SM VV OD ) OR MM
af händelserna, samhälls-ställningen, bildningen
frambragta man-för-sig, som alltid framträder,
så länge menniskorna måste kämpa med sam-
hällslefnadens dödsfiende: långa afstånd. Dessa
afstånd kunna icke alltid mätas med mil; de
finnas lika väl på andans gebit, som på jurden.
Härmed må nu förhålla sig buru som helst;
närmare utredning af detta ämne skulle leda
oss för mycket på sidan och blifva för vidlyf-
tig. Hvad vi dagligen se, är detta handlösa
bortslöddrande af oprägladt guld; och nästan
de ende, som göra sig mödan att prägla och
putsa, äro de, som icke hafva annat än oäkta
eller åtminstone underhaltig metall. Tider hafva
funnits, då äfven slurfvet, formlösheten, skråf-
ligheten voro mode, och uselheten trodde sig
spela medelmåtta, medelmåttan storhet, blott
genom att härma besynnerligheterna och vårds-
lösheten, som den sanna talenten af ovårdighet
tillät sig. Och det är underligt, att icke ens
då öfverlägsenheten vaknade till besinning och
såg den enda väg, hon hade till att gå, för att
mellan sig och medelmåttan uppresa den mur,
som denna icke ens vågade låtsa öfverstiga:
fulländningen, poluren. Det är nemligen en-
dast det vandaste öga, som urskiljer den äkta
och oäkta metallen, så länge båda äro skråfliga,
opolerade; vida mindre konstförstånd fordras,
sedan de ej äro det. Det berättas ju, att en
svärdsklinga icke kan pröfvas förr, än hon är
polerad.
Många, i synnerhet unga, entusiastiska för-
sökare hafva inbillat sig, att en hop af det
äkta snillet skulle bortnötas genom formernas
tvång; att grammatik, metrik, det yttre af poe-
tiken, konventionella reglor, ja reglor i allmän-
het, blott äro handtverksa-påfund, band, som
qväfva snillet eller åtminstoee klippa dess vin-
gar. Men det vore besynnerligt, om detta skulle
vara förhållandet med den enda konsten poe-
siten, då det icke så är med alla de öfriga.
Har det fallit någon in, att Haydn, Mozart,
Beethoven skulle förlorat något af sitt snilles
flygt derföre, att de måste lära sig att gripa
rena toner på instrumentet, hålla takt, studera
kontrapunkten? eller Sergel, Canova, Raphaöl
derföre, att de måste icke blott studera ana-
tomi och perspektif, utan ock lära sig polera
stenytor, blanda färger, spaktla väf?
Den store mästaren äger bryta nya vägar;
men han må icke inbilla sig, att han får rita
ut i det onaturliga, i det för den enkla käns-
lan stötande. Han kan gruppera sina bilder
på ett nytt genialiskt sätt, han kan genom tein-
ter ge ett nytt, eget skaplynne åt sina taflor;
han kan framställa nya, osedda sidor af natu-
ren och menniskap; han han förvåna genom
djerfheten af förr aldrig framhafda situationer.
Men han kan och får icke försynda sig mot
t. ex. anatomiens eller perspektivens läror.
Naturen är så rik, och fantasien har inom hen-
nes gränser ett sådant spelrum, att strid med
henne just utmärker fattigdom, oförmåga att
uppfatta henne. Arabesker och karrikaturer
kunna äfven af snillet hängas, såsom lösa lek-
verk, utanpå konstverken; men skall arabesken
eller karrikaturen utgöra väsendet, hufvudtan-
ken, då äro taflorna ej längre konstverk. Orätt
gör den konstnär, som inkastar dem, der de
äro i strid med konstverkets hufvudtanke och
möjligen utbreda en bizarr dager öfver hvad som
var ämnadt till djupt allvar. Det finnes en
sats, som är lika sann som gammal: det sub-
lima står på gränsen af det löjliga. Denna gräns
är naturens, eller rättare natursanningens gräns
— gränsen för möjligheten af illusion.
Poesien har väl friare händer än de bildande
konsterna; men äfven för henne finnes dock en
natursanningens gräns, som hon icke ostraffadt
TJ öfverträder, och som hon aldrig behöfver öfver-
träda, då hon har naturens och menniskosjälens
hela outtömliga rikedom för sig. T. ex. hvad
behöfver Törnrosförfattaren att i sin Signora Luna,
Ider en sådan rikedom af sant menskliga käns-
lor och sant poetiska situationer finnas, tillgripa
I den naturvidrigheten att låta en menniska i lång
tid ligga i ett grifthvalf och tro sig vara död,
llåta uppväcka sig emellanåt, besvara frågor om
sitt eget dödssätt, äta och dricka, och så lägga
sig ned i sarkofagen och åter tro sig vara död?
Kan en tänkande man — och som sådan i hög
I grad har Förf. i mång ting visat sig — vänta
någon annan effekt häraf än löje? I kraft af
I noesiens stora latitud stod det honom fritt att