VIA VM VVISYV MD MM 0 es arbeta och äflas med dem, för att få uåsot vackert ur dem. Vårdslöst, nästan hånullt, roade han sig att med ett kol tekna konurer, djerfva, besatta, skråfliga vid första påseende, men vid ett längre betraktande så san1a, så rena, så kraftiga, att den arbetsammaste seuremålares mest fulländade taflor voro bleka ch matta utkast jemnförda med dem. ) Och genremålare var denne Törnrosmålare visserligen; han var mästare i alla genrer. Det uftigaste, lättast doftande joller stod honom till buds, då han ville drömma en Shakspearisk midsommarnattsdröm. Hans komiska förmåga var vida uppöfver allt, hvad Sverige sett; ja, ifven på andra språk har ej ofta blifvit teknad en sådan komisk tafla, som t. ex. Grefvens samtal med sin son Jakob i Colombine, eller slagsmålet vid Skällnora qgvarn, eller företalet till Godolphin. Allmogens sätt att tänka, känna och uttrycka sig äro honom lika familjera, som den fina verldens ton och idctekrets. Många hafva sökt måla vårt bondfolk; men de hafva stadnat dervid, att en bonde är en bonde, den ene på samma sätt som den andre; den förste som individualiserat bönder, är Törnrosförfattaren. Andraj hafva än målat deras lidande, än gjort dem till personager i idyller; ingen — med undantag af Jon Bondeson, hvars aNybyggarex dock mera är en blodig, men sann klagoskrift, än ett konstverk — har före Törnrosförfattaren ställt sig midt ibland vårt landtfolk och framträdt på scenen med dem, såsom nuancerade karakterer, mägtiga att ingilva lika högt tragiskt eller komiskt interesse, som några ur det s. k. högre lifvet tagna handlande personer. Det vidlåder dem ingen annan låghet än karakterens, ingen annan löjughet, än hvad som skulle i en annan sfer vara löjligt hos ett lika organiseradt menniskobarnp. Man ) Dessa yttranden om bizarrerf,a abesattheta m. m. må icke misstydas. Rec. ogillar visst icke en författares bemödande (minst om det är lyckadt) att lämpa språk efter person, efter ämne. Detta är ett nytt behag, en ny kraft uti individualiseringen. Men det är ändock ett språk, hvaremot vissa författares egenheter i språket bestå deruti, att de göra ett språk, som ingen menniska — begagnat, vore orätt sagdt, ty den, som skapar en karakter, kan äfven skapa ett språk, blott han gör det konseqvent, men — som ingen menniska kan begagna. Inom deautagna gränserna finnes stor latitud; men utom dem försöker man sig icke ostraffadt, om ej genom att trefva sig fram och likasom på försök framkasta en nyhet här, en nyhet der, afvaktande utslaget af ett föregående steg, innan man försöker det nästa, och öfvertygad, att ena foten står fast, innan man vågar lyfta den andra. Att på en gång försöka ett alldeles nyll språk är för mycket. Fråga är naturiigtvis icke om nya ord, ty sådana utkastas au hazard, såsom frön, utan att påräkna, det hvart tusende skall gro; och det hela bärjar sig ändock. Nya betydelser på gamla ord äro redan vanskligare, emedan läsaren så lätt misstager sig, i fall icke analogien, som skall förklara meningen, ligger någorlunda klar för sipnet. En agronom skall förr inbilla oss, att kan kan frambringa en alldeles ny sädessort, än att han kan förvandla hafra i råg. Men hvad som är ändock svårare, är att införa en ny grammatik, eit nytt ordens flexionssätt, en ny konstruktion, ett nytt system för e tymologi och syatax. Småniyjom bortnötas i ett språk vissa gamla flexioner och sammansättniogear, och nya insmyga sig; men knappast initiativet, än mindre afgörandet, och det i mussa, kan tillkomma cn författare. Menniskolynnet är sådant, att vi ofta häldre släppa innehållet än formen. Våra provinsdialekter äro åtskilda genom egna ord, gezom olika betydelser på ord, genom deras olika deklination och konjugation, genom olika uttal af vissa bokstäfver; men i den grammatikaliska safsen, i syntaxen, i regirden, i ordens ordning, i tankegångens mekanik, om man så får säga, äro de nästan utan undantag lika hvarandra. Och det är i detta, som vissa af Törnrosförfattarens äldre skrifter (de nyare undantagas, så som nämndt är) visa sin separatism, sin besynnerlighet. Det är icke olika karakterers olika sätt att uttrycka sig, det är alla karakteres sätt att uttrycka sig så, som ingen svensk någonsin försöker aställa sina ord (för att bruka en expressif fras), detta är det som gifvit anledning till anmärkningarna om aspråkrådbråkninga ete. För att anföra prof skulle man icke behöfra leta: man kunde aftrycka t. ex. hela Ramido Marinesco. Om ursäkten för detta styckes egenheter skulle ligga i härmning af Spanska författare i ec Spanskt ämne, så gäller den dock icke. Törs och främst är Ramido skrifven för Svenskar och för det andra är t. ex. Calderons språk ickt detsamma för Spanjorer som Ramidos är föl Svenskar. Och om det än skulle så vara, se Y icke något skäl, hvarföre just den egenskaper skulle härmas. Imitation i det wttre förråde