter Carl XT:s tid och att embetsmannalärdomen under denna, så ensisidigt framställda tid gick framåt, är ändtligen en rättvisa som man ej velat förneka henne. Gustaf III var åter en reformator, men märk väl i hvad syftning och på hvad sätt? Han syftade till callenastyrandet, och hvarpå grundade han framgången af sina revolutionära planer? På sin egen personlighet; på sin talareförmåga å thronen och sin umgängesförmåga i sallongen. Dermed var ock typen för den embetsmannaduglighet han egentligen värderade gifven: blindt deyouement för konungens person, och ett poleradt yttre; embetsmannadugligheten blef identisk med hofmannadugligheten. Detta Gustaf III:s sätt att mäta embetsmannadugligheten modifierades dock ansenligt af vissa omständigheter. En af dessa var hans ställning såsom revolte mot frihetstiden, en annan hans ambition och önskan att för folket göra allt hvad utan uppoffring af athronens glans kunde verkställas. Det förra nödgade honom att vara på vakt mot en reaktion, samt att, der adelns vedervilja för det blinda devoumentet ej stod att öfvervinna, fly till den ofrälse skickligheten; och båda omständigheterna i förening tvingade honom att ej stöta frihetstidens embetsmannaskicklighet för hufvudet. Ett vackrare motiv var konungens kärlek för den sköna litteraturen. Denna, så nära beslägtad med frisinnighet och filosofi, influerade betydligt på hans val af sin omgifning och födde tankan att upphöja lärdomen till bördens företrä den, alldeles tvertemot vår tid, som kommit på det infallet att höja börden till lärdomens företräden. Gustaf III alltså gaf väl en dödsknäck åt embetsmannadugligheten, genom principen att sätta hofmannaskickligheten främst på meritlistan; men han modifierade för det mesta denna princip i utöfningen, och deraf tillflöt landet den fördel att en mängd duglige embetsmän, befordrades, som bildade, åtminstone några andra. — Det finnes dock en ursäkt för den ytlighet som i allmänhet utmärkte Gustaf III:s tid, och denna förbises af många. Under Gustaf III inträffade här i landet rifningen af den gamla religiösa och skolastiska, bildningen, som inneslöt färre realkunskaper, men mera filosofi än den nyare; men denna nyare bild ning hade ännu knappt hunnit utveckla sig i Frankrike och Tyskland, än mindre i Sverge, der tryckfriheten var inskränkt. Vi hade ej hunnit längre än till Voltaire i den inre och Louis XIV:s tidehvarf i den yttre bildningen. Om man ville förebrå Gustaf III denna försummelse, hvad skulle man då säga om en styrelse, som under 30 års oafbruten fred och sedan det nya utomlands längesen hunnit utveckla sig, ännu här i landet qvarstår vid det gamla. — Hertig Carls förmynderskap och Gustaf IV Adolfs regering visa tydligare än något annat, huru mycket regentens personlighet i enväldisa länder inflnerar nå emhetsmannabildnin