den 2 April) uppgilfvas dessa orsaker vara
trenne, nemligen de för-akademiska bildnings-
anstalternas klena beskaffenhet, det akademiska
examensväsendet, och föraktet för lärdom, vål-
ladt just af samma examensväsende. Insända-
ren, som med uppmärksamhet läsit den serie
af artiklar ckom uppfostringsväsendet i Sverigen,
Aftonbladet innehållit, har af dem funnit sig
alltför mycket tillfredsstäld, för att någonsin
önska sig en strid med deras författare, samt
erkänner derföre utan omsvep, att äfven han
är öfvertygad om verkligheten af de tre nyss
anförda orsaker till lärdomens förfall, dem förf.
uppgifvit. Men han är tillika öfvertygad, att
de icke äro de enda, och hoppas, att denna öf-
vertygelse ej bör bringa honom i tvist med
författaren, hvars tydligen röjda afsigt, att för-
ena öfvertygelserna om det som är och det.
som bör göras, utan att söndra dem i hänse-
ende till orsakerna, synes hafva förmått honom
att undvika hvarje obehaglig sanning, så vidt
dess föremål ej lagt sig tvers ölver förf:s väg.
Det gifves likväl, efter ins:s öfvertygelse, en
sådan sanning, eller en fjerde orsak till lärdo-
mens förfall, hvilken väl för en och annan kan
vara mindre behaglig att höra, men som än-
dock maste påpekas, emedan den är så vä-
sendtligt inverkande, och emedan den till och
med undanrödjer ett vigtigt inkast mot verk-
ligheten af det faktum — lärdomens ock grund-
lighetens förfall — hvars orsaker förf. sökt
utreda.
Detta inkast är, att läraomen och grundlig-
heten icke synas i vårt land ringare nu än
tillförene. Vi hafva i kemien vår Berzelius, i
botaniken vår Fries och Wahlenberg, alla af
europeisk ryktbarhet, och af hvilka den först-
nämnde i sin sak öfverträffat både Bergman
och v. Scheele, och den andre i ordningen i
grundlighet kanske kan mäta sig med v. Linn,
ehuru förändrade tider ej tillåtit honom att
uppnå den sednares rykte; båda vetenskaperne
äga dessutom långt flera idkare i vårt land nu än
tillförne. I matematiken hafva Svenskarne
aldrig serdeles utmärkt sig, men så mycket sy-
nes kunna antagas, att en Celsius, en Nord-
mark ej behöfva blygas för en Svanberg, en
Rudberg, samt att Kjellin, Hill m. fl. fullkorm-
ligt uppväga hvad universiteterne fordom ägde
i andra rummet utmärkt; matematiska kunska-
perna äro dessutom i vår tid mer utbredda,
ehuru man må medgifva, att de högre teorier-
ne ännu för de flesta äro en hemlighet. I
2090logien har Nilsson utvidgat våra anspråk
och inom en afdelning af denna vetenskap hafva
vi tvenne namn, Gyllenhaal och Schönherr,
som öfverallt citeras. Språkkunskapen, så vidt
den alser det historiska vetandet, har icke af-
tagit; om latinet måhända ej är lika utbredt
som förut, har likväl mycket deruti blifvit ut-
arbetadt, och kuuskapen i de lefvande språken
är större än någonsin. Teknologien har blif-
vit upphöjd till en serskild kunskapsgren, re-
presenterad af ett, bland de lärda, välkändt
namn, och insigten deri spridt sig, så mycket
näringstvånget kunnat tillåta Om vi icke i
alla dessa grenar äro au niveau med utlännin-
grn, äro vi det likväl med vår forntid. . Hvar
är det då som bristen på grundlighet egentli-
gen röjer sig? Inom embetsmannakorpsen, sä-
ger förf., och deremot har ins, intet att in-
vända. Frågan är blott, om de för-akademiska
bildsingsanstalternas klena beskaffenhet, exa-
mensväsendet och föraktet för lärdom äro de
enda, de primitiva orsakerna till denna brist.
Detta betviflar ins. och är tvertom färdig att
uppgifva en fjerde orsak, den han ställer i
främsta rummet.
Det torde medgifvas, att inom marknaden
för de moraliska förnödenheterna gäller, lika
som för de materiella, den regeln, att en varas
produktion och tillförsel rätta sig efter afsätt-
ningen: är grundlig embetsmannalärdom starkt
ef:erfrågad, så förvärfvas och erbjuder den sig
äfven.
Men hvem är då den store afnämaren af