språket — förhåller det sig alldeles så, som
med det hantutverksmässiga i milarens, bild-
huggarens och tonkonstnärens färdighet att
handtera penseln, mejseln och instrumentet:
i denna färdighet ligger icke konstnärskapet;
men det mest lysande snille kan dock lika
litet umbära henne, som kunskapen i läran om
ljuset, i perspektivet, i anatomien, 1 general-
basen och kontrapunkten. Man kallarkonsten
ett långt och svårt studium: och det är för-
vånande, att diktaren ensam skall anse sig be-
friad derifrån. En tid har varit, då de unga
poeterne just satte en ära uti att behandla
grammatik, logik, metrik på det obarmherti-
gaste. Störst ansåg sig den, som kunde hop-
smida de gröfsta språkhårdheter, de mest
skärande dissonanser, sammansätta de befäng-
daste fraser, ur hvilka endast en kilyftig gåt-
tydare förmådde utleta någon mening, hopfösa
de disparataste ord till antitetiska sammansätt-
ningar, undanrödja eller åtminstone dölja all
logisk enhet i tankegången, böja orden efter
gamla mönster eiler efter inga, kasta dem sjells-
våldigt om hvarandra, missbruka deras antagna
betydelser o. m. d. Det får mera tillskrifvas
tiden och dess befängda riktning, än Törnros-
författaren, att äfven han offrade på denna för-
bistrings altare. Hans Ramido Marinesco är ett
lysande exempel på en dylik afgudatjenst. Det
är först efter att hafva glömt språkets rådbråk-
ning i detta stycke, som man ändtligen kan
begynna samla ett totalintryck deraf och finna,
att det innefattar en vacker poetisk tanke, som,
klädd i ett musikaliskt, åtminstone ett korrekt
språk, skulle taga sig förträffligt ut.
oMen — som vi redan nämnt — dessa fel
hos de äldre Törnrosorna äro afnötta i de sed-
nare, åtminstone till största delen. Författaren
har gått in i sig sjelf och vågat begripa, att
han — ögonskenligen en man af vidsträckt
klassisk och modern bildning — icke behöfde
täfla med skrifklådiga pojkar, som med besatt
heter söka ersätta bristen af snille och kun-
skaper. Han har funnit, att hans mångsidiga
snilles skapelser kunna meddelas oss, och med-
delas vida njutbarare, på vanligt menniskospråk,
och att de konventionella formerne icke äro
hinderliga för någon annan än den, som icke
förstår röra sig inom dem. Detta åter har
kanske ingen förstått så väl, som han, emedan
han icke blott kan skapa, utan äfven har den
finaste blick att observera.
Såsom läsaren finner, kan detta icke på nå-
got vis föreställa en recension af Törnros-böc-
kerna, på sin höjd en öfversigt, eller kanske
snarare en utsigt öfver deras författares konst-
närskap i allmänhet. Möjligen, om tillfället
medgifver, komma vi en gång att anställa nå
gra speciella betraktelser öfver de serskilda
stycken, som . innehållas i de sist utkomna
häftena.