FR ligen,, ty utan tvifvel lärer förf. medgifva, att sedan man inskränkt regeringens pligt till fullgörandet af en viss skrifven lag, det icke är värdt att tvista med henne om denna lags andemening, äfven om det, tvertemot händelsen i vårt land och flera andra, ej vore bestämdt, att grundlagarne skola bokstafligen tolkas. För styrelsen vore det visserligen högst beqvämt, -Jom denna förf:s lära finge strängt tillämpas, ty stillaståendet ligger deri helt och bållet inneIslutet. Folket — som med stora summor lönar och, såsom en moraliskt och materielt oI fantligt tung börda, på sina axlar bär ett konungadöme och ett hof, och en skara rådgifvare och andra högre embetsmän, af hvilka den förste ensamt, och de öfrige kollektift med honom, vilja hälsas för samma folks representant, dess förmyndare, ja, dess far — skulle således ej äga att af dessa öma vårdare begära mer än man vanligen fordrar efter ett arbetskontrakt, nemligen att icke öfverträda de gifna föreskrifterna; någon moralisk förpligtelse att utöfver I dessa föreskrifter vårda husbondens eller kommittentens bästa, skulle ej existera. Detta måtite aldrig vara Hr biskopens allvar. Folket skulle således ej äga fordra, att regeringen föreslår, och med alla moraliskt tillåtliga medel befordrar införandet af en efter dess bebof sucessift lämpad :statsförfattning; oppositionen skulle ej äga rätt att tadla regeringen när hon sådant underlåter, eller, hvad än värre är, motarbetar! Styrelsen skulle ej vara pligtig att använda den makt öfver lagstiftningen, som tillhör henne, och som nästan alldeles tillintetgör folkets rätt att förbättra sina lagar, till att gifva oss bättre ekonomiska författningar, icke ens att gifva oss några; och oppositionen skulle ej äga skäl att tadla henne då hon låter hela den gamla oredan i nämnde lagar, alla äldre och nyare illiberala band på medborgarnes moraliska och materiella förkofran qvarstå, eller kanske konstitutionsmässigt ökas! Och i sjelfva lagskipningen, för hvilken dock till en del bestämda lagar gifvas, kan väl förf. föreställa sig, att regeringen skulle sakna förbindelsen att deri afse och göra gällande en liberalare tids fordringar, ehuru de icke finnas föreskrifna eller ens antydda i konstitutionen! Tror författaren, att vid handhbafvandet af tryckfriheten styrelsen äger tänka: cjag skall använda min konstitutionsenliga makt för att anfäkta och undertrycka den; jag skall icke blott åtala allt det, hvars olaglighet ligger i öppen dag, jag Iskall äfven försöka mig på det mera tvetydiga, ja till och med på det orimliga, så länge jag kan få jurier, som fälla. Eller medger ej författaren, att det tvertom är regeringens pligt att säga till sig sjelf: adetta yttrande kan efter lagens bokstaf, ja till och med efter den opinion, som herrskade vid dess utgifvande, åtalas; men tiden har förändrat sig; opinionen dömer ej mer på samma sätt och straffet står numer ej i förhållande till brottet; nationen vill dessutom se yttranderätten utvidgad, dess kontroll är verkligen den verksammaste i ett fritt samhälle, och man måste vakta sig för att genom onödiga vexationer tvinga pressen att, för yttranderättens försvar mot styrelsen, ingå i sådane koalitioner, som skulle tillintetgöra den kontroll, pressen kan och bör utöfva å sig sjelf?, Kan det ock vara förf:s tanka, att styrelsen bör, endast derföreatt den konstitutionelt samt stundom äfven juridiskt kan det, gifva folket dessa afskyvärda exempel af hämndgirighet och lumpen fåfänga som ej sällan röjas i åtal för majestätsbrott, eller att regeringen ej i allmänhet skulle förpligtas att i lagskipningen alltjemt införa den förenkling i formerna, den proportion mellan brott och straff och den mildring i de sednare, dem en liberal åsigt af mensklighet och samhälle anbefaller, och som äro den naturligaste vägen till all lagförbättring, ehuru konstitutionen derom insenting föreskrifver. Skulle Hr A—dh ej fast heldre vwvilja medgifva, att styrelsens förhållande till konstitutionen och de derunder förstådda liberala samhällslärorna bör betraktas såsom analogt med individens förhållande till borgerliga lagen och den derunder förstådda moraliska; att liksom man fordrar, att individen först och främst måste iakttaga horgerliga lagen, men derföre icke frisäger honom från förbindelsen att uppfylla de moraliska, till och med de så . kallade etiska pligterna, så äger man af regerina FF OA a