faldiga kombinationer hafva.j troligt nog, redan kommit visst folk att ångra, det de icke bättre, — låt vara att det också kostat eftergiften af den lilla modifikationen i Spanska frågan och af Barrots presidentskap, — vårdat den skapeise, som ett ögonblick var så nära sin fulländning. Det har nogsamt visat sig, hu. usom bildandet af en minister dag från dag, blifvit ett allt svårare problem, sådan man önskar sig den. Den i geometrisk progression sig ökande förbittringen i sinnena, Daturligen förorsakad genom det sätt, hvarpå den vigtiga saken hela tiden bortåt bedrifvits, lemnar härpå en lätt förklaring. Man börjar äfven band de mera dåyouerade något litet draga sig för den vådliga äran att inför en kammare, sammansatt af för makten så föga gynnsamma elementer, som den närvarande, stiga fram och kläda skott för majestätet. Och man kan ha rätt. ÅA andra sidan blir oppositionens ställning med hvar dag mera skarpt prononcerad, dess fordringar blifva mera afgjorda och positiva, dess karakter mindre handterlig; och man underbandlar icke mer i dag med den, på samma vilkor som i går. Se der någonting, som den coföränderliga tankana måhända icke riktigt noggrannt beräknat på förhand! Ett annat, som samma oföränderliga och djupa tanka kanske glömt att förutse, utvecklar sig under allt detta samtidigt. Hur länge man från samhällets höjder lättsinnigt utskickat sina skrämskott bland massan affolket, hafva de ändtigen gjort verkan; detta är hvad man till en viss grad åsyftat, men det händer sig, att sedan det onda väl är kommet i gång, det lätt öfverskrider alla bestämda grader; och det synes som man i närvarande fall verkligen skulle börja bli bekymrad för sitt eget verk. Den med flit i det offentliga utkastade oron för vå!dsamma politiska rörelser har icke dröjt att från rådskamrarne utsprida sig i hela statskroppen, och att inverka på handeln, näringarna och penningeomsättningen. Kapitalisterne hålla inne sina fonder, en mängd arbeten hvila. Dertill kommer, att en stor mängd menniskor efterhand lemnat Paris, af fruktan för möjligen utbristande oroligheter; flere tusen Engelsmän hafva hals öfver hufvud begifvit sig öfver kanalen, och endast minskningen i antalet af dessa främliogar, som vanligen hafva fickorna fulla med sovereigns, har känbart influenserat till minuthandelns och en mängd smånäringars stagnation. Bankrutter af krämare och smärre handlande höra också mer än någonsin till ordningen för dagen. Otaliga handtverkare och arbetsfolk sakna sysselsättning. Symptomer, sådana som dessa, äro ingalunda tillfredsställande. Bjuder man icke till, att i tid bämma det onda, torde det snart icke beköfvas någon utklädd polis, för att få Marseillaisen i gång i Quartier Latin, och inga i verkstäderna utdelade anonyma uppmaningar, hvarom man hört talas de sista tiderna, för att på fullt allvar få sig en emeute. Och när det börjar i Paris med en gnista, hvem vet bur långt elden går! Sedan några dagar hafva vederbörande också synbarligen befunnit sig i en generad ställning. En af de chögst goda tidningar förmäler, att konungen till och med härom dagen haft ett anfall af afebern, och utbrister härvid i en hjertrörande ton: Se der lönen för alla de ovärderliga välgerningar, denna monark bevisat Frankrike! Man bar äfven ett ögonblick hört någonting högst mystiskt hvilkas om atrötthet vid regeringsärenden, om — skall jag våga uttala det! — aabdikation. Pet får väl imedlertid antagas, att om också detta stora ord verkligen, hvilket till en början är att betvifla, gått öfver Majestätets läppar, dermed just icke varit menadt något serdeles allvarsamt. Vore man mera trött vid regeringsbördan, än man är, så har man längesedan haft godt tillfälle att litet mer dela med sig deraf; men var lugn! man hålJer nog ut till sista pusten med detta besvär, ty det är ju dock — så kärt! Imedlertid försöker man på alla håll att rafsa ihop sin minister, och lyckas på intet. Hvarje morgon ser födas en ny kombination, hyarje afton ser en åter gjord om intet. Och, såsom jag från början yttrade, det vill härvid synas, som om man insnärjt sig i sina egna trådar. Hvarje ögonblick, som förgäfves förspilles, ökar trångmålet, och rättnu torde man väl icke riktigt veta hur man egentligen skall bete sig. Den ena stunden lemnar man Thiers full myndighet att efter eget val bilda en minister, gifver honom obegränsad latityd i fråga om så väl personer som sak, den andra, och sedan Thiers helt enkelt svarat: Nu är detta för sent! föreslår man honom en ostracism, en sjelfvillig landsflykt, under det lysande namnet af ambassad, till London, på det man från den inre politikens skådebana må blifva qvitt denna person, som mera genom de sista händelserna än något föregående, fått en så öfvervägande betydelse, och i detta ögonblick onekligen är att anse som chefen för och det egentliga uttrycket af de genom sista representant-yalen uttalade majoritetens opinioner. Om fem dagar skola kamrarne önnnas. Står man i dag på annan punkt, än don rr, ch? sessionen prorogerades? J, om möjligt, på såmre! Skall en ytterligare prorogation blifva följden, eller skall man den 4 våga, hvad man den 26 icke fann för rådligt, att låta herrar Moltc et komp. än en gång framträda och 1 egenskap af konungens ackommissarier öppna den nya representant-kammaren? Detta är i denna stund ännu en myster. Att ett nytt kabinett icke till denna tid skall vara bildadt, är åtminstone troligt. En cirkulerande quatrain säger således med rätta, att ade än ej födda dö allt hvad de hinna, och de döde lefva ännu alt hvad de förmå.n Om man för ett ögonblick glömmer det politiska trasslet och endast på ytan betraktar det gamla Paris, börjar det för öfrigt, med den annalkande våren, antaga en för hvarje dag allt trefligare karakter. Träden i Palais Royal och Tuileric-trädgården stå red: full knoppning, gräsmattorna lysa af en blör grönska, och solen värmer med full kraft Elysces fyller sig med tusen do äå:.. mal fäörslactarag em å tnatraer ackh