publiken, var han ett barn af den mystiska,
trånande, ölostbleka skola, som icke dugde till
mera än att emancipera oss från en äldre, helt
och hållet formell. Men han hade en djupare
natur, som snart vämjdes vid månskensåsigter-
na, vid tyskeriet. Han slog sig då på en motsatt
kraft-åsigt (och gick lika långt i den, ty me-
delmåtta tyckes icke vara förenlig med hans
känsla af förmåga. Huru ur dessa fantastiska
läror och öden, slitande och stridande mot
hvarandra, såsom Odin och Madonnan, kunde
uppstå något annat än pur galenskap, förklaras
endast ur mannens gedigna pund. Eho som
sett de hvardagliga, medelmåttiga bekännarne
af fosforismen och gothicismen, med deras
dunkla, vilda, obäkliga, ohandterliga tråna-
der och bärserkerier, skall dubbelt beun-
dra, ja förvånas öfver denne författares bild-
ningsgång, och att han icke blott (negatift) af-
skuddat sig det grumliga slagget, utan ock
(positift) gjort sig så innerligt bekant och hem-
mastadd med det verkliga lifvet, det konven-
tionella lifvet, det sällskapliga lifvet och alla dess
aldra finaste nuancer, dess vanligen ohärmliga
egenheter, som annars icke gerna studeras utan
på bekostnad af den artistiska renheten och
sjelfständigheten, emedan de äro motsatsen mot
inbillning.
Imedlertid har Törnros-författaren löst det
svåra problemet. Den förfinade sammanlefna-
dens egenheter och äflande beherskar och åter-
ger han, då han vill, lika egentligt och träf-
fande som de franska författarne af la haute
comedie eller conte moral. Araminta May
skulle man tro vara af Marmontel och Go-
dolphin af Beaumarchais, alltid likväl med un-
dantag af den förres kalla sirlighet och den
sednares beräknade lättsinninghet.
Äfven dessa cdjolis riens, dessa qvieha ut-
vecklingar af en enda tanke, en enda situation,
en enda epigrammatisk id, som så få förfat-
tare, utom fransmännen, förstått skapa, och
som tyckas så himmelsvidt skilda från Törn-
ros-författarens djupa, tragiska natur, har han
imedlertid behandlat med grace, med lätthet.
I Friherrinnan har han uppenbarat rikedomen
af sin talang, ehuru i ett obetydligt, eller rät-
tare inskränkt ämne.
Med ett ord: en så mångsidig förmåga har
väl ingen Svensk författare någonsin förr åda-
galagt. Och hvaraf kan det då komma, att
han ändock icke frambragt någon ting, som
man i allt kan gilla, som ger ett rent total-
intryck, en oblandad konstnjutning? Vi: påmin-
na om, hvad vi redan antydt, eller att denna
fråga vida mindre gäller de sednast utgifna
verken än de äldre, vida mindre de små, lätta
styckena än de större tragiska; men till en
viss grad gäller hon alla.
Det ser ut, som hade författaren sjelf velat
ge oss materialier till svaret, uti sin afhandling
om Svenska fattigdomens betydelse — denna
kolossala sofism, som, lik Rousseaus härfärd
mot vetenskaperna, bländar och applåderas, men
aldrig skall öfvertyga. — Förf. söker der be-
visa (eller rättare öfvertala oss att tro), att
Svenskens verldsställning, det framstående, det
af naturen antydda skaplynnet är att kunna
vara fattig. Svensken arbetar icke för för-
ckofringens skull, såsom mål, hvarföre den ock-
cså går så der, utan för att få något att kunna
I agifva ut. Nu är denna besynnerliga motsats
FF SEP NÖEeÄjp rR RU
laej lätt att förena. Det synes konseqventare
I coch är i samma förhållande lättare att, som
I en flitig och lugn tysk, jude eller ryss, samla,
eför att behålla, och endast gifva ut det ound-
avikliga, eller att, som fransosen och engels-
cmannen, samla för att njuta, ja, så vidt möj-
I eligt, frossa. Men att samla, för att kasta bort,
-Tcoch det rätt ofta utan njulning, utan afsigt,
ledet stöter på en wiss orimlighet; det är
I asvenskty.!
Detta innehåller mycken sanning, ehuru både
grunden dertill och slutsatserne deraf äro seddda
i falskt ljus. Med andra ord skulle det kunna
uttryckas så: Svensken kan göra guld; men
han vårdar sig icke att låta prägla det till ett
mynt, som är gångbart öfver hela verlden:
och följden är, att endast några få, endast nå-
gra kemister förmå utfinna dess intrinseka
värde. Det är lättja, men det är ännu mera
ett visst liderligt öfvermod, som roar sig med
att bortkasta opräglade skatter. Det är äfven-
tyraren, hemkommen från en främmande verlds-
del, der han hittat klimpar af den ädla me-