Vi lCTU: 27) UVE MVIVP JUDY MM, UMVIMTIDS styrelsen sjelf är en vän af konstitutionen eller icke, och i sednare händelsen deraf, huruvida styrelsevännens opposition mot statsinrät!. ningen äger samma grund och syfte, som styrelsens egen opposition mut samma inrättning. Sålunda kan det kär i landet visserligen tagas för gifvet, att de styrelsens försvarare, hvilke visat sitt nit genom att rita ut mot konstitutionen i den riktning, att de önskat allenastyrandet än högre potientieradt, rådgifvarne skylda under majestätets helgd, yttranderät:en in. skränkt, folkets röst och beslut förvandlade til underdånig bönfallan, upplysning och näringsrätt monopoliserade och den personliga friheten inskränkt genom gamla tvångslagar, kunnat oaktadt sin opposition mot konstitutionen stå mycket väl hos styrelsen; men detta kan visst icke antagas om dem, som opponerat sig mot konstitutionen i liberal riktning. De måste, så vida deras opposition är uppriktig och icke beräknad på att blanda bort korten och afleda uppmärksamheten för oppositionen mot styrelsen, nödvändigt dela denna sednare oppositions fördömelse i regeringens ögon. Det är ju till öfverflöd klart, att om någon behagar opponera sig mot statsinrättningen i liberal riktning, d. v. s. äskar en utvidgning af folkets inflytande af yttranderätten och rådgifvarnes ansvarighet, samt en strängare ordning och ärlighet i offentligare ärender, men regeringens handlingar syfta till en utvidgning åt motsatt håll, så ligger i opponentens ord en tydlig förebråelse mot regeringens handlingar, och denna kan icke vara behaglig för öfverheten, om hon ock, någon gång, i anseende till opponentens ställningar och förhållandenk nödgas tåla en röst, den hon icke vågar tillstoppa. Hr A—dh miste således, om han påstår någon praktisk nytta här i landet af skillnaden mellan opposition mot statsinrättningen och opposition mot styrelsen, först visa att styrelsens handlingar äro strängt konstitutionella. Skulle han verkligen, hvad den ofantligt stora pluraliteten dock betviflar, gå i land med en sådan bevisning, så följer dock ännu icke deraf, hvad författaren vidare synes vilja insinuera, eller att då en opposition mot statsinrättningen kallas liberal, en opposition mot styrelsen skulle få den motsatta benämningen; det är nemligen icke från ämnet, omkring hvilket oppositionen vänder sig, benämningen bör hemtas, utan från dennas riktning, till de representativa och demokratiska grundsatsernas utvidgning eller inskränkning. Sålunda äger väl hvarje opposition främst tillse, att styrelsen ej öfverträder konstitutionen, dernäst, om oppositionen är liberal, att icke blott styrelsen alttid följer konstitutionen i bberal syftning, utan ock att sjelfva konstitutionen, ifall den icke är en garanti för rättstillståndet cch lagens makt, må behörigen rättas. Underlåter styrelsen att tillvägabringa en sådan rättelse, eller kanske till och med söker hindra den, så är motståndet mot en dylik styrelse af dubbelt skäl liberalt, en opposition mot allt illiberalt, ehvad det finnes i statsförfattningen eller hos styrelsen. Ville man ock hemta benämningen från det opponerande subjektets större eller mindre frisinnighet, får man erinra sig, att denna ej kan censeras vara större hos den, som opnonerar sig — förstås här menas i teorien — mot den döda bokstafven bvilken ej försvarar sig med injurieprocesser än hos den, som opponerar sig mot styrelsen, hvilken sednare, såsom: Napoleon yttrade, har både domare att döma och soldater att verkställa. Vi skulle visst icke så här på förhand releverat en sats, som i abstrakt mening är ganska riktig, om vi ej i denna trott oss förmärka en inledning eller anledning till en annan, som hvarken i teori eiler praxis vill rima sig med principen för en god styrelse; vi mena förf:s påstående, att cen styrelse måste hvarken vara liberal eller antiliberal; den får ej vara annat än konstitutionell, samt att uden, som klandrar styrelsen för det den ej är liberal, j gjort begreppet för sig i denna fråga klart. Såvida förf. ej tar båda orden daliberal och antiliberal i lika och elak bemärkelse, så inses ej huru han skall kunna undvika att antingen retirera bakom ett föregifvande att alla liberala, alla humanitetens fordringar redan ligga i begreppet konstitution, hvarigenom förf:s ord förvandlas till; ett nonsens, eller ock gå än vidacr AT Poa s2-2 he ss AE AA oo