än det förra, skulle bäst visa sig, om man ka-
stade en blick på nämnde atemperatur och
den derunder herskande embetsmannalärdomen.
Så länge adels- och prestaristokratien utgjorde
både styrelse och folk här i landet, rättade sig lär-
domen temligen noggrannt efter behofvet; den som
inom hvarje af dessa aristokratier ville komma högst,
måste äfven bemöda sig om en för ändamålet af-
passad öfverlägsenhet i den tidens kunskaper. Då
konungamakten uppslukade båda och konungen
bestämde arten och graden af den kunskap, som
han fordrade af sin omgifning, var det klart, att
dessa måste rätta sig efter konungens egen åsigt,
hvilken åter bestämdes af många omständigheter.
I förbigående kan anmärkas, hvad väl de flesta hbaf-
va funnit, eller att en enväldig, en callenastyran-
de, kung mest måste fästa sig vid embetsmännens
sakkunskap och mekaniska färdighet. Den allena-
styrande är sjelf tanken, embetsmannen blott in-
strumentet. Gustaf I:s, Carl IX:s och Carl XI:s
val af vissa lärda personer skola om de nogare
beskådas, besanna denna anmärkning. Till den
tidens sakkunskap hörde likväl — och detta har
förf. i Aftonbladet i verkligheten om ej i orden
observerat — mycket, som numera räknas till den
filosofiska, t. ex. religion, kännedomen af den ti-
dens filosofi och dialektik, och dessa egenskaper
måste derföre äfven hos den tidens högre embets-
män afses. Gustaf Adolf var sjelf filosof och be-
höfde dessutom för sina stora värf äfven den filo-
sofiska eller tänkande embetsmannadugligheten; han
sökte den ej heller förgäfves; derom vittnar den
konselj och de många skicklige män, som funnos
vid hans död. Under den korta perioden af re-
publikansk anda, som uppenbarade sig i Christinas
förmyndareregering, erkändes behofvet af verklig
embetsmannalärdom till den grad, att adelsaristo-
kratiens omsorg för sina bördsförvandter stundom
måste vika för detsamma; den dåvarande senaten
var långt ifrån att vara fiende till lärdomen, och
om denna senat kunnat fortfara, skulle ettdera af
två, antingen adeln lagt sig med stort allvar på
studier eller ock, hvad troligare är, en biaristo-
krati, de lärda embetsmännens (inom juridiska och
presterliga klasserna), bildat sig, och antingen blif-
vit sucessift upptagen i bördsaristokratien eller
ock af densamma tolererad. Carl XI sökte visser-
ligen främst den mekaniska dugligheten, men dels
fanns ännu en rest af den lärda, dels var denne
kung hvad man nu för tiden skulle kalla nyhets-
makare, och reformer skapas ej lika enväldigt som
uniformer. Carl XII värderade Lewenhaupts lär-
dom, som en kuriositet, och inskränkte sjelfva
krigsvetenskapen till konsten att hugga in med vär-
jan. Under frihetstiden samlades åter spillrorna af
den grundlighet, som qvarfanns efter Carl XT:s
tid och att embetsmannalärdomen under denna, så
ensisidigt framställda tid gick framåt, är ändtli-
gen en rättvisa som man ej velat förneka henne.
Gustaf III var åter en reformator, men märk väl
i hvad syftning och på hvad sätt? Han syftade till
callenastyrandet, och hvarpå grundade han fram-
gången af sina revolutionära planer? På sin egen
personlighet; på sin talareförmåga å thronen och
sin umgängesförmåga i sallongen. Dermed var
ock typen för den embetsmannaduglighet han e-
gentligen värderade gifven: blindt deyouement för
konungens person, och ett poleradt yttre; embets-
mannadugligheten blef identisk med hofmannadug-
ligheten. Detta Gustaf III:s sätt att mäta embets-
mannadugligheten modifierades dock ansenligt af
vissa omständigheter. En af dessa var hans ställ-
ning såsom revolte mot frihetstiden, en annan
hans ambition och önskan att för folket göra allt
hvad utan uppoffring af athronens glans kunde
verkställas. Det förra nödgade honom att vara på
vakt mot en reaktion, samt att, der adelns veder-
vilja för det blinda devoumentet ej stod att öfver-
vinna, fly till den ofrälse skickligheten; och båda
omständigheterna i förening tvingade honom att
ej stöta frihetstidens embetsmannaskicklighet för
hufvudet. Ett vackrare motiv var konungens kär-
lek för den sköna litteraturen. Denna, så nära
beslägtad med frisinnighet och filosofi, influerade
betydligt på hans val af sin omgifning och födde
tankan att upphöja lärdomen till bördens företrä
den, alldeles tvertemot vår tid, som kommit på
det infallet att höja börden till lärdomens företrä-
den. Gustaf III alltså gaf väl en dödsknäck åt
embetsmannadugligheten, genom principen att sät-
ta hofmannaskickligheten främst på meritlistan;
men han modifierade för det mesta denna princip
i utöfningen, och deraf tillflöt landet den fördel att
en mängd duglige embetsmän, befordrades, som
bildade, åtminstone några andra. — Det finnes
dock en ursäkt för den ytlighet som i allmänhet
utmärkte Gustaf III:s tid, och denna förbises af
många. Under Gustaf III inträffade här i landet
rifningen af den gamla religiösa och skolastiska,
bildningen, som inneslöt färre realkunskaper, men
mera filosofi än den nyare; men denna nyare bild
ning hade ännu knappt hunnit utveckla sig i Frank-
rike och Tyskland, än mindre i Sverge, der tryck-
friheten var inskränkt. Vi hade ej hunnit längre
än till Voltaire i den inre och Louis XIV:s tide-
hvarf i den yttre bildningen. Om man ville före-
brå Gustaf III denna försummelse, hvad skulle
man då säga om en styrelse, som under 30 års
oafbruten fred och sedan det nya utomlands län-
gesen hunnit utveckla sig, ännu här i landet qvar-
står vid det gamla. — Hertig Carls förmynderskap
och Gustaf IV Adolfs regering visa tydligare än
något annat, huru mycket regentens personlighet i
enväldisa länder inflnerar nå emhetsmannabildnin-