faldiga kombinationer hafva.j troligt nog, redan
kommit visst folk att ångra, det de icke bättre, —
låt vara att det också kostat eftergiften af den lilla
modifikationen i Spanska frågan och af Barrots
presidentskap, — vårdat den skapeise, som ett ö-
gonblick var så nära sin fulländning. Det har nog-
samt visat sig, hu. usom bildandet af en minister
dag från dag, blifvit ett allt svårare problem, så-
dan man önskar sig den. Den i geometrisk pro-
gression sig ökande förbittringen i sinnena, Datur-
ligen förorsakad genom det sätt, hvarpå den vigti-
ga saken hela tiden bortåt bedrifvits, lemnar här-
på en lätt förklaring. Man börjar äfven band de
mera dåyouerade något litet draga sig för den våd-
liga äran att inför en kammare, sammansatt af för
makten så föga gynnsamma elementer, som den
närvarande, stiga fram och kläda skott för maje-
stätet. Och man kan ha rätt. ÅA andra sidan blir
oppositionens ställning med hvar dag mera skarpt
prononcerad, dess fordringar blifva mera afgjorda
och positiva, dess karakter mindre handterlig; och
man underbandlar icke mer i dag med den, på sam-
ma vilkor som i går. Se der någonting, som den
coföränderliga tankana måhända icke riktigt nog-
grannt beräknat på förhand! Ett annat, som sam-
ma oföränderliga och djupa tanka kanske glömt
att förutse, utvecklar sig under allt detta samti-
digt. Hur länge man från samhällets höjder lättsin-
nigt utskickat sina skrämskott bland massan affolket,
hafva de ändtigen gjort verkan; detta är hvad man till
en viss grad åsyftat, men det händer sig, att sedan det
onda väl är kommet i gång, det lätt öfverskrider
alla bestämda grader; och det synes som man i
närvarande fall verkligen skulle börja bli bekym-
rad för sitt eget verk. Den med flit i det offent-
liga utkastade oron för vå!dsamma politiska rörel-
ser har icke dröjt att från rådskamrarne utsprida
sig i hela statskroppen, och att inverka på han-
deln, näringarna och penningeomsättningen. Ka-
pitalisterne hålla inne sina fonder, en mängd ar-
beten hvila. Dertill kommer, att en stor mängd
menniskor efterhand lemnat Paris, af fruktan för
möjligen utbristande oroligheter; flere tusen En-
gelsmän hafva hals öfver hufvud begifvit sig öfver
kanalen, och endast minskningen i antalet af dessa
främliogar, som vanligen hafva fickorna fulla med
sovereigns, har känbart influenserat till minut-
handelns och en mängd smånäringars stagnation.
Bankrutter af krämare och smärre handlande höra
också mer än någonsin till ordningen för dagen.
Otaliga handtverkare och arbetsfolk sakna syssel-
sättning. Symptomer, sådana som dessa, äro in-
galunda tillfredsställande. Bjuder man icke till,
att i tid bämma det onda, torde det snart icke be-
köfvas någon utklädd polis, för att få Marseillaisen
i gång i Quartier Latin, och inga i verkstäderna
utdelade anonyma uppmaningar, hvarom man hört
talas de sista tiderna, för att på fullt allvar få sig
en emeute. Och när det börjar i Paris med en
gnista, hvem vet bur långt elden går!
Sedan några dagar hafva vederbörande också
synbarligen befunnit sig i en generad ställning.
En af de chögst goda tidningar förmäler, att ko-
nungen till och med härom dagen haft ett anfall
af afebern, och utbrister härvid i en hjertrörande
ton: Se der lönen för alla de ovärderliga välger-
ningar, denna monark bevisat Frankrike! Man
bar äfven ett ögonblick hört någonting högst my-
stiskt hvilkas om atrötthet vid regeringsärenden,
om — skall jag våga uttala det! — aabdikation.
Pet får väl imedlertid antagas, att om också detta
stora ord verkligen, hvilket till en början är att
betvifla, gått öfver Majestätets läppar, dermed just
icke varit menadt något serdeles allvarsamt. Vore
man mera trött vid regeringsbördan, än man är,
så har man längesedan haft godt tillfälle att litet
mer dela med sig deraf; men var lugn! man hål-
Jer nog ut till sista pusten med detta besvär, ty
det är ju dock — så kärt!
Imedlertid försöker man på alla håll att rafsa
ihop sin minister, och lyckas på intet. Hvarje
morgon ser födas en ny kombination, hyarje afton
ser en åter gjord om intet. Och, såsom jag från
början yttrade, det vill härvid synas, som om man
insnärjt sig i sina egna trådar. Hvarje ögonblick,
som förgäfves förspilles, ökar trångmålet, och rätt-
nu torde man väl icke riktigt veta hur man e-
gentligen skall bete sig. Den ena stunden lemnar
man Thiers full myndighet att efter eget val bilda
en minister, gifver honom obegränsad latityd i frå-
ga om så väl personer som sak, den andra, och
sedan Thiers helt enkelt svarat: Nu är detta för
sent! föreslår man honom en ostracism, en sjelf-
villig landsflykt, under det lysande namnet af am-
bassad, till London, på det man från den inre po-
litikens skådebana må blifva qvitt denna person,
som mera genom de sista händelserna än något
föregående, fått en så öfvervägande betydelse, och
i detta ögonblick onekligen är att anse som che-
fen för och det egentliga uttrycket af de genom
sista representant-yalen uttalade majoritetens opi-
nioner. Om fem dagar skola kamrarne önnnas.
Står man i dag på annan punkt, än don rr, ch?
sessionen prorogerades? J, om möjligt, på såmre!
Skall en ytterligare prorogation blifva följden, el-
ler skall man den 4 våga, hvad man den 26 icke
fann för rådligt, att låta herrar Moltc et komp. än
en gång framträda och 1 egenskap af konungens
ackommissarier öppna den nya representant-kam-
maren? Detta är i denna stund ännu en myster.
Att ett nytt kabinett icke till denna tid skall vara
bildadt, är åtminstone troligt. En cirkulerande
quatrain säger således med rätta, att ade än ej föd-
da dö allt hvad de hinna, och de döde lefva ännu
alt hvad de förmå.n
Om man för ett ögonblick glömmer det politiska
trasslet och endast på ytan betraktar det gamla
Paris, börjar det för öfrigt, med den annalkande
våren, antaga en för hvarje dag allt trefligare ka-
rakter. Träden i Palais Royal och Tuileric-träd-
gården stå red: full knoppning, gräsmattorna ly-
sa af en blör grönska, och solen värmer med
full kraft Elysces fyller sig med tusen
do äå:.. mal fäörslactarag em å tnatraer ackh