hvilka för re!igions skull öfvergifvit sitt fädernesland. De hade i Juli och Augusti förlidet år inskeppat sig i Hamburg på trenne fartyg, och man gjorde sig i kolonien stora förhoppningar, att dessa arbetsamma och redbara menniskor skulle komma att utgöra en dyrbar tillökning i befolkningen. Priset på jord i kolonien har på den sednaste tiden ofantligt stigit, i synnerhet i staden Adelaide och trakten deromkring. Ett tunnland jord i staden har blifvit betald med 4000 L. Sterling, och kostade för ett år sedan icke mer än 20 å 30 L.; och ett stycke jord i trakten, som för 2 år sedan kostat 80 L, hade blifvit inköpt för 4420 L. af en association af arbetare, bvilka ämnade derpå bygga hus för att bespara sig de dryga hyrorna i staden. Dessa och dylika underrättelser hafva här framkallat mångfalldiga spekulationer; ett bolag har t. ex. bildat sig, som ämnar anlägga en ny stad i närheten af Adelaide; dess kapital är 12,000 L., hvaraf 9000 komma att användas till uppköp af, 9000 tunnland jord och 3000 till bi-utgifter. Den som i London inbetalar till bolaget 4000 L., får rättighet att, i hvilken trakt af kolonien han behagar, låta uppmäta en landsträcka af 15,000 tunnland, och deraf utvälja åt sig 4000. Sannolikt blir lokalen för den nya staden vid stranden af Murrayfloden, der den bästa jord finnes, och dit nödvändigt hela handeln med flodgebitet, hvilket sträcker sig 4000 engelska mil i längden, måste draga sig. Det förefaller vid första påseendet helt och hållet fantastiskt, att några spekulanter i Threadneedle-street eller Marklane besluta, att anlägga en stad hos antipoderne, i ett land af 300,000 engelska qvadratmils vidd och med en befolkning af blott 6000 personer, och der handarbetet är så dyrt, att en simpel murare förtjenar 3å4 L. Sterl. i veckan, samt der det kostar mindre att förskrifva ris från Batavia och spanmål från Bengalen, än att sjelf odla dem, åtminstone så länge, till dess befolkningen vunnit den tillväxt, att arbetslönerne fallit till en tiondedel af hvad de nu utgöra. Men landet har i sina rika och omätliga betesmarker ett element till rikedom, som vida öfverväger dessa olägenheter. Nya Sydwales och Vandiemensland hafva under lika förbållanden med den skilnad att förbrytarnes arbete fås för godt pris, men är dåligt) grundat sitt välstånd på fårskötsel, och hela verlden känner med hvad framgång. Nya Sydwales exporterade år 1824 blott 2,755 centner ull, år 1834 deremot 22,258 centner, och 1837 öfver 46,000. Nyssnämnde koloni äger för närvarande emellan fyra och fem millioner får, och profiten på det kapital, som användes I denna näringsgren, uppskattas der till 50 å 70 procent om året, utom i de fall, då brist på nära liggande betesmarker nödsakar fårägarne att låta drifva sina hjordar så långt i det inre af landet, att transporten faller sig alltför dyr. Men nu står Sydaustralien, enligt alla intyg, så vidt landet ännu blifvit berest, vida framom de äldre australiska kolonierna, i afseende på jordmånens godhet, vatten, och rikedom på betesmarker. Deruti öfverensstämma alla bref från emigranter, och om man skulle misstro deras vittnesbörd, så bekräftas det på ett sätt, som icke kan vederläggas, genom den mängd af invandrare, hvilka ditströmma från de andra australiska kolonierna; sy dessa känna beskaffenheten af Australiens jord, förstå således att bättre bedöma landet, än de engelska Emigranterne, och skulle icke öfvergifva sina gamla anläggningar och med sina hjordar draga till Sydaustralien, om de ej der funno större fördelar.a dn —