LITTERATUR TÖRNROSENS BOK. Under denna gemensamma titel bafva tid efter annan utkommit åtskilliga smärre arbeten i burden och obunden stil, i form af noveller, dramatiserade berättelser, bref, poesier. Förf. häraf erkänner, att han i början icke fästade uppmärksamhet dervid; ty sådana der fantastiska, intet sägande titlar på böcker hafva alltid !y förefallit honom misstänkta. Redan Tusen och) en Natt,e aLe livre des cent et un etc. före-t komma något fada, ehuru i dem finnes åtminstone något förhållande till arbetets uppkomst, om än icke till dess innehåll; men de, som hafva intet sådant, väcka löje, i stället för intresse, såsom aNordlanda Lejonsens rytande,c aDes Kaahen Wunderhorn,c Nordmansbarpana och hundrade dylika. Till dessa tycktes Törnrosens bok böra; och en längre erfarenhet af den besynnerliga firmans soliditet fordrades, för att ge henne kredit hos allmänheten. Numera är dock denna stadgad, och med rätta; men att dess besynnerliga namn icke bidragit dertill, tvertom rmotverkat, detta är temligen säkert. Det är alltid med en sorglig känsla man slutar läsningen af något arbete af denne författare. Huru kommer det sig, så frågar man, att en nation, inom hvilken fiunas sådana anlag, en så fullkomligt äkta genialitet, ändock skall vara dömd att äga så få verkliga, större, äfven till formen fulländade litterära konstverk? Författaren till Törnrosens bok besitter omisskänneligen en förmåga af hög rang; en inbillning, än våldsamt skakande, än lekande ljuf; en nästan underbar magt öfver språket; den mest genomträngande blick in i menniskohjertats doldaste vrår; nästan Shakspeares och Bellmans konst att draga guld ur hvad som för vanliga menniskors ögon ser ut som sopor och orenlighet. Men med allt detta har han icke producerat annat än små, ofta bizarra och för den yttre omklädnadens skull nästan onjutbara croquier, men aldrig ett större, helt, jewmnbållet, planenligt konstycke.) Han bar, med ett ord, nästan aldrig gjort sig mödon att tukta silt snilles alltför luxurianta vext. Han bör vara upphöjd öfver medelmåtAga -—-— DA — mn mm r -— mm — AM AR mm me EA MA Ks ma AA AA ) Då Rec. talat om producerandet af något stort helt, åhar hanvisst icke menat, att det stora ligger i vidden; ett i detta afseende eller extensift stort konststycke kan vara intensift litet, och tvärtom. Skällnora qvarn — Kapellet — Paiatset — Araminta May äro korta stycken; men de utgöra ett afrundadt it, de uttala fullständigt en grundtanke, (eller kanske rättare en grundkänsla , och derföre äro de stora,jnemligen jemnt så stora som denna grundtanke fordrade dem. De hade visst kunnal vara extansift större, emedan i den genren ingen gräns finnes för episoder och nya situationer; detta hade icke skadat dem, men oekså troligen icke gjort dem; till slörre yerk. Men det är just i genren, som anmärkningen har sin grund. Rec. bade af denne författare hoppats något annat än noveller. Orsaken, hvarföre han bäst lyckats i dem, är kanske den, att de icke äro bundne af så många konventionella former, som vissa andra skaldeslag. Men det är blott medelmåttan, som behöfver skygga för formerna och plågas af dem; det sanna snillet behandlar dem lätt. T. ex, hvarföre har Törnrosförfattaren icke gifvit oss en verklig, uppförbar Tragedi? Han ensam af svenska författare har kunnat det; och dock har han icke gjort det, emedan han egensinnigt föraktat att böja sin hals under formernas ok, ingalunda emedan han icke kunnat det; en ringa möda hade det varit för en, som så väl Aan, hvad han vill. Icke skulle de sanna skönheterne t. ex. i Signora Luna hafva lidit, om en hop saker, som stöta våra invanda begrepp om det passande, blifvit skilda derifrån. Ingen sann tragisk konstnjutning hade gått förlorad, om stycket icke just enkom börjat med en scene, som ovilkorligt från theatren måste väcka skratt. Detta är alltid en dålig inledning till ett sorgespel. Och hvilken konst hade det varit att sätta dialogen på något mera theatralisk fot? att borttaga några få anstötligbeter? att skapa det hela till ett efter våra begrepp mera passadt helt? Icke den ringaste af sanna sköpheter bade behöft förstöras. Dessa bizarra anfall midt i ett alfvarligt behandlande af det sköna förhålla sig till detta på samma sätt, som en Paganinis, en Bulls konster på fiol förKälla sig till en Viottis, en Potts mästarmessiga spel. Hvad är novellen annat än en detacherad sce ne ur menniskolifvets drama? Den, som kan ge så herrliga scener, hyarföre vill den icke ge oss ett helt drama? hvarföre icke utarbeta ett större stycke, som tillåter utveckling af karakterer på flera sidor, mera omväxling i situationer? En viss otåligbet synes utgöra hufvuddraget i TzeneacförfattarenNn8s SNille:e kannentrerings och be