VIA VM VVISYV MD MM 0
es arbeta och äflas med dem, för att få uå-
sot vackert ur dem. Vårdslöst, nästan hån-
ullt, roade han sig att med ett kol tekna kon-
urer, djerfva, besatta, skråfliga vid första på-
seende, men vid ett längre betraktande så san-
1a, så rena, så kraftiga, att den arbetsammaste
seuremålares mest fulländade taflor voro bleka
ch matta utkast jemnförda med dem. )
Och genremålare var denne Törnrosmålare
visserligen; han var mästare i alla genrer. Det
uftigaste, lättast doftande joller stod honom till
buds, då han ville drömma en Shakspearisk
midsommarnattsdröm. Hans komiska förmåga
var vida uppöfver allt, hvad Sverige sett; ja,
ifven på andra språk har ej ofta blifvit teknad
en sådan komisk tafla, som t. ex. Grefvens sam-
tal med sin son Jakob i Colombine, eller slags-
målet vid Skällnora qgvarn, eller företalet till
Godolphin. Allmogens sätt att tänka, känna
och uttrycka sig äro honom lika familjera, som
den fina verldens ton och idctekrets. Många
hafva sökt måla vårt bondfolk; men de hafva
stadnat dervid, att en bonde är en bonde, den
ene på samma sätt som den andre; den förste
som individualiserat bönder, är Törnrosförfat-
taren. Andraj hafva än målat deras lidande, än
gjort dem till personager i idyller; ingen —
med undantag af Jon Bondeson, hvars aNybyg-
garex dock mera är en blodig, men sann kla-
goskrift, än ett konstverk — har före Törn-
rosförfattaren ställt sig midt ibland vårt landt-
folk och framträdt på scenen med dem, såsom
nuancerade karakterer, mägtiga att ingilva lika
högt tragiskt eller komiskt interesse, som nå-
gra ur det s. k. högre lifvet tagna handlande
personer. Det vidlåder dem ingen annan låg-
het än karakterens, ingen annan löjughet, än
hvad som skulle i en annan sfer vara löjligt
hos ett lika organiseradt menniskobarnp. Man
) Dessa yttranden om bizarrerf,a abesattheta m.
m. må icke misstydas. Rec. ogillar visst icke
en författares bemödande (minst om det är lyc-
kadt) att lämpa språk efter person, efter ämne.
Detta är ett nytt behag, en ny kraft uti indivi-
dualiseringen. Men det är ändock ett språk,
hvaremot vissa författares egenheter i språket
bestå deruti, att de göra ett språk, som ingen
menniska — begagnat, vore orätt sagdt, ty den,
som skapar en karakter, kan äfven skapa ett
språk, blott han gör det konseqvent, men — som
ingen menniska kan begagna. Inom deautagna
gränserna finnes stor latitud; men utom dem för-
söker man sig icke ostraffadt, om ej genom att
trefva sig fram och likasom på försök framkasta
en nyhet här, en nyhet der, afvaktande utslaget
af ett föregående steg, innan man försöker det
nästa, och öfvertygad, att ena foten står fast,
innan man vågar lyfta den andra. Att på en
gång försöka ett alldeles nyll språk är för myc-
ket. Fråga är naturiigtvis icke om nya ord, ty
sådana utkastas au hazard, såsom frön, utan att
påräkna, det hvart tusende skall gro; och det he-
la bärjar sig ändock. Nya betydelser på gamla
ord äro redan vanskligare, emedan läsaren så
lätt misstager sig, i fall icke analogien, som skall
förklara meningen, ligger någorlunda klar för
sipnet. En agronom skall förr inbilla oss, att
kan kan frambringa en alldeles ny sädessort,
än att han kan förvandla hafra i råg.
Men hvad som är ändock svårare, är att in-
föra en ny grammatik, eit nytt ordens flexions-
sätt, en ny konstruktion, ett nytt system för e
tymologi och syatax. Småniyjom bortnötas i
ett språk vissa gamla flexioner och sammansätt-
niogear, och nya insmyga sig; men knappast ini-
tiativet, än mindre afgörandet, och det i mus-
sa, kan tillkomma cn författare. Menniskolyn-
net är sådant, att vi ofta häldre släppa innehål-
let än formen. Våra provinsdialekter äro åtskil-
da genom egna ord, gezom olika betydelser på
ord, genom deras olika deklination och konjuga-
tion, genom olika uttal af vissa bokstäfver; men
i den grammatikaliska safsen, i syntaxen, i re-
girden, i ordens ordning, i tankegångens meka-
nik, om man så får säga, äro de nästan utan
undantag lika hvarandra. Och det är i detta,
som vissa af Törnrosförfattarens äldre skrifter
(de nyare undantagas, så som nämndt är) visa
sin separatism, sin besynnerlighet. Det är icke
olika karakterers olika sätt att uttrycka sig, det
är alla karakteres sätt att uttrycka sig så, som
ingen svensk någonsin försöker aställa sina ord
(för att bruka en expressif fras), detta är det
som gifvit anledning till anmärkningarna om
aspråkrådbråkninga ete. För att anföra prof
skulle man icke behöfra leta: man kunde aftryc-
ka t. ex. hela Ramido Marinesco.
Om ursäkten för detta styckes egenheter skul-
le ligga i härmning af Spanska författare i ec
Spanskt ämne, så gäller den dock icke. Törs
och främst är Ramido skrifven för Svenskar
och för det andra är t. ex. Calderons språk ickt
detsamma för Spanjorer som Ramidos är föl
Svenskar. Och om det än skulle så vara, se Y
icke något skäl, hvarföre just den egenskaper
skulle härmas. Imitation i det wttre förråde