LITTERATUR
TÖRNROSENS BOK.
Under denna gemensamma titel bafva tid ef-
ter annan utkommit åtskilliga smärre arbeten i
burden och obunden stil, i form af noveller,
dramatiserade berättelser, bref, poesier. Förf.
häraf erkänner, att han i början icke fästade
uppmärksamhet dervid; ty sådana der fantasti-
ska, intet sägande titlar på böcker hafva alltid !y
förefallit honom misstänkta. Redan Tusen och)
en Natt,e aLe livre des cent et un etc. före-t
komma något fada, ehuru i dem finnes åtminstone
något förhållande till arbetets uppkomst, om
än icke till dess innehåll; men de, som hafva
intet sådant, väcka löje, i stället för intresse,
såsom aNordlanda Lejonsens rytande,c aDes
Kaahen Wunderhorn,c Nordmansbarpana och
hundrade dylika. Till dessa tycktes Törnro-
sens bok böra; och en längre erfarenhet af den
besynnerliga firmans soliditet fordrades, för att
ge henne kredit hos allmänheten. Numera är
dock denna stadgad, och med rätta; men att
dess besynnerliga namn icke bidragit dertill,
tvertom rmotverkat, detta är temligen säkert.
Det är alltid med en sorglig känsla man slu-
tar läsningen af något arbete af denne författa-
re. Huru kommer det sig, så frågar man, att
en nation, inom hvilken fiunas sådana anlag,
en så fullkomligt äkta genialitet, ändock skall
vara dömd att äga så få verkliga, större, äfven
till formen fulländade litterära konstverk? För-
fattaren till Törnrosens bok besitter omisskän-
neligen en förmåga af hög rang; en inbillning,
än våldsamt skakande, än lekande ljuf; en nä-
stan underbar magt öfver språket; den mest
genomträngande blick in i menniskohjertats dol-
daste vrår; nästan Shakspeares och Bellmans konst
att draga guld ur hvad som för vanliga menniskors
ögon ser ut som sopor och orenlighet. Men med
allt detta har han icke producerat annat än små,
ofta bizarra och för den yttre omklädnadens skull
nästan onjutbara croquier, men aldrig ett större,
helt, jewmnbållet, planenligt konstycke.) Han
bar, med ett ord, nästan aldrig gjort sig mö-
don att tukta silt snilles alltför luxurianta
vext. Han bör vara upphöjd öfver medelmåt-
Aga -—-— DA — mn mm r
-— mm — AM AR -
-
mm me
EA MA Ks ma AA AA
) Då Rec. talat om producerandet af något stort
helt, åhar hanvisst icke menat, att det stora lig-
ger i vidden; ett i detta afseende eller extensift
stort konststycke kan vara intensift litet, och
tvärtom. Skällnora qvarn — Kapellet — Paiat-
set — Araminta May äro korta stycken; men de
utgöra ett afrundadt it, de uttala fullständigt
en grundtanke, (eller kanske rättare en grund-
känsla , och derföre äro de stora,jnemligen jemnt
så stora som denna grundtanke fordrade dem.
De hade visst kunnal vara extansift större, eme-
dan i den genren ingen gräns finnes för episo-
der och nya situationer; detta hade icke skadat
dem, men oekså troligen icke gjort dem; till
slörre yerk.
Men det är just i genren, som anmärkningen
har sin grund. Rec. bade af denne författare
hoppats något annat än noveller. Orsaken, hvar-
före han bäst lyckats i dem, är kanske den, att
de icke äro bundne af så många konventionella
former, som vissa andra skaldeslag. Men det är
blott medelmåttan, som behöfver skygga för for-
merna och plågas af dem; det sanna snillet be-
handlar dem lätt. T. ex, hvarföre har Törnros-
författaren icke gifvit oss en verklig, uppförbar
Tragedi? Han ensam af svenska författare har
kunnat det; och dock har han icke gjort det, e-
medan han egensinnigt föraktat att böja sin
hals under formernas ok, ingalunda emedan han
icke kunnat det; en ringa möda hade det varit
för en, som så väl Aan, hvad han vill. Icke
skulle de sanna skönheterne t. ex. i Signora Lu-
na hafva lidit, om en hop saker, som stöta våra
invanda begrepp om det passande, blifvit skilda
derifrån. Ingen sann tragisk konstnjutning hade
gått förlorad, om stycket icke just enkom börjat
med en scene, som ovilkorligt från theatren må-
ste väcka skratt. Detta är alltid en dålig in-
ledning till ett sorgespel. Och hvilken konst ha-
de det varit att sätta dialogen på något mera
theatralisk fot? att borttaga några få anstötlig-
beter? att skapa det hela till ett efter våra be-
grepp mera passadt helt? Icke den ringaste af
sanna sköpheter bade behöft förstöras. Dessa bi-
zarra anfall midt i ett alfvarligt behandlande af
det sköna förhålla sig till detta på samma sätt,
som en Paganinis, en Bulls konster på fiol för-
Källa sig till en Viottis, en Potts mästarmessiga
spel.
Hvad är novellen annat än en detacherad sce
ne ur menniskolifvets drama? Den, som kan ge
så herrliga scener, hyarföre vill den icke ge oss
ett helt drama? hvarföre icke utarbeta ett stör-
re stycke, som tillåter utveckling af karakterer
på flera sidor, mera omväxling i situationer?
En viss otåligbet synes utgöra hufvuddraget i
TzeneacförfattarenNn8s SNille:e kannentrerings och be-